De senaste dagarna har jag försökt smälta att vi är ägare till ett radhus. Vi har köpt ett radhus! Ett mörkt falurött litet men rymligt sjuttiotalsradhus. Det har mängder med skönhetsfel, men ändå blev vi så förtjusta. Love at first sight. Varför är svårt att sätta fingret på, men det har ju en hel del kvaliteter:

det rymmer oss alla under så lång tid vi vill

stora fönster

stor balkong och uteplats i söder

två plan ovan mark

planerad efter vår smak

fyrkantiga rara rum

mycket förvaring

finns i ett lummigt och lugnt kvarter (syrener på försommaren!)

står i blandad bebyggelse

nära familj och några vänner

nära stan 

nära roliga lekplatser

radhusversionen av ett flerfamiljshus

 

I måndags fick vi höra att de som bjöd emot oss till slut lagt ner. Strax innan två fick jag ett sms från Nils som berättade att huset var vårt. Klockan fyra hade han bokat en Skellefte-resa till mig. Då var jag precis på väg hem från universitetet. Vid halv sju var jag på väg mot flyget och strax efter tio hämtade mina svärföräldrar upp mig på den den snöblåsiga flygplatsen. Hastigt och nästan lite olustigt därför att hjärtat inte riktigt hänger med. Men att i tisdags titta på huset kändes hemskt fint. Den nuvarande ägaren var rar och underbar. Pricken över i:t hade varit att ha mon amour med. Han, den stackarn, har inte fått se solen silas lysa upp vardagsrummet, höra träet i huset knarra eller spana ut genom fönstrena på övervåningen. Det får bli i maj det.

 

Det känns fantastiskt att ha ett hem att utgå ifrån i sommar. En plats för barnen att komma till när vi lämnar Bagis och en plats att komma tillbaks till när vi äventyrat klart i Kalifornien. Så tacksam.

 

 

boyhood (ja, den är så bra som det ryktas!)

tid med nilsen i stora närvaron

vara glada tillsammans

springa runt innegården med vår-yr lo på sparkcykeln

grilla körv på gården med grannarna (jag grillade bönbiffar jag)

mer fina grannar över på eftermiddagsfika

hemskt god mat

bada badkar med ted och loppis

träna på gymmet för första gången på hundra år

läsa ulf starks och stina wirséns systern från havet för elis

ostörd natt mellan lördag och söndag

När din hand fångade min i biosalongen var det enda jag kunde tänka på hur jag skulle smita från en kyss när filmen var slut. Eller, hur snabbt kan jag göra slut om det här betyder att vi är ihop? Vårt andrahandsval till film (eftersom försäljaren i kassan vägrade tro att du var femton) med Johnny Depp och Juliette Binoche eldade på den romantiska stämningen och mitt hjärta rusade i rädsla för att bli påkommen med mina sårande tankar. Det var inte meningen att det skulle bli såhär. 

I veckor hade vi haft roligt och jag älskade att skratta med dig. Vi levde lägerbubbla, fotade svartvitt, hängde i gäng och skojade på femtonåringars vis. När vi sista natten la oss huvud jämte huvud i sällskapsrummets soffa bland våra vänner kände jag hur du flyttade ditt ansikte närmre mitt när jag låtsades sova. Dina läppar nära min panna. Var det såhär det kändes att vara förmål för någons kärlek? Sedan, när du slumrat till la jag mig på stengolvet och sov två stackars timmar innan dagen vi alla skulle skiljas åt, gråta krokodiltårar och vara sura mot våra föräldrar.

Jag är ledsen om jag skickade ut helt fel signaler,

Morgonen började på bästa sätt. Sova ut, vakna till glada barn och peppad man och sedan: det stora välkomnandet till skolan! Jag fick mitt ja! Och precis som jag trodde kom det innan veckan var slut, trots allt. Nu har lördagen fortsatt med grannar och grill på gården, lek och vänskap. Den ska fortsätta med ett pass på gymmet, hembaktsa allergisnälla semlor och familjefix. Vilken lycka att ha helg ihop. Min bröstkorg är full med fågelsång, framtinat grus i drivor samt hopp för varje dag som väntar oss. 

Igår gjorde jag intervjun för skolan jag ska gå, över halva jordklotet. Har nog inte varit så nervös inför någonting på många år. Eller jag var inte nervös alls förrän en halvtimma innan. Då kom all nervositet i en stor skopa. Hursom var det ett fint och uppmuntrande möte över Skype. Det enda hemska var att jag pratade spänd och stel engelska, alltså riktigt dålig engelska. Men det är lätt att göra det när kroppen är skakis av alla känslor. Nu dröjer definitivt svar fyra veckor till. Jag som verkligen fått intrycket av att det handlade om fyra dagar. Vi håller förväntansfullt ut.

 

Efter en helg på spänn inför förtidsbudandet på vår lägenhet så har vi nu bestämt att gå till ordinarie visning. Visningarna blir på sådär två veckor. Sådär ja, en slev till med väntan.

 

Och så är vi någon dag eller två bort från att veta om någon av oss ska åka upp till Skelleftet och slutgiltigt bestämma oss för om vi ska bo i bostaden som vi har budat på och isåfall skriva kontrakt och vara glada över att vi har ett nytt hem som väntar på oss när vi lämnar Bagis. 

Alltså, jag är inte alls under någon som helst anspänning.

Ingen stress.

Lugn som en filbunke hela dagarna.

Det är säkert det.

Inte!

Här kan man titta på det hemmet vårt som snart ska säljas. Det är redan en budgivning igång som kanske avslutas imorgon. Imponerad av fotografen som ändå gjorde det bästa av en extremt mörkmulen dag i adventstid. Det är märkligt att se vårt hem så kalt eftersom vi inte har en särskilt minimalistisk stil. Hursom blir jag själv sugen på lägenheten. 

Idag har jag fått tid ihop med min kids;

 

har badat med, burit, sjungit och gosat med liten

 

har kramats, fantiserat, seglat ute på snöhavet med ett skepp och spanat efter "katter" med mellan

 

har spelat yatzy, åkt brant lång rutschkana, myst och lyssnat på/pratat med stor

 

Det gjorde min söndag det.

Nu har lugnet lagt sig här och jag fallfärdigt trött. 

Tack och lov får vi en natts sömn innan en ny vecka går upp i öster.

 

Desserten denna särskilda lördag blev vad som närmast kan liknas vid en Sticky Date pudding. En luftig mjuk chokladkaka dränkt i kolasås. Här med salta jordnötter. Älskades av barnen och omtyckt av de vuxna. Vad är det i?

Ägg, en sötpotatis, lite rismjöl, kakao, bakpulver, kolosolja, xylitol och vanilj. Kolasåsen är ett ihopkok av växtbaserad grädde, kokossocker, vanilj och bergsalt. Och så jordnötter då. Jag och Elis som bakade och hittade på. 

Annars har jag spenderat dagen med projektskiss för övningsuppsatsen. Ingen rolig lördagssyssla. Ska fortsätta nu.

En guldstund idag var när fina vännen tittade in för att uppmuntra mig och finnas där. Det är riktig Alla Hjärtans Dag-känsla på det! 

Hoppas ni alla får ge och ta emot mycket kärlek idag.

 

 

 

 

Den här lill-busen gör mig tokig av kärlek varje dag. Hans glada gosiga uppsyn. Hans äventyrarkropp och hitte-på. Ikväll så krympte radhusköp, lägenhetsförsäljningar, sömnlösa nattetimmar och världens alla c-uppsatser till små surrande insekter när han som sångfågeln med söta 15-månadersrösten sjöng Lilla Snigel, Akta Dig. Det lät mest At-ha De-i om och om igen, men med omisskännligt uttal och rar melodi. Hela familjen blev alldeles glädjeyra med honom. För Ted, han blev som ett fniss och fnitter när han förstod att vi förstod.  

 

 

Att kliva ut genom porten imorse var att kliva ut i bländade klarhet och tö. Så skönt med ljuset, så välkommet, så varmt mot kinden, så välkommet.

Idag skriver jag tenta, imorgon visar vi lägenheten och på torsdag träffar jag min handledare. Jag hoppas på att anspänning ska släppa, jag hoppas på småfågelfrid i hjärtat mitt. Lutar mig in i Hans vingars skugga. Bildligt då, för jag vill ha sol! Mer sol! 

Familjer är olika, har olika sammansattningar och olika behov. Vår familjs välmående vilar på några grundbultar varav fasta rutiner är en av dem. Vi och våra barn äter och sover på tider som förblivit bestående över tid. Det har liksom blivit en vinnande koncept och vi får ofta sota för när vi gör avsteg. Eller sota för. Riktigt så illa är det inte alltid och ju äldre som barnen blir desto större har marginalerna blivit. Särskilt när det gäller mattider. Men andra gånger blir det mindre kul. Ibland är det inte värt det, och ibland är det det. 

 

Idag hälsade vi på i några vänners församling. Vi har väl tänkt i över ett år att vi skulle ta oss dit, och nu äntligen blev det av. Deras gudstjänst drar igång klockan 16 och det tar en knapp timma att ta sig från dörr till dörr. Vi vet redan innan att det krockar med våra ordinarie tider. Men vi blundar för konsekvenserna och satsar på gemenskap. Det var fantastiskt att vara där, barnen trivdes och atmosfären är familjär. Dock så blev det sent för våra kids som börjar dagen tidigt om mornarna. Vid 18:40 försökte vi samla den lilla barnahjorden för att åka hem. Ingen av de tre ville avbryta den skojiga stojiga leken med kompisarna. Men vi var tvungna att ta oss hem, både för läggdagstid men också för att pappan skulle iväg på bio senare på kvällen och för att mamman ville ha lite hjälp att komma hem med trion.

 

Vägen hem bestod först av det värsta utbrott den äldste haft utanför hemmets väggar. Det började på väg ut ur kyrkan och han låg till slut skrikandes utan ytterkläder mitt bland alla minusgrader i vagnen på väg mot tunnebanestationen. Duuu-uuumma pappa! Sådär så att vi känner oss som en riktigt jättehärlig familj bestående av fantastiska föräldrar och supergulliga barn. Inte för att det är viktigt vare sig vad någon annan tycker eller tror om vårt föräldraskap. Men det är nog rätt jobbigt för barn att ha vredesutbrott, vare sig det är hemma eller på Fridhemsplan. En stund in på tunnebanefärden fick mellanbarnet spel i vagnen eftersom hon prompt ville gå ut. Hon ville iiiinte åka mer tåg, hon ville gåååååå, fast iiiinte sitta i vagnen, bara ligga, med suffletten nerfällduppfälldnerfällduppfääääälld. I Bagarmossen skyndar Nils hem med de stora medan jag promenerar hem med minsten i selen som då protesterar vägen hem. Uuuää. Och barnen som vanligvis somnar vid halv åtta knoppar av sådär en timma efter läggdags. Förutom mini som såklart har missat sömntåget och korvar runt som en lillsnackis i sängen till närmre nio. 

 

Det är faktiskt inget festligt eller rogivande sätt att spendera sin söndagkväll. 

Faktiskt inte.

Men idag var det krångliga valet värt.

För mig är kyrkan människor. De som vill ha gemenskap med Jesus och med varandra. Det hindrar mig dock inte från att beröras av aritektur och vackra kyrkorum. Former, färger och konst. Skönhet är ett av Guds ansikten. När vi var i Barcelona besökte vi Sagrada Familia jag och Nils. Det är inte så ofta som jag känner mig dragen till de stora turistattraktionerna under mina resor, men inför detta ställe kände jag annorlunda. Kanske för att mina föräldrar fascinerats och smittat med sin entusiasm. Även om jag sett fram emot att se platsen var jag ändå inte beredd på hur jag skulle hänföras av detta bygge (kyrkan är fortfarande inte klar). Min smak eller inte, min svaghet för skönhet, symbolik och den stora berättelsen drog mig in i medvetenheten om Guds närvaro. 

 

Bjuder er på några bilder:

 

Våra äldsta barn har kommit in i den åldern att de börjat undersöka nyttan av frånskyllningar. Det kans vara rätt spännande att höra olika orsakssamband här hemma och lyssna till förklaringar till varför det ena och andra händer. Våra barn är påhittiga och långt ifrån dumma. Och egentligen är väl barnens beteenden och förklaringar inte långt ifrån speglingar av hur vi själva kan komma att brista i självansvar? Är det någon här som kan komma på situationer som vi gärna skyller på andra eller självansvar som vi ofta smiter ifrån?

 

Generellt tror jag att varken barn eller vuxna har långt till att fly ansvar. Med undantag för de minsta barnen som villigt erkänner "det var för att jag puttade honom" när frågan vi ställer frågan om varför kompisen är ledsen. Men ofta trubbas den oreflekterad ärligheten av olika anledningar av.

 

Varför kan ansvar vara svårt att ta? Jag tänker att det kan väcka jobbiga känslor hos oss som vi gärna undviker. Eller att insikten om vårt att ansvar pekar mot konsekvenser vi måste vara beredda att ta. Vi människor vill gärna vara konstruktiva och göra rätt; och tänker ofta om oss själva att vi är sådana. Därmed tycker vi att det är jobbigt att ta ansvar för de beteenden i oss som inte är samstämmiga med den självbilden. Dessutom tror jag att vi ofta blundar för vårt ansvar för att vi känner oss rådvilla och faktiskt inte vet hur saker skulle kunna vara på ett annat sätt.

 

För att försöka vara konkret:

"Hur kan hon förvänta sig annat än att jag ska bli arg, hon är ju så fruktansvärt slarvig..."

"Klart jag blir bitter efter allt som har hänt mig under alla år!"

"Mitt barn måste sluta trycka på mina irriatationsknappar, annars vet det att de får skylla sig själva."

 

Men för att låta som om jag säger emot mig själv så har jag en poäng som jag vill göra: ibland kan vi inte hjälpa oss! Vi reagerar på personer, omgivningen och omständigheter. Vi faller i mönster och beteenden som vi upprepat igen och igen. Neuronerna går sina upprepade stigar i hjärnan. Däremot är vi lika ansvariga som tidigare. Vårt ansvar ligger då i att härleda de beteenden vi inte kan låta bli till närmsta punkt där vi kan agera och göra på ett annat sätt.

 

Exempelvis: 

Om jag märker att mitt trötta jag är en kass konflikthanterare med kort stubin och att jag vid trötthet ständigt blir arg över andra personers tillkortakommanden så kan jag förmodligen inte ändra på att jag reagerar med ilska där och då. Men kanske kan jag börja reflektera av vad det är i andras beteenden som triggar min ilska och se saker från andra håll nästa gång. Ibland räcker sådana nya insikter för att jag ska se situationer och personers beteenden i ett nytt ljus. Eller så kanske jag anpassar de situationer och de utmaningar som dagen ska bjuda på utifrån min dagsform. Längre bak i härledandet kanske jag inser att jag är ansvarig för mitt sömnbehov och måste själv se till att få den sömn jag behöver utifrån rådande omständigheter. Eller kanske är jag helt enkelt för ensam i situationer som jag inte mäktar med, då kan mitt ansvar vara att be andra om hjälp. Och så vidare.

 

Eller så ser jag gång på gång att min historia av självförakt ligger som ett filter över hur jag tolkar människor jag möter. Kan jag knäppa med fingret och börja se allt från den ljusa sidan samt trolla bort mitt självförakt? Nej, det är knappast en realistisk förväntan på mig själv eller livet. Däremot kanske jag inser att någon annan kan hjälpa mig ur mitt beteendemönster, då är mitt ansvar att leta ta reda på en sådan person, någon som vunnit över självföraktet och som vill stå med mig i att trampa upp nya tankevägar och beteenden. Eller så räcker min ork till att be en vän att stötta mig genom motståendet det kan vara att ens söka hjälp. Alla ärliga försök är att ta ansvar.

 

Hoppas principen blir tydlig. Meningen är att planera och rigga livet så att jag kan lyckas och få leva på det sätt som är i linje med mitt hjärta och mina drömmar utefter de förutsättningar jag står i. 

 

Det är viktigt att förstå skillnaden. Att sitta och skamma sig själv för att jag känner som jag känner, gång på gång beter mig illa eller inte lyckas leva upp till det jag jag vill vara kommer jag ingenstans med. Men jag kommer heller ingen vart om jag gömmer oss i det passiva uppgivna "jag kan inte hjälpa det", det aggressiva "jag har rätt att bete mig såhär hur mycket jag vill" eller självbedrägeriet "jag har inga problemskapande beteenden, problemet sitter alltid hos andra och i omständigheterna". 

 

Den enda vägen framåt till är att härleda problemet bakåt; var blir jag ansvarig? Hur kan jag göra för att vända om, göra om/göra rätt, ta mitt ansvar och njuta av att vara kapten på min egen skuta?

 

Förändring i luften! Det är mycket i vårt liv som kommer och klarna och läggas på plats de närmsta veckorna. För er som inte känner till det så håller vi på att dra upp våra Bagis-rötter. Det är smärtsamt på sina sätt att lämna Bagarmossen och Stockholm. Särskilt när jag tänker på våra nära vänner här. Men också när jag tänker på en del drömmar och visioner vi haft med för vårt Bagis-liv. Många idéer som aldrig fått kropp. Ändå är det med mesta möjliga förväntan och pepp som vi kliver in i fortsättningen.

Fortsättningen är tänkt att vara ett läsår på BSSM i Redding, Kalifornien. Ett riktigt stort äventyr som har dragit i oss en lång tid. Sedan tar vi sikte mot Guldstaden i norr. Det vill säga Skellefteå. Där ska vi bo, vara med människor vi älskar, lära känna okända, utveckla våra yrkesdrömmar och njuta av att vara familj. Det hade vi aldrig trott om vår framtid om du frågat oss för tre år sedan. Än mindre för sex år sedan. Nu känner vi: men yes!!!

 

Och de närmsta veckorna då? Jag kommer att dra igång min C-uppsatsprocess, få en handledare och veta lite mer om hur den här sist-tiden här kommer te sig. Göra den sista antagningsintervjun för BSSM och få slutgiltigt besked om skolan. Vi kommer sälja vår fina trea i Bagis. Anpassa utflyttningsdatum. Veta vilken ekonomi vi har att röra oss med och kanske klippa till med något slags bostadsköp i Skellet.

 

Ja, det ska bli fint när framtiden vecklar ut sig, så vi ser.

Vill bara titta in, stryka håret ur ansiktet och säga hej. Har en tentapluggsonsdag i ryggen. Medtagen till kroppen, men mer hoppfull inombords. Att sitta och anteckna utifrån gamla tentor skapade åtminstone lite reda i mitt hjärnstök. 

Även pinnat några pins, sms:at några vänner och gosat mycket med de gölliga barnen. För de två äldsta heter jag "bara min mamma" just nu. Alla tre har varit hemma eftersom det går någon magsjuka på föris alla avdelningar. Jag har också varit hemma, studerat i sovrummet. På eftermiddagen när jag släppt dagens portion av plugg kommenterar de båda vid olika tillfällen: mamma, har du kommit hem? Är du hemma nu? Trots att jag ätit lunch med dem, pratat och hjälpt till då och då under dagen. Det blir tydligt att vara hemma räknas som att vara närvarande för dom. Spelar ingen roll att jag funnits i samma lägenhet, vi har inte varit tillsammans. Så räknar mina barn. 

 

Annars då, jo, jag har några inlägg som bara ligger och väntar på att jag ska kunna skriva klart dem. Ser fram emot det. Älskar att ta mer tid igen till att formulera mig och dela tankar. Vill utvecklas i det. Så jag hoppas att ni vill hjälpa mig med feedback och era tankar.

 

 

 

Hej bloggen. Idag är jag en aning överväldigad. Jag är trött till tusen med ögon som bränner och en huvudvärk som gnager. Vi har vakna småugglor som hoar och gullsnackar om nätterna just nu. Ej välgörande. Hoppas vi får till en trendvändning på det, för både jag och Nils slits. Innan nya veckan började njöt jag storligen av en ledig helg utan sjukdomsbegränsningar. Men intensiteten i den fina helgen tog mig på sängen och igår protesterade kroppen hela dagen. Fick ställa in det allra mesta. 

Idag tog jag mig iväg till uni. Även om jag vid övergångsstället närmast institutionen var fasligt nära att sluta på sjukhus då en bil körde in i stolpen jag stod bredvid. Fattade först inte hur nära det var att jag skulle fått en bil rakt in i magen. Men när jag såg att det gått bra för föraren (hon var oskadd, men sidospegeln på bilen slets av) så insåg jag att jag var en stolpe från en allvarlig olycka. Puh. Tack Gud. 

 

Nu har jag suttit i timmar med validitet och faktoranalys i psykologisk testning och vill grina en skvätt. Vi skriver tenta på bland annat detta om prick en vecka och jag känner mig vilse. Har svårt att samla koncentration och motivation. Mina tankar snurrar mest kring vem som ska tacka ja till att bli min handledare, vad jag ska hitta för forskningsfråga som känns angelägen till C-uppsatsen, hur jag ska hinna med övningsuppsatsen dessförinnan och kring våra grusade förhoppningar till att få låna pengar till att köpa nytt boende i norr. Vi fick nej från banken eftersom vi har för många barn på en inkomst. Även om de förstår att vi klarar den ekonomiska bördan.

 

Men, vad jag lärt mig är att allt kommer falla på plats. Det finns vägar framåt även när motstånd reser sig upp. Jag ska hitta en pluggplan för att tillgodogöra mig kunskapen jag behöver inför provet. Om ingen handledare jag hoppas på kommer att tacka ja så blir jag tilldelad en. Uppsatsämnen finns en uppsjö av, och kanske vet jag redan imorgon vad jag ska satsa på. Och vad gäller framtida boende ska jag tänka på himlens alla fåglar.
Amen.