I två och en halv månad har jag tränat tre-fyra gånger i veckan. Beroendeffekten har varit total. Den nya vanan var etablerad. I två veckor har jag avstått träning på grund av feber och bihåleinflammation. På de två veckorna hann jag gå från frustrerad träningspeppad person till person som kände "Åh, hm, träna ikväll? Hellre sitta i soffan med en film och en skål med B och J, tack!" Fast nu var min vision förankrad och mitt driv orubbligt, därför - första bästa friskare dag är jag tillbaks på gymmet. Ett lungt pass visserligen. Men det behövdes bara ett litet pass för att jag skulle bli beroende igen. Det är bra kemi. Kan inte bärga mig till känslan av stark och kontrollerad blöder ut i hela mig.

 

Det sägs att en behöver göra en ny sak under minst trettio dagar för att rita upp nya vägar i hjärnan. Låta tankens floder flyta i nya fåror. Jag behöver läsa mer om det för att kalla det fakta, men jag tror verkligen på nått åt det hållet. Heja alla er som är på väg in i nya goda vanor!

Jag grunnar mycket på hur jag ska göra för att va mig själv. Oavsett om det stormar runt omkring, om någon väcker osäkerhet i mig, om mina barn trycker på alla mina knappar eller dylikt, oavsett sådana situationer vill jag vara mig själv och leva i enlighet med vad som är viktigt för mig. Jag vill inte bli en arg mamma, en feg person, eller en vän som en behöver känna sig otrygg med. Jag vill hitta till kärnan i mig snabbt efter att någon eller något får mig att vackla till. Och jag tror verkligen att jag kan växa på det området.

 

Jag hamnar ofta i situationer där jag inte trivs med vem jag blir. Där jag inte känner att jag sitter vid rodret utan att jag istället bara reagerar på andra och deras beteenden. Jag vill agera istället för att reagera.  Till exempel vill jag ha resurser inombords att kunna hantera situationer som denna: Jag vaknar på gott humör, är sugen på dagen och tacksam. Det blir frukostdags med familjen. Ett barn exploderar för det är fel sorts växtrikesbaserad mjölk på bordet och skriker och härjar och det går inte över trots föräldrars tappra försök att vända situationen. Barnet vill vara arg och sur till det går över. Då vill jag i alla lägen fortsätta vara bevarad i min positiva känslor och inte dra på mig mitt barns olycka. Även om jag tycker att det är en orimligt emotionell reaktion på en världslig sak, så blir det ju ännu orimligare om jag låter mig själv dra något gammalt över mig för att mitt barn lackar ur. Det är liksom att låta missöden med växtrikesbaserad mjölk växa sig allt för stora. Världen och dess relationer kommer aldrig bli friktionsfria. Då är det inte värt att låta friktion stjäla min glädje och frid. 

 

Tre små exempel på situationer som kan plocka fram det sämsta i mig:

 

Mitt barn behandlar mig respektlöst: "...om du inte gör det mamma, då slår jag dig och kastar mina saker i dörren! Då välter jag det här bordet!" Hånleenden och att mötas med skrikiga nej och slag och sparkar har liksom varit en trigger. Särskilt om jag just då ska räcka till för syskonen. Tidigare har det kunna väcka en sovande björn, en gormande morsa som till slut tappar tålamod och vänt uppförande och själv bråkar som värsta fyraåringen. (Kudos till alla er föräldrar som aldrig hänfaller till bråk, hårdhet, förminskande eller annat otrevligt!) Men här vill jag ta genvägen ur, komma till andra sidan utan att själv förvandlats till en som bråkar. Det var ju inte jag som bråkade. Eller som tycker att bråk är ett sätt som vi umgås på. Men, vips så var jag lika skyldig. Hursomhelst har jag flera gånger den senaste tiden hittat genvägen och sluppit bete mig på ett sätt där jag själv behöver säga förlåt efteråt. Vad mycket trevligare det är att vara jag då! Än om min son kan bete sig lika illa. Så kan jag bete mig efter mitt hjärtas övertygelser.

 

Osäkerhet hos andra plockar ofta fram osäkerhet hos mig. Å fy, det är ingen vacker syn! Jag hinner inte ens tolka den andre som osäker, istället låter jag det, vad det nu kan vara, oformulerat växa sig stort emellan oss. Och jag låter det som är viktigt för mig sväva iväg. Plötsligt är min autenticitet och fasthet som bortblåst. Jag är bara rädd. Exempelvis rädd att den andre ska uppfatta min olikhet som ett hot eller som dumhet och dra sig undan mig och aldrig tro mig om gott igen. Jag dämpar mig själv, mumlar, bortförklarar sånt ingen ljudligt anklagat mig för och bli suddig. När jag egentligen skulle kunna få vara bergfast och skicka in en massa kärlek i vad än för osäkerheter det är som försöker ta över relationen och låta relationen växa sig djupare och sannare. Djupare och sannare kan den inte bli om en inte låter det svaja ibland. Det låter mycket attraktivare attt bete sig så än att lämna en annan person med tvivel på min kärlek och att jag är en person att räkna med. 

 

Min man försöker för fyrtioelfte gången att linda in hur lång tid han beräknar att något viktigt han vill ägna sig åt ska ta och har för fyrtioelfte gången lämnat mig med en överraskning i knäet sådär precis innan han plötsligt ska dra iväg. Med samma "förlåt" som ackompanjemang. Hur fel jag än tycker att det är så tänker jag att jag skulle kunna handskas med det på schysstare sätt än jag många gånger gör. Ofta blir jag så frustrerad att jag straffar ut honom med taggar utåt och en trött uppgivenhet. Sur och otrevlig och dan kan jag vara. Bete mig mot honom på ett sätt jag själv skulle avsky att bli bemött. Även om jag var på gott humör innan och tyckte livet var life. Varför ska jag låta min dag och vår relation förpestas av hans misstag? Visst är det okej att bli arg och besviken och önska att ens äkta hälft skulle ha fått iordning på det där, vad det nu är, vid det här laget. Men kan jag hitta sätt att bearbeta och kommunicera det som är schysst och konstruktivt? Kan jag hitta sätt att va den fru som jag vill vara oavsett om jag blir sårad och besviken? Kan jag lämna honom med en känsla av, det är tryggt att göra misstag kring min älskling, hon straffar inte mig? Jag tror det.

Det är nämligen en frihetskänsla utan dess like att få vara sig själv. Att få föra sig på ett sätt så att en trivs med sig själv under alla omständigheter. Det tycker jag är eftersträvansvärt. Och jag tror jag vet vad jag behöver mer av i mit liv för att jag ska få leva just såhär...

 

 

Barnkalasandet kan ju snabbt bli en dyr historia; inte bara att bjuda in till ett kalas, men också att gå på andras. Och det kan bli klurigt med presenter, vad ska en ge till barnen som inte är plastigt, plåttrigt, en sak på hög - men som heller inte är vansinnigt dyrt? Om en nu inte vill och har råd att ge bort något dyrt. Vi har ju bara nyss börjat detta med barnkalas, men till vår stora glädje odlas det en trevlig ge-bort-kultur bland våra vänner. Nu ska sägas att den kulturen inte nödvändigvis är mer ekonomisk, men många gånger tycker jag att den kommer med fantastiska mervärden.

 

I vår bekantskapkrets är det många som ger bort upplevelser till varandra. Här har det varit en hel del barnteaterbesök som firande. Men har också blivit: ett lekparkshäng med tillhörande glass i vårsolen, biobesök, skogsutflykt till naturstig. Besök på museum, badhusutflykt, bygga-och-flyga-drake-dag, picknickutflykt till stranden är exempel på andra upplevelsepresenter i olika prisklasser som kan göras med omtanke och finess. 

 

Kanske blir barnet, särskilt om det gäller yngre barn, snopet eller likgiltigt för att det inte är vad barnet förväntade sig: en sak här och nu, något att se och ta på och leka med en gång. Kanske förstår det inte bums. Men låt det inte utgöra ett hinder, oftast slutar det hela i något väldigt uppskattat. 

 

En annan sak jag blivit glad av är när vi fått något begagnat. Det är också något vi föräldrar vi kan odla tillsammans med våra barn. Att antingen fråga barnen om de har något fint de vill ge bort av sina saker eller att tillsammans leta efter presenter på second hand. Ett välskött spel, duploklossar, hållbara träleksaker, bra böcker är exempel på sådant som ofta kan hittas i andra hand. 

 

Nu är jag faktiskt inte emot nya saker, för oj vad glad både barn och föräldrar kan bli för en väl vald leksak! Det har vi blivit många gånger. Men, det kan vara gott att veta att det finns alternativ. Kanske kan det komma som en befriande tanke till oss när vi står djupt begravna i kalasinbjudningar och funderar på vad vi ska köpa den här gången...

 

 

Influensa mig hit och influensa mig dit. Sitter med sprängande bihålor, värkande kropp, hiskelig hosta med mera med mera. Jag som nyss koketterat så över hur ingen sjuka drabbat mig riktigt hårt och att jag varit back in business och träning samma vecka. Oj vad jag äter upp det nu. Vad ska man göra? Vänta ut eländet. Och odla tacksamheten. Forskning på lycka visar att det gör oss gott att formulera vår tacksamhet om vi vill må bättre. Här är några av mina:

 

fin och varm make

min yngstes gulliga utvecklingsfas med tungan hängades ur mun

sova mitt på dagen

barnkalas som är trevligt för vuxna också (gästerna gör festen)

experimentera i köket

min generösa farsa

min omtänksamma mamma

drömma om barcelona till hösten

eftermiddagssol i läggan

elis kärlek till vänner

vårt sköna hem

vackra färger överallt

san francisco-minnet

heaven now i betlhemskyrkan under helgen

uppmuntrande ord

mat i kyl, frys och skafferi

los kärleksförklaringar

se och höra människor berätta om hur de blivit helade

ärliga förebilder

fräknar från förra veckan

 

 

 

 

Det här kommer ju aldrig att bli en matblogg, än om det skulle börja att smyga sig in ett och ett annat recept. För matkreatör, det är jag. Jag älskar att hitta på i köket. Blanda, testa, smaka, lyckas, floppa samt glömma bort genirecept jag kommer på för att jag aldrig skriver ner dem så att de kan återskapas; sånt håller jag på med rätt ofta faktiskt. Det tror jag är något som kommer att en mer betydande och synlig roll senare i mitt liv. Men nu är jag inte där. 

 

Därför ska jag servera är en länk till en annan fenomenal hitte-påare i köket. I denna människas kök lagas det glutenfritt och veganskt. Gärna mycket kolhydrater. Väldigt mycket näring och kvalitet. Och för att locka er att klicka in på sidan visar jag en av Solveigs chokladiga kreationer på bild. But, there's much more delish goin' on there va!

Jag har skojfriskt döpt en ny kategori inlägg till livscoach. De som har samma humorreferenser som mig kanske fnissar lite med mig och känner någon slags stämning. Här kommer diverse på-riktigt-budskap från och till mig själv samt till alla som känner sig berörda. Jag har ett inre hav att ösa ur.

 

Vad en kan tänka på är att varje inlägg kommer säga något begränsat och ganska ofta obalanserat. Exempelvis kan en misstolka mitt inlägg som ett skrikigt SLUTA TYCK OCH HA ER OM MIG OCH MITT LIV-inlägg. Och så menar jag ju inte att jag vill leva mitt liv. Jag tycker inte att vi ska sköta oss själva och skita i andra. Jag tänker att människa ger skärpa åt människa som järn ger skärpa åt järn. Och jag älskar många gånger när människor talar in ärligt i mitt liv, när de delar med sig av sig, varför de reagerar på mig och mitt och vad som rör sig i dem. Och så vidare. Men det skriver jag inte i det inlägget. För då skulle det ju aldrig bli några lagom långa inlägg som behandlar ett visst avgränsat tema. Så ibland kanske ni kommer tycka att jag säger bu och ibland kanske jag motsägelsefullt säger bä. Då kommer ni till slut se att jag säger både bu och bä. Antingen kommmer det att kännas klart och sant. Eller så kanske det kommer kännas förvirrande. Det vet jag inte. 

 

Visst sa jag att jag hade svårt för det ofärdiga va? Det där när en inte kan se hela bilden?

 

Väl mött i kategori livscoach.

Jag har alltid haft förtvivlat svårt att visa saker i process. Kanske till och med att leva i process. Jag minns hur jag skydde att visa det ofärdiga redan som liten. HÖRRNI, KOM INTE OCH TYCK NÅTT FÖRRÄN DET ÄR KLART skrek min kropp när jag inte ville att en målning skulle bli mätt och vägd av andra på bildlektionen eller när jag komponerade någon projektpresentation som skulle sitta längst bak i klassrummet. Samma brottning med faktumet att det finns vägar till drömmar ledde mig till otaliga fingerknäppnings- eller förvandlingsfantasier. Som till exempel: gå hem ifrån skolan och somna som fula ankungen och vakna och gå till skolan som svanen. Vaddå det är resan som är mödan värld? Jag ville ha magi.

 

Jag har fått min magi; idag har vägen och resan stigit i aktning hos mig. Och jag kan gilla både läget och utsikten. Men jag har fortfarande svårt att trivas med att visa för andra att jag lever i process på vissa områden. Jag är väl rädd att någon ska skratta åt mig, min väg och mina drömmar. Eller klappa mig på huvudet, titta misstroget, missunna mig eller vad som helst annat som inte andas jag-tror-på-dig. Rädd att någon ska säga: sänk siktet, sänk blicken - där nerifrån du kommer - där tar man sig aldrig upp ifrån. För det vore varken första, andra eller tredje gången det skulle hända.

 

Men ändå, ibland försvarar mitt inre mig nog mot domar som ingen fäller. Inte alla tänker: "oj, hon var inte snabb!" när de möter mig flåsande i reservatet. Ändå vill jag ha en se-mig-mitt-i-min-process-skylt för att liksom markera att jag är på väg mot något, jag har en vision som bär mig och jag är inte klar här: "trebarnsmorsa-som-födde-sitt-senaste-barn-för-fyra-och-en-halv-månad-sedan-och-har-tjugo-kilo-övervikt-som-drar-ner-farten-men-se-den-är-på-väg-bort-och-i-oktober-så-gör-jag-min-första-mil-för-det-har-jag-bestämt-och-då-har-jag-nog-ett-lite-bättre-löpsteg".
   Eller: "jag-har-faktiskt-extremt-bra-koll-på-vad-jag-stoppar-i-min-kropp-för-att-den-ska-må-bra-och-ha-energi-men-just-de-här-dagarna-har-jag-valt-ett-annat-slags-välbefinnande-så-ja-jag-tar-faktiskt-en-tredje-bit-tårta-och-du-behöver-inte-glo".

   Eller: "ja-nu-slänger-jag-opedagogiskt-bryskt-upp-mitt-barn-i-våningssängen-med-arg-röst-och-stormar-ut-ur-rummet-för-att-inte-riskera-förlora-fattningen-ännu-mer-fastän-jag-har-himla-massa-tankar-om-föräldraskap-och-ambitioner-att-växa-i-empatisk-kommunikation-med-mitt-barn-och-aldrig-någonsin-ge-mitt-barn-anledning-att-bli-rädd-för-mig".

  Eller: "ja-jag-vet-att-jag-är-på-väg-in-i-en-svår-arbetsmarknad-och-att-jag-inte-vet-exakt-hur-vägen-fram-ska-se-ut-men-jag-är-full-av-tilltro-till-att-jag-är-på-väg-in-i-vad-som-är-mitt-kall-och-in-i-vad-som-kommer-plocka-fram-storhet-i-mig-för-att-dra-fram-storhet-i-andra-så-släng-dina-snusförnuftiga-invändningar-på-sophögen-för-rädslan-i-dig-är-inte-större-än-Gud-som-bor-i-mig".

Himla behändiga skyltar.

HÖRRNI, KOM INTE OCH TYCK NÅTT FÖRRÄN DET ÄR KLART!

Inte för att det på djupet spelar roll vad vem som helst tycker om mig och mina livsansatser. Det gör det inte. Ändå vill jag fastslå att livet är roligare att leva när människor du möter andas: jag-tror-på-dig, du är någon att vara nyfiken på, du är värd att jag hejar på dig.

NÄR DET ÄR KLART. DÅ NI. 
Jag är på väg och det är gött mos.

De här himla virusen som yr runt i världen. Less på dem. Vi, som i familjen Lundkvist, har slagit något slags rekord nu de två senaste månaderna. Vi samlar sjuka helger och ställer in stora delar av veckans planer igen och igen. Hur blev det så? Tycker själv att jag borde ha ett fenomenalt immunförsvar för att jag äter bra näringsrik mat och tar hand om mig. Men det fattas ju åtminstone en stor bit i hälsoekvationen. Sömn. Och sjukdom genererar inte direkt mer sömn. Varken i kvalitet eller kvantitet. 

 

Nu är det jag som har feber och värk i hela kroppen. Lo är också en febrig snorig böna och tittar på Barnkanalen här i soffan. Ted rosslar och sover i sin säng. Jag undrar om jag ska unna mig en liten tupplur. Så jag orkar tills maken och storbarnet kommer hem vid fyra. Bäst att passa på. Vore mysigt om Lo velat göra mig sällis! Men om jag känner henne rätt så vill hon inte det...

 

Hur gör ni för att hålla er friska? 

Inlägg om föräldramisslyckande, om att vara trängd, om nya vanor, om romerna som tigger här i stockholm, om tvättnötter, om nya recept, om att drömma, om allt som är osynligt, om sånt som är vackert, om lösningar, om kurser jag läser och så mycket annat.

 

Men de här inläggen hittar inte riktigt ut. Det är tentor, nya helger då vi är sjuka, kalasförberedelser, spontana vän-häng, det är blåsväder, catching fire-kväll, det är bön, det är kettlebells, det är få förskoledagar för storkillen och många dagar utan den förut sedvanliga pausen från barnen mitt på dagen. 

 

Var ska jag börja? Vad är ni sugna på att läsa om?

Elis hoppar runt i vardagsrummet i mitt-på-dagen-solen. Stannar upp och säger:

 

Andades den här luften imorse när jag tog stegen med podcasten Värvet i öronen. En intervju med Christian Kjellvander som jag inte hunnit lyssna till punkt. Har extremt lätt för att springa, träna, röra mig till och lyfta vikter till röster som pratar och pratar. Mest är det iBethel, Timothy Keller och Värvet som uppmuntrat mig de senaste veckorna.

Det är något magiskt med att vi äntligen börjat se solens soliga nuna om dagarna igen. Ljuset och glittret och värmen gör verkligen min kropp lättare och mina tankar klarare. Behöver det så mycket efter sjukdomsmånaden i ryggen.

Annars är vi tillbaks i vardagsrytm efter en renoveringshelg med Nils föräldrar här hemma och en bröllopshelg i Skellefteå. Jag anar nu att tiden med bebisskrik i öronen varje uteminut är över. En seger förfamiljelivet. Så de betyder att jag är rätt pepp på att upptäcka hur vardag med barn ska te sig nu.