paj dator
Vår dator var med om en oskyldig vätskeolycka och tangentbordet slutade funka. Den ska på service. Därav bloggtorkan.
Det har också varit för mycket av: snor, hosta, feber, gruppuppgifter över internet, hemmafixmaraton, stress, utflykter som gått i stöpet, uppvaksnätter, okommunikation, sjuka vänner och annat splitter.
Med några höjdpunkter som lättat tyngden: fin Skansendag med vänner förra helgen, sjöpremiär med tillhörande cykeltur genom den väldoftande skogen, indiskt med vänner på gården när vi firade Nils och varmaste bröllopsfesten till exempel.
Nu börjar en ny vecka att ta riktning i. Det ska bli mer balans, mer sömn, mer hjälpas åt. Och så blir det mer ledigt. Välbehövligt och lyxigt.
loppanlo, del 3
Jag och åtminstone två av barnen sitter vid matbordet. Minns inte. Jag matar bebis. Och mig själv. Lägger märke till att Los vatten är grumligt. Varför visar sig snart, när jag ser hennes doppa sina händer ner i glaset. Vad gör hon?
-Lo, varför doppar du händerna ner i glaset?
-Men mina handar är kladdig.
Jag försöker uttrycka mitt ogillande och förklarar att vattnet blir smutsigt. Inte så fräscht. Lo kontrar förtjust:
- Ja tuck det bli gott!
Och med eftertryck för att ytterligare förstärka hur rätt hon har:
-Mmm! Smaskit!
med näsan full av sommar
När jag äntligen slog upp porten mot gården för att ta med mig kidsen ut i dagen kunde jag bara tänka: det luktar sommar. Är det varm asfalt och husfasader? Är det grönskan? Hursomhelst ljuvligt. Ljuvligt att solen går upp över vattenskadade laptops, över trötta argumentationer, över listan med saker att göra, över heltidsveckor på enmanhand och över syskon i luven på varandra.
En kort stund låg jag barfota i gräset medan de äldsta lekte i trädskuggan och den yngsta sov. Sedan seglade vi in till stan och runtomkring. Vi köpte pysselmaterial och var glada, stannade för nyckelpigor och äventyr vid fontäner. Tog en rinnig världsgod glass och kände oss rika på varandra. Så himla bekymmerslöst trots att kombinationen tre små barn med en vuxen på tur i staden också är en svettig historia.
Ikväll läger jag mig rik på gröngräs, soliga uppsyner, lyckliga ungar och doften av sommar.
sällan ett i-landsproblem
Närodlat, äta efter säsong och annat som är bra och viktigt: high five på det! Men jag har svårt att se att vi ska kliva tillbaks till ett samhälle där världens mat inte längre finns tillgänglig i våra affärer. Jag hoppas vi människor ska hitta sätt att hållbart konsumera mat, så att vi ändå får njuta av hela jordklotets mångfald.
Vi lever i en sån ofattbar rikedom, den mat vi önskar finns i princip alltid att få tag i. Den ligger där i hyllorna på affärerna och väntar på att läggas i vår varukorg. Helt amazing. Vi lever långt från upplevelser av svält eller ens svåra tider med surrogatprodukter.
Mina erfarenheter av brist i affären rör mest sig kring (särskilt sen vi flyttade hit till Stockholm och ekoutbudet exploderade):
äh, inte värt att köpa tomater under vinterhalvåret - det är ändå ingen sol och smak i dem
hm, nu börjar apelsinerna vara lite sega och torra, dags att ta uppehåll
det finns bara illgröna bananer, oh no, inga mogna bananer på några dagar, hjälp
Därför kändes det som en nyttig påminnelse och erfarenhet när jag efter veckors letande i hyllorna efter quinoan som jag längtar efter (stapelvara i vårt hem) läste lappen: quinoa, slut för säsongen. VA? Vi som äter gärna äter quinoa ett par gånger i veckan, Vad ska vi ta oss till?! Jag googlar lite snabbt och får reda på att de inte finns någon kravmärkt quinoa kvar hos odlarna i Bolivia. Nada. Världen har ätit upp skörden. Vi får vackert vänta på vår quinoa. Som tur är beräknas nästa skörd komma redan i juli någon gång. Men det är nog min längsta quinoalösa tid sedan jag upptäckte den.
Det är inte det att jag inte vetat det, men ibland förstår man saker med ytterligare ett djup.
Mat kan verkligen ta slut. Det dyker inte magiskt upp i affärerna. Efterfrågan kan vara större än tillgången.
Det är förmodligen de flesta människors erfarenhet. Och jag ska påminna mig om att inte bara vara tacksam över var i världen och när i tiden jag har fötts, men också fortsätta ta mitt ansvar för att fler ska få uppleva rikedomen välja vad de vill äta till middag.
avstånd och närhet
I denna länga av hus bor en fantastisk och skön familj. Vi hälsade på dem i söndags. Det är lätt att vara nära och ha kul med dom. Men det är svårt att ses i vardagen. Trots att vi alla bor i huvudstaden tar det ungefär en och en halv timma att ta sig från dörr till dörr om en reser kollektivt. Och reser kollektivt, det gör ju vi. Så kan det var nära de olika sidorna på en stad ligger långt ifrån varandra. Vi skulle gärna umgås mer, men vi har prioriterat att inte ses mer än vi gör eftersom det inte är hållbart för oss.
Om det är något som gör mig mätt på den här staden så är det dessa avstånd. Vi har ju medvetet valt att bo i Bagis och odla det mesta av vårt häng och liv här. Det har blivit mer definitivt med varje barn. Inte så att vi inte älskar resten av stan eller rör oss i den. Men det är för mycket att gapa efter om livet ska flyta i veckorna.
Vi skulle älska att ha fler vänner kring oss än de kära vi redan har. Vara trygga vuxna även åt andras barn, hjälpas åt med barnpassning, ses över goda maten, lekparkshänga, samordna storkok, promenera och prata när barnen lagt sig, dela på grejor med, ha roliga spelkvällar, engagera sig ihop med, vara kyrka tillsammans, bjuda in andra, ha en odling ihop och annat fint som gör livet än mer värt och viktigt.
Sånt snurrar i våra huvuden när vi tänker på framtiden.
Vad är viktigt i er vardag?
tröttma
Det spänner och drar runt ögonen, kroppen ömmar och siktet för dagen flyter omkring. Har haft en tröttare tid i ryggen nu och än är den inte över. Uppvak varje timma under stora delar av natten och tidiga morgnar har betat av mina energidepåer en längre tid. Förr om dagarna fanns möjlighet att sova en stund på dagen, men nu när Loppan är vaken från morgon till kväll så får en mamma vackert hålla sig vaken.
Hoppet till bättre sömn tändes i helgen då jag sövde om Ted genom natten utan mat. Det var fantastiskt! Poängen är liksom att han ska kunna somna om utan mina brösts inblandning. Och få bättre aptit på dagen. Men, nu har hans mage krånglat de två senaste nätterna och han har inte alls svarat på att sövas om i sin säng. Eller jo, han har outtröttligt svarat: AAAAAOOUUÄÄÄHHHIIIEEÄÄ. Så jag erbjöd brösttrösten i alla fall. Tills Teds mage vant sig bättre vid vanlig mat kan jag alltså inte riktigt räkna med att få sova bättre. Håll alla tummar för att det blir snart. Zombiemamman är nämligen en tråkigare och mindre tålmodig mamma. Zombievännen är en mer avlägsen och disträ vän. Zombiehustrun är en ostadigare och mer avslagen hustru.
Men, ska en vakna trött och bara drömma om att få sova till sömnen tar slut så kan en i alla fall få vakna till detta:
fjärilshuset och andra utflykter
Mina föräldrar var här under långhelgen som var. Roligt att ha dem här och få tid tillsammans! Barnen tankades fulla på morfar- och mormorbus, mys och utflykter. Vi blir ofta turister i vår egen stad när mormor och morfar är på besök. Det är ett uppskattat avbrott i vardagen även om det kan vara minst lika trevligt att skrota runt hemma tillsammans, vilket vi också hann med.
Vårt första utflyktsmål var Kaknästornet, det var första gången för de flesta av oss. Fantastisk vad en kan se långt! Från tornet såg vi också en turnerande cirkus som restes på Gärdet och djur som betade i gräset. Att vi skulle dit och kolla på elefanterna rådde det ingen tvekan om hos barnen. Och säga vad man vill om cirkusar och kringresande djur i bur, men det var en höjdpunkt att se barnen beundra de stora vackra elefanterna som gick runt utan inhägnad. Ponnysarna, åsnorna, zebrorna, lamorna och kamelerna skulle väckte också pepp och fascination. Lunchen intogs på Matmekka, restaurang på Etnografiska: det stället vill jag verkligen tipsa om! Eko, reko, närodlat, gott och allt vad det är. Min mat smakade fantastiskt och det fanns fullt av schyssta tillbehör, ljus genom fönstren och sköna färger i lokalen. Inte heller alla matställen där en kan sitta bredvid en barnhörna och lägga ner sin sexmånaders bebis för utforskning när en vill äta utan pilliga små fingrar som ska slita i mat och porslin.
En annan trevlighet som vi gjorde ihop med föräldrarna och några vänner var en kortare tur till Björkhagen. Markuskyrkan där hade familjedag och bjussade på korv, ponnyridning, loppis och fiskdamm. Ni hör ju hur många rätt det där är i ett litet barns öra! Svenska kyrkan här är föredömlig när det gäller inkludering av människor av behov av särskild kost. Det finns vegetariskt, glutenfritt och annat som de faktiskt tänker på. Att jag skriver det är för att jag har upptäckt att det inte är en själklarhet överallt när kyrkor bjuder in.
Och så Fjärilshuset då, eller Haga Ocean. Huvudattraktionen denna gång var kanske Haga Ocean med sina hajar. Vi stod länge och kikade på hur hajarna och fiskarna simmade runt. Sedan var det högt tempo (och inte så mycket långsamnjut som då vi var där sist) när Nils följde de stora som pinnade runt bland fjärilar, sköldpaddor och fiskar i växthusen. Utanför, när vi skulle fylla på mellismagarna, möttes vi också av ett bonusnöje. Någon hade köpt ett såpbubblesvärd och blåste ängen full med stora bubblor som barnen och mormor glatt jagade.
Ps. Hade faktiskt inte med kameran. Gick och bar runt en liten peppig kille i mina armar. Men på datorn hittade jag några bilder från när vi besökte Fjärilshuset för fyra år sedan, då Elis var en sisådär fem veckor gammal. Fanns mycket vacker att titta på.
loppanlo, del 2
Jag sitter på hallgolvet och har just snört Los springskor. Hon är på väg ut genom ytterdörren när hon tittar på mig och skrattar till:
-Vilka kläder du har mamma!
Hon fortsätter:
-Du har en kuse på kläderna.
Jag tittar ner på mina strumpbyxor, fnissar till och förstår genast vad hon menar:
-Jaha, du tycker att det ser ut som kusar? Förstår hur du tänker. Det kallas noppor när tyget blir så. Det är inte kusar.
Nöjt avslutar hon:
-Men jag har inte kusar på mina kläder, ha-ha.
