på väg, men inte där

Jag har alltid haft förtvivlat svårt att visa saker i process. Kanske till och med att leva i process. Jag minns hur jag skydde att visa det ofärdiga redan som liten. HÖRRNI, KOM INTE OCH TYCK NÅTT FÖRRÄN DET ÄR KLART skrek min kropp när jag inte ville att en målning skulle bli mätt och vägd av andra på bildlektionen eller när jag komponerade någon projektpresentation som skulle sitta längst bak i klassrummet. Samma brottning med faktumet att det finns vägar till drömmar ledde mig till otaliga fingerknäppnings- eller förvandlingsfantasier. Som till exempel: gå hem ifrån skolan och somna som fula ankungen och vakna och gå till skolan som svanen. Vaddå det är resan som är mödan värld? Jag ville ha magi.
 
Jag har fått min magi; idag har vägen och resan stigit i aktning hos mig. Och jag kan gilla både läget och utsikten. Men jag har fortfarande svårt att trivas med att visa för andra att jag lever i process på vissa områden. Jag är väl rädd att någon ska skratta åt mig, min väg och mina drömmar. Eller klappa mig på huvudet, titta misstroget, missunna mig eller vad som helst annat som inte andas jag-tror-på-dig. Rädd att någon ska säga: sänk siktet, sänk blicken - där nerifrån du kommer - där tar man sig aldrig upp ifrån. För det vore varken första, andra eller tredje gången det skulle hända.
 
Men ändå, ibland försvarar mitt inre mig nog mot domar som ingen fäller. Inte alla tänker: "oj, hon var inte snabb!" när de möter mig flåsande i reservatet. Ändå vill jag ha en se-mig-mitt-i-min-process-skylt för att liksom markera att jag är på väg mot något, jag har en vision som bär mig och jag är inte klar här: "trebarnsmorsa-som-födde-sitt-senaste-barn-för-fyra-och-en-halv-månad-sedan-och-har-tjugo-kilo-övervikt-som-drar-ner-farten-men-se-den-är-på-väg-bort-och-i-oktober-så-gör-jag-min-första-mil-för-det-har-jag-bestämt-och-då-har-jag-nog-ett-lite-bättre-löpsteg".
   Eller: "jag-har-faktiskt-extremt-bra-koll-på-vad-jag-stoppar-i-min-kropp-för-att-den-ska-må-bra-och-ha-energi-men-just-de-här-dagarna-har-jag-valt-ett-annat-slags-välbefinnande-så-ja-jag-tar-faktiskt-en-tredje-bit-tårta-och-du-behöver-inte-glo".
   Eller: "ja-nu-slänger-jag-opedagogiskt-bryskt-upp-mitt-barn-i-våningssängen-med-arg-röst-och-stormar-ut-ur-rummet-för-att-inte-riskera-förlora-fattningen-ännu-mer-fastän-jag-har-himla-massa-tankar-om-föräldraskap-och-ambitioner-att-växa-i-empatisk-kommunikation-med-mitt-barn-och-aldrig-någonsin-ge-mitt-barn-anledning-att-bli-rädd-för-mig".
  Eller: "ja-jag-vet-att-jag-är-på-väg-in-i-en-svår-arbetsmarknad-och-att-jag-inte-vet-exakt-hur-vägen-fram-ska-se-ut-men-jag-är-full-av-tilltro-till-att-jag-är-på-väg-in-i-vad-som-är-mitt-kall-och-in-i-vad-som-kommer-plocka-fram-storhet-i-mig-för-att-dra-fram-storhet-i-andra-så-släng-dina-snusförnuftiga-invändningar-på-sophögen-för-rädslan-i-dig-är-inte-större-än-Gud-som-bor-i-mig".

Himla behändiga skyltar.
HÖRRNI, KOM INTE OCH TYCK NÅTT FÖRRÄN DET ÄR KLART!

Inte för att det på djupet spelar roll vad vem som helst tycker om mig och mina livsansatser. Det gör det inte. Ändå vill jag fastslå att livet är roligare att leva när människor du möter andas: jag-tror-på-dig, du är någon att vara nyfiken på, du är värd att jag hejar på dig.

NÄR DET ÄR KLART. DÅ NI. 
Jag är på väg och det är gött mos.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0