Varning för träningskryt. Eller så är jag bara ruskigt tacksam? Your call. Nu törs jag i alla fall säga att jag har etablerat en ny vana när jag nu i fyra hela månader har tränat fyra gånger i veckan. Jag skäms icket för min beslutsamhet och pepp. Jag är dessutom himla glad för hur dessa timmar känns i min kropp; hur mycket starkare jag är än innan jag började. Bättre ska det också bli. Det finns en mängd saker jag vill erövra på området träning!

 

Några upplevda bieffekter av regelbunden träning:

det känns hela tiden som att det var längesedan jag tränade, fastän jag var på gymmet samma dag

vill ba ha meeeer

hinner lyssna på många pod-sändningar

jag har börjat stå och flexa mina armmuskler i spegeln för att med ögat mäta mina framsteg (vem är jag?)

 

Tänkte att det kunde vara kul med en lista nu och då. Lite som ett sätt att lära känna min värld mer. Ibland kanske det kommer fram saker som aldrig får ett helt blogginlägg. Vi kan väl testa? Här hittade jag denna lista, på Alexandras sköna blogg Försök att inte se så snygg ut.

DAGENS VILL HA: några fler pigga kvällstimmar. Nu ska jag alldeles strax hoppa i säng (för att orka natt och morgondag). Är alldeles ovanligt jätte-trött faktiskt. Men oj vad jag hade velat hinna lite mer.
DAGENS KLÄDSEL: bruna trasiga strumpbyxor, en cool stormönstrad kort kjol som sjunger på sista versen och en gulrandig finstickad tröja med dragkedjor vid axlarna som barnen alltid leker med.
DAGENS SMINK: lite tvättbjörnsöga från gårdagen, mascararester som jag visst inte lyckades tvätta bort.
DAGENS FRISYR: sova-med-blött-hår-frisyren.
DAGENS HÄNDELSE: byx- och tröjkälskaren Loppan vill ta på sig "en ny klämming"
DAGENS LÅT: "...till alla er som korsat Atlanten, till alla er som tror..." Förskolan levererade hits från 1994 imorse.
DAGENS PLANER: nu är det så sent att jag bara har kvar planer för morgon, till exempel på att få till ett städ inför långhelg och att mina älskade päron kommer nedbilandes. 
DAGENS SAKNAD: nyfödingen i Åsliden.
DAGENS DUMMASTE: något nej jag slängde i Los ansikte av bara farten istället för att ta den tid jag faktiskt hade kunnat ta med henne.
DAGENS SJUKA: ont i huvudet, förmodligen sömnbristen som jag ska åtgärda nu.
DAGENS DROG: tänker på och ser fram emot nästa avsnitt jag och mannen ska se av Modern Family. 
DAGENS ROLIGASTE: att Ted gillade gröna ärtor sötat med päron och aprikos.
DAGENS FAVORIT: Ulle. Så himla glad att hon är en del av min vardag.
DAGENS KÖP: blöjor
DAGENS HUMÖR: glad och tacksam, särskilt för att det inte blev den sjukstugevecka jag befarade.
DAGENS ORD: "klämming"

Idag är jag bland många andra saker glad för en sån liten sak som att jag fått en leverans med balsam och hårvårdande produkter hem. Jag har nästan satt en ära i att ha så få produkter som möjligt i både badrumsskåp och städskåp. I en anda av ekotänk och sparsam konsumtion förstås.

 

Hemmavid är jag kräsen med vad jag gnuggar i min hårbotten, smetar i mitt ansikte och smörjer min kropp med.  Använder otroligt få skönhets och hygienprodukter och tycker kanske någonstans att jag är aningens tuff därför. Lite hygien-hardcore och hippie-ursprunglig kanske? Men, i ärlighetens namn så är mitt hår en riktig risbuske och jag får dreads lika snabbt som våra golv blir skitiga efter städning.

 

Kanske är det på tiden att jag ger mitt hår lite näring? Så tänkte jag när jag suttit i fyrtio minuter med kammen i mitt trassel. Började därefter söka lite på naturliga ekologiska balsam, hårinpackningar och oljor för att se om något kunde göra susen för mitt hår. Hittade lite plånboksvänliga produkter, och beställde hem. En snabb leverans senare är jag förväntansfull; ska innehållet i dessa flaskor förvandla mitt fnasiga trasiga hår till något starkt och vackert? Kommer det att svalla utan tovor? Det ska jag tala om för er efter några veckors användning. 

 

 

Solen bländar hela nedre torget i Bagarmossen. Vi har försommarkänsla i hela kroppen. Mina två äldsta dinglar med benen där de sitter på kanten till den tomma fontänen. I handen har de varsin glasstrut som de valt. Och nu ivrigt slickar på. Men Elis glass går åt mycket snabbare; när han är nere i struten har hon hela toppen kvar. Både jag och Elis bjussar Lo på en smakis av våra glassar, men Lo är bestämd på att hon inte vill dela med sig just denna gång. Elis försöker än en gång byta en bit av sin glass mot hennes och blir igen avvisad med ett nöjt litet skratt:

 

Tio minuter efter att vi andra smaskat i sig vårt goda sitter hon fortfarande med botten av struten. Den som spar hen har.

Petra Krantz Lindgren bakom bloggen En annan du skrev ett inlägg som träffade mig idag. Inte som en blixt från klar himmel kanske, men som en påminnelse om hur jag pratar med mina barn. För dig som inte har tid att läsa inlägget på studs kan jag kort säga att det handlar om hur vi vuxna ofta avkräver barn att ta personligt ansvar för sina känslor och sitt beteende, men hur vi själva ursäktar oss generöst. Å, vad fostrande och rättrådig jag kan låta när jag försöker prata med mina barn om deras snedsteg. Det spelar ingen roll vem som började bråket, det är lika illa att vara den som fortsätter. Ett exempel på min egen repertoar; låter snusförnuftigt eller hur? För jag håller mig ju alltid lugn och sansad när mina barn börjar bråket. Alltid.

 

Jag har redan, bland annat tack vare Danny Silk varit inne på detta spår. Att inte låta någon annans handlingar kontrollera mig så att jag släpper taget om de värden som är viktiga. Eller om mina gränser för hur jag vill bete mig i kärlek mot andra. Men jag har en bit kvar att växa när det gäller självkontroll, tåla mod och personligt ansvar. Faktiskt. Danny brukar lyfta fram hur otryggt, om än oformulerat, det måste vara för ett barn att vara i sina föräldrars händer när det upptäcker att de kan kontrollera sina föräldrar.

 

Här hemma händer vissa saker när barnen inte får vad de vill, inte vill samarbeta. Det uppstår rätt heta konflikter - syskonen emellan, och förut i stor utsträckning också mellan oss och barnen. Helst vill vi förebygga dessa konflikter från start. Se till att barnen har en full kärlekstank, kommunicera tydligt och själva vara goda förebilder. Men det är inte alltid vi lyckas med det ändå. Då gör barnen en hel del grejer som trycker på en del knappar i oss vuxna: "du är en pruttskalle", säger "då kastar jag ner den här bilen från sängen", kastar ner bilen från sängen, slår lillebror, puttar mamma, kastar något mot pappa. Med mera. När vi vuxna inte klarar av att behärska oss gormar vi, eller så dundrar vi ilsket fram och hugger tag i barnen och försöker med hålla-fast-armar få slut på eländet. Det blir en maktkamp som alla förlorar. För det är ingen seger för mig när mitt barn till slut gråter för att det är för othärdligt att bli fasthållen och att det gör för ont. Den mjukhet och följsamhet som kan komma sedan när vi är sams igen, den har faktiskt ingen god eftersmak. Det spelar ingen roll vem som började bråket, det är lika illa att vara den som fortsätter.

 

Sen en tid försöker vi odla ett nytt konfliktmönster. Nedan är bara ett exempel på hur jag kan reagera istället för att förebrå, hota, gorma eller liknande. Tänk er barn med mycket arg röst och vuxen med lugnt tonfall:

 

"Jag vill inte ha den här maten!"

"Å, du vill inte ha den här maten. Du är sugen på någonting annat?"

"Ja!"

"Jag förstår. Så kan jag också känna ibland, att jag hellre skulle vilja äta någon annan mat än det som står på bordet. Det är den här maten som vi serverar till middag idag. Nästa mål är kvällsfikat. Då får du äta då istället." (Ibland slutar en konflikt redan i det här stadiet)

"Jag tänker inte äta det här!! Jag vill ha något annat!"

"Okej, jag hör att du vill det. Jag vill inte laga mer mat nu, du får välja mellan att äta det här eller vänta tills kvällsfikat."

"Dumma Mamma! Men om du inte ger mig någonting annat så välter jag bordet... jag ska slå dig och Ted!"

"Det låter som om du vill att jag ska bli arg, stämmer det?"

"JAA-A!"

"Jag har ingen lust att vara arg. Så jag tänker inte bli arg. Men hur ska vi lösa det här?"

"Jag vet inte!!"

"Ska du komma på en lösning eller ska jag ge förslag?"

 

Och sedan försöker jag mitt yttersta för att komma på en bra lösning beroende på vilken typ av konflikt och vad jag tror att den rotar sig i. Oftast behöver jag nödfylla mitt barns kärlekstank (även om jag tycker att den borde vara full för att det och det och det borde ha fyllt den). Andra gånger är det att presentera en attraktiv väg framåt, valmöjligheter som skänker inflytande eller vara någon står med i i ett känsloutbrott som måste få rinna ut. Då plötslig har vi en icke-konflikt. Den mjukhet och följsamhet som barnen kan visa då har alla gånger en bättre eftersmak. För jag var jag. Ingen monster-morsa.

 

Vill här tillägga att det inte är alla som gormar eller tar tag i armen. Det finns andra sätt att gå över barns gränser: förebrå, tala nedlåtande - "det där var inte särskilt smart du", skuldbelägga, flytta ansvar, skämma ut, förlöjliga och förminska - "men så fjantig du är som bryr dig om en sådan struntsak". Till exempel.

 

Mina barn vet att skrika, förstöra och slå är fel. Det behöver jag inte tala om för dem. Och hellre än att ha barn som lyder mig för att de som det sägs "vet vad som händer annars" så har jag barn som kan lita på att jag alltid är att lita på oavsett vilken röra de har ställt till med. För vad säger jag om jag säger - vi gör inte fel i den här familjen - vad säger jag då?

 

Vad är väl en examination om jag inte passar på att slösa bort lite tid på ett blogg-hej? Jag läser ju halvfart nu under våren; det är fortsättningen på familj- och föräldraskapspsykologi. Efter att ha läst en hel del av de grundläggande delkurserna som läses av alla som pluggar psykologi på grundnivå så har vi äntligen fått sätta tänderna i litteratur som matchar inriktningen. Otroligt intressant! I mina böcker Parenting och The process of parenting får jag läsa om vad studier säger: vilka saker är det som verkligen räknas när det kommer an på föräldraskap? Det ni. Det kan jag dela med mig av mer en annan gång. Nu ska jag väl tillbaks till grupp-författandet av den här duggan...

 

 

Glad, himla glad, påsk till er! Jag har en underbar känsla av ledigt, av vila i min kropp. Den infann sig redan igår morgon fast Nils cyklade till jobbet som vanligt. Hursom, jag njuter av att sitta i soffan med några av våra bästa vänner, att peppa på Jesus och hans närvaro här och nu, att äta flott och gott, att se mina barns lys i ögonen för att vi har extra mycket tid för varandra. Det fina i kråksången är ju att detta är den första dagen av fyra. Må de överträffa varandra! 

 

Jag har så smått upptäckt världen av äkta eteriska oljor. Sådana som bara innehåller vad oljan utger sig för att vara. Outspätt och helst ekologisk. Det började väl med en pepparmyntsolja att droppa i bakningen eller efterätten. Mycket gott! Sedan har det fortsatt och här kommer några tips:

 

Droppa på varmt element för väldoft i ett rum. Nu har jag dock läst att någons elementfärg for illa av det, så då föreslår jag att droppa på ett tygstycke som du lägger över element. 

 

Droppa i den nya dammsugarpåsen för god eller fräsch eller dylik effekt när du städar.

 

Droppa på tygbit eller öppna korken och håll flaskan nära en näsa för att bota fyraårings: "uä, det luktar smuts i näsan!" Hos oss händer det till exempel när han råkar sniffa lite för hårt på sina dammiga fingervantar. Tygbit med eterisk olja använde jag ju även under latensfasen för andningsfokus och välbefinnandefaktor.

 

Droppa i en glasburk ditt du också häller vinäger och vatten för att använda som alternativ till sköljmedel (som v av miljö- och hälsoskäl aldrig använder).

 

Droppa på en gammal torr disktrasa som du lägger i sopskåpet under soppåse i sophink eller återvinningskärl.

 

Droppa i egengjord deo eller tandkräm för doft och smak. Läs på innan vilka oljor som lämpar sig för vad.

 

Jag återkommer på området, har mer tips och tankar.

Tala gärna om ifall ni själva använder någon på något sätt!

Så låter det ofta hemma hos oss. Skärmens dragningskraft är stor. Men oftast är lusten att göra något annat bara ett bra erbjudande bort. Ikväll lockade pyssel med potatistryck och vattenfärgsmålning med sugrör. Det var mysigt. Elis ska tejpa ihop en tidning av våra alster har han kommit på.

 

Han sjunger sig till sömns medan hans lilla hand håller om mitt finger. Så glider handen ner, landar på täcket och han tar sömnens första andetag. Mun och ögon halvöppna, just som det brukar vara. På den punkten släktar alla barnen på mig.  

 

Min sista bebis tänker jag alltid om honom. Vår Ted.

 

Undrar ibland vilken mamma jag varit till min första bebis om jag vetat och erfarit det jag vet nu? Vad hade blivit annorlunda? (det ska jag nog skriva ett spekulativt inlägg om någon gång) Aldrig får en göra om något sådant två gånger. Är bara nyfiken. Ältar inget och är glad för var jag är nu.

 

På tal om tidsresor och att få chans att göra om saker med nya erfarenheter och facit i hand, ett filmtips: About time. Kvalar inte in på min topplista, men är så pass sevärd att jag slänger ut den här. Den gjorde mig gott. 

 

Än har jag inte jobbat mig igenom och gjort verklighet av mer några händer fulla av idéer. Men redan har jag hittat mycket som varit mig till inspiration, hjälp och som helt enkelt tagit mig vidare på ett eller annat sätt. Och jag gillar att veta att jag har en förråd att ösa ur. Förutom att nåla saker, så trycker jag ibland bara på gilla. Det är också tillfredställande för mig som bara gillar att se och samla det som är vackert på ett ställe.

 

 

Här hittar du mig där. Jag menar, umightlikewhatilike. 

 

Ps. Felaktigt användande leder till stress över diskrepans mellan realitet och dröm. Jämförelsetortyr över andras fixade hem eller välarbetade kroppar. Depp över hur lite verklighetens garderob skiljer sig från den garderob du skulle ha med några mer lax i börsen. Typ sånt. Men, med lite Baloo-attityd, tacksamhet och generositet går det bra att navigera även i detta hav av idéer och produkter.

 

Vi reser inåt

mot ett vidare fönster
ett avslöjat ansikte

Alla sorgens fåglar lyfter
och jag ser att ditt bröst rymmer mer
än du någonsin trott det om

Du löser ord över min kropp vilka väcker aldrig tidigare upptäckta världar till liv
till liv
du rör vid mitt ansikte, försäkrar mig om din uppriktighet
fastän du redan vet att jag vet

Ändå:
ta inte din hand ifrån mig
dina fingertoppar ser mig som natten möter en ny morgon
och liksom natten får ge upp för skönheten i ljuset
ger du upp inför det vackra i mig

I den sårbarheten vaknar de döda till liv
och vi skyndar inte vidare någonstans

 

 

Jag har en grej gnager lite i mig just nu. Jag övar på att ta emot utan att känna illa till mods I takt med att vår familj växt så har vi liksom inte blivit oss själva nog. Och i än större utsträckning än förut hamnar vi i situationer där vi tar emot hjälp. Det kan va grannen som följer med Elis till förskolan när vi andra är för sjuka för att dra iväg, det är blöjan eller kalsonger till storkillen jag behöver låna igen för att skötväskan inte var packad så som jag minns den, det kan vara en spontan inbjudan till en middag för att Nils kommer hem sent och någon som fixar en ersättare när vi än en gång måste ställa in och dra oss ur det vi åtagit oss i kyrkan. Typ såna grejor.

   Och ibland känns det då som om alla har så mycket mer koll på bollen än vi själva. Som om vi är det enda som glömmer, tabbar oss, är sjuka eller inte får ihop det. Det krockar väl med någon slags självbild av att vara tillräckliga. Och det är lite smärtsamt att vara sårbara, att ta emot hjälp, att säga ja tack istället för äh, det här ordnar jag. 

   Det märkliga är motsägelsen i det hela. Själv blir jag bara glad alla gånger jag kan ställa upp, finnas till, erbjuda något extra för någon annan. Ingen skuldsätter sig hos mig för att de tar emot hjälp eller lånar något. Men, det är svårare att unna någon annan den glädjen för mig. Kanske är det för att vi har många människor också runtomkring oss som aldrig ber om hjälp? Som aldrig visar sig sårbara. Som aldrig glömmer en blöja eller ens en liten näsduk. Jag vet själv gånger då jag är den som svarar att jag inte behöver, bara för att jag är rädd att vara till last. Så det är ju inte det att jag inte förstår. Jag vet dessutom att somliga sett mig som den som fixar och styr upp och alltid klarar biffen. Men det stämmer ju inte. Och kanske gäller det andra också, de kanske faktiskt visar sig sårbara ibland - bara inte för mig?

   Det jag i alla fall försöker påminna mig om när det gnager är:

1. Om människor hjälper mig fastän de inte vill eller ser ner på mig för det, då får det stå för dem.

2. Om jag vill att andra ska ta emot mina erbjudanden om hjälp och va sårbara inför mig, då får jag baske mig leva som ett exempel på det. Även när det kostar.

3. Jag tycker ju faktiskt att självtillräcklighet är oattraktivt.