början på en dröm
Här är början på en dröm om ett klättrande grön badrumsfönster där växterna får vara insynsskydd
Men dröm som jag egentligen ville skriva om var inte badrumsfönstret, utan den dröm vi snart kliver in i genom att ta flyget över Atlanten och börja nio månaders liv i Redding. Nu är det mindre än en månad kvar. Vi känner oss tacksamma bortom orden att få göra det här äventyret som vi upplever att Gud dragit in oss i. Ända sedan vi besökte Redding och församlingen Bethel Church har vi längtat efter att få komma tillbaks. Här framöver kommer jag att försöka sätta mer ord på varför och vad det är som fångat oss där - antingen här eller på den renodlade nyhetsbrevsblogg vi ska dra igång. Kommer länk till den sedan för de som vill följa oss.
Bara för att det är en dröm för oss innebär det inte att vi tror att allt kommer vara guld och gröna skogar. Det finns saker som känns utmanande med det här valet vi gjort. Men vi vill ändå göra det, för vi tror att glädjen att få göra det kommer övertrumfa allt det andra. Trots att det skiljer oss från familj och vänner i nästan ett års tid, trots att vi tillsammans med barnen får kämpa för att vi ska känna oss hemma i en annan kultur och med ett språk vi inte behärskar som vårt modersmål, trots att det är en ekonomisk prioritering som kan synas galen och ostrategisk, trots att det kan se ut som ett upp och nervänt karriärmässigt beslut och trots att vi möter en del skepsis. Men allt som är viktigt är värt att ta risker för. Och så känner vi för det här.
redding
Bit för bit har lagts på plats inför vår tid i USA. Skolans ja, fina huset vi ska bo i, de nyvunna vännerna vi ska dela huset med. Nu ska vi snart kliva in i en visum-process medan vi fortfarande bor i här i Stockholm. Det är rätt snart vi har det det sista svar vi behöver för att allt ska kunna räknas som klappat och klart. Men vårt ja är skrivet i himlen, så ett ja från ambassaden känns mest som en ren formalitet. Och tro mig, det blir mycket formaliteter, vi har en hel del pappersjobb att avklara innan vi kan boka in träffen.
Titt som tätt händer det att andra undrar vad det är för en plats vi ska till. Och det är inte så konstigt. Jag tänkte ge er som undrar några fakta i stil med forskningsprojekten jag gjorde på mellanstadiet. Minns ni? Kanske blir det mer greppbart då, detta med vår framtid? En tjuvtitt på det som kommer sen i alla fall.
Vi ska bo i Redding som ligger i Norra Kalifornien, tre och en halv timmas körning från San Francisco. Uppåt och inåt. Mellan berg och skog.
Trots sitt läge i de norra delarna av staten så sägs det att Redding är den stad med näst flest soltimmar i hela USA. Det kan vi inte påstå att vi kommer ha något emot. Som städer ofta är i Staterna så är också Redding rätt utdragen till sin storlek. Anpassad för det bilburna folket. Men, till vår store glädje har vi nu upptäckt att det ska gå rätt bra att ta sig fram med cykel också. Fin känsla även om vi också kommer köpa oss en bil väl på plats.
I antal invånare matchar den Umeå bra med drygt hundratusen personer. Fler än jag trott och sagt tidigare! Precis som många städer i Sverige är den byggd invid vatten. Genom staden flyter Sacramento River.
Många kommer till Redding för att de ska ut i omgivningarna runt omkring. Det finns sjukt många vackra vandringsleder, äventyrsstråk och naturområden för den sugna. Sedan är det många andra som kommer för att besöka kyrkan vi kommer att vara en del av. Eller för att gå skolan som kyrkan har. Över tusen elever varje år kommer från 64 länder världen över för att gå skolan.
Här, i Reddings Civic Center hyr skolans första år in sig. Så här kommer jag hänga om eftermiddagarna.
Och här är baksidan på huset som vi ska leva i. I den lilla sidobyggnaden ni knappt ser för att den står bakom trädet bodde jag och Nils när vi var på besök i Redding för fyra år sedan. Vi har kära minnen därifrån. Då bodde en fantastisk fin familj med tre barn i det stora huset (eller då var det bara ett barn, men de har precis som oss blivit fler). Men dom har flyttat till Nicaragua för att arbeta med gatubarn, gelato och konst där. Istället ska vi få ha det som hem en tid. Vi är så tacksamma.
En liten morgonpigg ettåring innan dagen slog ut.
