håll dig borta från människor som får dig att känna det som att du är svår att älska

 
 
Rubriken skulle kunna räcka som inlägg, den talar för sig själv. Jag ramlade över den på Pinterest. Ett av alla dessa inspirations-citat som väller över oss i de sociala mediernas värd. Jag brukar inte lägga så mycket vid dem. Scrolla, scrolla. Mycket tycker jag känns: jaha. Eller: blaha. Typ så. Men när jag ramlade över det de orden hände något. Jag till och med skapade en egen mapp för ord med tyngd. Med botten. Lite hastigt och lustigt gjort. Men ändå. Jag vill ta fasta på meningar, på ord som kan hjälpa mig rikta mina tankar. Påminna mig om vad som är sant. Ge lögn minsta möjliga plats i mitt liv. 
 
Hursom tycker jag att det här är ett bra råd. Det ska balanseras mot att jag i mitt liv ska göra rum för människor som törs vara obekväma med mig. Som är sanna mot mig. Men att umgås med människor som inte kan gå mig till mötes i kärlek kommer att dränera mig. Att känna sig svår att älska är att leva stympad, att tro sig behöva täcka upp eller låtsas vara någon med rädsla som drivkraft, att umgås med lögn. Först när jag inser att det finns en trygg plats för mig, där ingen viker undan med blicken, först då kan jag leva helt.

när du inte behöver ursäkta dig för mig

Det här med att själv göra avvikande val ska väcka ett ursäktande beteende hos människor som av någon anledning känner sig dömda av att de inte gör samma val. Eller när andra tillskriver mig val jag inte har gjort.
Å. Jag blir så trött ibland. Hemskt trött. Sist jag kollade har inte jag någon domartröja på mig. 
 
Ät ditt smågodis. Stek mat i teflonpannor. Köp dina konventionellt odlade grönsaker. Ät dagens andra portion av rött kött. Köp duschdraperi i PVC. Svär ofta. Drick kaffe utan rättvisemärkning. Ta en burgare på Donken. Micra maten i din glasslåda.  Flytta ihop och ha sex innan ni gifter er eller inte gifter er. Ta bilen istället för bussen. Ät mjök, mjöl och raffinerat socker varje dag. Måla med färger fulla med gift. Tyck att det är krångligt med vegetariskt. Fortsätt att inte börja träna. Ät utfiskade fiskar. Och så vidare.
 
Självklart önskar jag att alla människor ska unna sig tid att sätta sig in i frågor de tycker är viktiga, göra pålästa val och våga vara obekväma med sig själva. Självklart finns det val som jag gör som jag tycker är viktiga och som jag i vissa fall tror är livsförändrande. Det finns även andra val jag gör som jag tror skulle göra världen till en bättre plats om fler gjorde dem.
Och ja, jag blir glad när människor värdesätter mina tankar och åsikter och ber mig om råd i frågor. Men. jag är inte intresserade av att människor ska fatta beslut och ändra beteenden utifrån vad jag tycker eller inte. Skulle önska att jag inte blev en person som någon projicerar sina mindervärdeskänslor eller skuldbeteenden på. Att jag inte tillskrivs en massa egenskaper som distanserar mig från andra. Om du är sann och ärlig mot dig själv, då kan vi mötas trots vad vi väljer olika. När jag reduceras till en domare känner jag mig berövad på verklig gemenskap.
 
Ursäkta mig, men för detta kan du kan väl sluta ursäkta dig? Min dröm är att du, nästa gång du känner att det kliar en ursäkt eller förklaring inombords när du rör dig i min närhet, ska fundera på varför det känns sådär skavigt hos dig. Våga ta det vidare. Det jag vill är att du ska vara sann mot dig. Där börjar alla verkliga möten och utvecklande fortsättningar.
 
 
 
Ps. Note to self: skriv ut och läs själv när du vill ursäkta inför någon annan att barnen får spela en lång stund på ipad, att du köpt nytt istället för begagnat, gör majonnäs på fulolja med mycket omega 6 eller något annat som du inte tycker ringer sant med dina övertygelser.
 

"det var inte jag"

"Det var fotens fel att leksaksbilen gick sönder."
"Hon gjorde så att jag slog henne i ryggen!"
"Bordet gjorde så att pärlorna välte ut över golvet."
 
Våra äldsta barn har kommit in i den åldern att de börjat undersöka nyttan av frånskyllningar. Det kans vara rätt spännande att höra olika orsakssamband här hemma och lyssna till förklaringar till varför det ena och andra händer. Våra barn är påhittiga och långt ifrån dumma. Och egentligen är väl barnens beteenden och förklaringar inte långt ifrån speglingar av hur vi själva kan komma att brista i självansvar? Är det någon här som kan komma på situationer som vi gärna skyller på andra eller självansvar som vi ofta smiter ifrån?
 
Generellt tror jag att varken barn eller vuxna har långt till att fly ansvar. Med undantag för de minsta barnen som villigt erkänner "det var för att jag puttade honom" när frågan vi ställer frågan om varför kompisen är ledsen. Men ofta trubbas den oreflekterad ärligheten av olika anledningar av.
 
Varför kan ansvar vara svårt att ta? Jag tänker att det kan väcka jobbiga känslor hos oss som vi gärna undviker. Eller att insikten om vårt att ansvar pekar mot konsekvenser vi måste vara beredda att ta. Vi människor vill gärna vara konstruktiva och göra rätt; och tänker ofta om oss själva att vi är sådana. Därmed tycker vi att det är jobbigt att ta ansvar för de beteenden i oss som inte är samstämmiga med den självbilden. Dessutom tror jag att vi ofta blundar för vårt ansvar för att vi känner oss rådvilla och faktiskt inte vet hur saker skulle kunna vara på ett annat sätt.
 
För att försöka vara konkret:
"Hur kan hon förvänta sig annat än att jag ska bli arg, hon är ju så fruktansvärt slarvig..."
"Klart jag blir bitter efter allt som har hänt mig under alla år!"
"Mitt barn måste sluta trycka på mina irriatationsknappar, annars vet det att de får skylla sig själva."
 
Men för att låta som om jag säger emot mig själv så har jag en poäng som jag vill göra: ibland kan vi inte hjälpa oss! Vi reagerar på personer, omgivningen och omständigheter. Vi faller i mönster och beteenden som vi upprepat igen och igen. Neuronerna går sina upprepade stigar i hjärnan. Däremot är vi lika ansvariga som tidigare. Vårt ansvar ligger då i att härleda de beteenden vi inte kan låta bli till närmsta punkt där vi kan agera och göra på ett annat sätt.
 
Exempelvis: 
Om jag märker att mitt trötta jag är en kass konflikthanterare med kort stubin och att jag vid trötthet ständigt blir arg över andra personers tillkortakommanden så kan jag förmodligen inte ändra på att jag reagerar med ilska där och då. Men kanske kan jag börja reflektera av vad det är i andras beteenden som triggar min ilska och se saker från andra håll nästa gång. Ibland räcker sådana nya insikter för att jag ska se situationer och personers beteenden i ett nytt ljus. Eller så kanske jag anpassar de situationer och de utmaningar som dagen ska bjuda på utifrån min dagsform. Längre bak i härledandet kanske jag inser att jag är ansvarig för mitt sömnbehov och måste själv se till att få den sömn jag behöver utifrån rådande omständigheter. Eller kanske är jag helt enkelt för ensam i situationer som jag inte mäktar med, då kan mitt ansvar vara att be andra om hjälp. Och så vidare.
 
Eller så ser jag gång på gång att min historia av självförakt ligger som ett filter över hur jag tolkar människor jag möter. Kan jag knäppa med fingret och börja se allt från den ljusa sidan samt trolla bort mitt självförakt? Nej, det är knappast en realistisk förväntan på mig själv eller livet. Däremot kanske jag inser att någon annan kan hjälpa mig ur mitt beteendemönster, då är mitt ansvar att leta ta reda på en sådan person, någon som vunnit över självföraktet och som vill stå med mig i att trampa upp nya tankevägar och beteenden. Eller så räcker min ork till att be en vän att stötta mig genom motståendet det kan vara att ens söka hjälp. Alla ärliga försök är att ta ansvar.
 
Hoppas principen blir tydlig. Meningen är att planera och rigga livet så att jag kan lyckas och få leva på det sätt som är i linje med mitt hjärta och mina drömmar utefter de förutsättningar jag står i. 
 
Det är viktigt att förstå skillnaden. Att sitta och skamma sig själv för att jag känner som jag känner, gång på gång beter mig illa eller inte lyckas leva upp till det jag jag vill vara kommer jag ingenstans med. Men jag kommer heller ingen vart om jag gömmer oss i det passiva uppgivna "jag kan inte hjälpa det", det aggressiva "jag har rätt att bete mig såhär hur mycket jag vill" eller självbedrägeriet "jag har inga problemskapande beteenden, problemet sitter alltid hos andra och i omständigheterna". 
 
Den enda vägen framåt till är att härleda problemet bakåt; var blir jag ansvarig? Hur kan jag göra för att vända om, göra om/göra rätt, ta mitt ansvar och njuta av att vara kapten på min egen skuta?
 

fallin' in love

Snubblade härom veckan över ett spännande socialt experiment en kvinna vid namn Mandy gjorde, efter att ha läst en studie som professor Arthur Aron gjorde på slutet av nittiontalet. Studien undersökte hurvida främlingar kunde utveckla djupa känslor för varandra och bli förälskade genom att följa de anvisningar som Aron föreskrev. Och visst kunde de det... flera par, tidigare främlingar, utvecklade varma känslor för varandra. Ett par beslutade sig för att fördjupa relation och valde sedan att gifta sig ett halvår efteråt. Experimentet Mandy gjorde grundade sig i det kärleksrecept som professor Aron testade på sina studiedeltagare; hon och en manlig bekant upprepade anvisningarna med viss modifikation och skulle undersöka "kan vi framkalla dessa känslor av förälskelse för varandra?" Det kunde dom och är tydligen ett par ännu. 
 
Hur lyder då detta recept på varma känslor och samhörighet? Paren i studien fick 36 frågor som de skulle ställa till varandra under 45 minuter. I sina svar uppmuntrades de av forskningsledarna att vara sårbara och öppna. Frågorna började på relativt trygg mark för att sedan gradvis bli mer utforskande och blottande. Efter den här stunden av delande och lyssnande skulle det sedan se varandra in i ögonen under tystnad och utan att bryta kontakten. I hela fyra minuter. Mandy och mannen i experimentet lät samtalandet dra ut i timmar, men fullföljde ändå sedan tiden av ögonkontakt. Läs mer om det i länken ovan. 
 
Jag tror inte förälskelse är en magisk formel som går att framana för alla eller under alla förutsättningar, men jag tror att det ligger en stor portion verklighetsförankring i både studien och experimentet. När jag läste dessa texter så slog det mig hur jag själv under åren varit med om situationer som påmint om dessa och hur känslor som jag och andra utvecklat för varandra får rimliga förklaringar. Förälskelse och känslor av samhörighet är inget som bara uppstår ur intet utan föregås av specifika förhållningssätt och beteenden hos oss och andra. 
 
Om öppenhet, intimitet, sårbarhet och ögonkontakt bäddar för att varma känslor, djup vänskap eller förälskelse, vad innebär det för förälskelsebegreppet? Det blir inte längre någoting som bara händer oss, förälskelse blir också något som vi väljer att utsätta oss för. Något som vi i viss utsträckning kan ansvara för och styra.
 
Vi kan styra det på det sätt att vi kan välja med vilka vi vill odla den typen av känslor. Ofta uppstår spontan attraktion till människor, vare sig den är sexuell eller platonisk. Vi kan känna oss dragna till vissa typer av människor, ibland för vad de utstrålar, ibland för deras attribut, ibland för deras sätt att föra sig eller deras egenskaper. Vill vi kan vi odla den känslan och bygga på den dragningskraften. Däremot är det ofta svårare att hejda känslor av förälskelse när de väl har uppstått. Det ligger ju i förälskelsens berusande natur då att vilja multiplicera de här känslorna av samhörighet som blir kittet och drivkraften i relationen.
 
Och när vi upptäcker oss själva också som ansvariga så bör det väcka en känsla av respekt inför våra relationer med andra människor. Hur umgås vi med människor runtomkring oss? För jag mig på sätt som är i linje med mina övertygelser och mina drömmar? Säg att du längtar efter att träffa någon som du kan bygga en framtid med - då är det kanske läge att undersöka livslängtan och värderingar hos den eller de personer du känner dig dragen till innan du börjar odla förälskelsen.Det är inte bäddat för en frisk livslång relation om en person i förhållandet drömmer om att bo utomlands, vill satsa på karriären och älskar tanken på att leva i traditionella könsroller medan den andre vill bo på svenska landsbygden, ha massa djur och barn samt ett jämställt äktenskap utanför rådande strukturer. Visst vore det enkelt om vi bara kunde bli kära i människor som vi har bra förutsättningar att leva med, eller om vi bara drogs till personer som vi hade konstruktiva och dynamiska relationer med.
Mitt exempel är banalt, förhållanden kan visst härbärgera en rad olikheter, men en anledning till att de spricker är skilda livsdrömmar, grundläggande värderingar eller liknande viktigheter. Och det är lätt i en tid av förälskelse att blunda för allt som vi egentligen känner går emot vad vi tror är möjligt och bra för oss med en förhoppning om att det kommer att ordna sig. Men trots passionen och peppen får vi ofta till slut betala ett pris om vi sedan står på en plats där uppbrottet är ett faktum. Om det inte är just den typen av kortare intensiva relationer som vi söker.
 
En positiv sak som detta experiment pekar på är hur vi genom att skapa goda förutsättningar kan odla de varma känslorna, samhörigheten och förälskelsen i befintliga relationer. Jag tror inte det går att slänga in de här 36 frågorna och fyra minutrarna av ögonkontakt i ett äktanskap som krisar och förvänta sig att det ska göra underverk. Men principen är sådan att om båda är villiga att jobba på relationen och investera i varandra på det sättet att den andre vågar leva sårbart och öppet samt att man ser varandra i ögonen så kan kärleken aldrig dö. Hur man jobbar på det blir ett helt annat blogginlägg.
 
Det är lätt, särskilt i kärlekshistoriernas värld, att bara vilja dras med i något och förvänta sig att det ska bli en romantisk saga med ett "så levde de lyckliga i alla sina dar"-slut. Men tänk om vi måste bli mer intentionella när vi letar någon att dela livet med? Både så att vi undviker att trassla in oss i de relationer som inte leder dit vi längtar, och så att vi tar oss själva och den vi vill dela liv med på allvar genom att med eftertanke välja varandra. Jag tror att det är dom förutsättningar som bäddar för den största lovestoryn. 
 
 

jag väljer värld med mina pengar

Ibland är det bra att påminna sig om vilka valmöjligheter vi besitter. Det brukar i alla fall jag jag behöva. Särskilt i tider när knappheten gör sig kännbar. Och för mig och Nils har sådana tider varit många och långa. Några månader i vårt gemensamma liv har vi haft två fasta inkomster. Innan dess och efter det har vi valt att inrätta vårt liv efter små inkomster, exempelvis en lön och en sparsam föräldrapeng, eller som nu - en föräldrapeng och ett studiebidrag och lån. Det är ingen ekonomisk dröm. Vi har inte gjort oss kända för ekonomiskt taktiska val: Vi har valt tre små barn innan jag utbildat mig och börjat jobba. Jag sa som blivande tvåbarnsmorsa upp mig från en ohälsosam arbetsplats trots min fasta trygga anställning. Vi har gett våra barn mycket tid med oss i starten av deras liv och skjutit på förskolestart. Vi har haft församlingsengagemang och kreativa projekt och ohälsa vid sidan av som gjort att deltidsarbete i perioder varit en förutsättning för att balansera tillvaron. När marginalerna krympt är det bland annat dessa val jag kommer tillbaks till. Dom har varit överordnade mycket stash på banken. Varför skriver jag detta? Jag vill berätta en aning om den bakgrund som finns till det jag skriver nedan.
 
Trots att vi många gånger känt av bristen på pengar och gjort avkall på många önskningar och behov har vi försökt leva med visshet om att sättet vi spenderar våra pengar är ett sätt att välja värld och framtid. Vad menar jag då? Jo, vi har försökt välja så att vår längtan efter att ha mer pengar att röra oss med inte ska såga av den gren vi själva sitter på. Vi köper inte billigare oekologiska bananer på bekostnad av de som odlar bananerna (deras hälsa, deras ekonomi och marken som förgiftas). Att handla ekologiskt, kemikaliefritt och äkta vara må vara kostsammare, men vad är nyttan med mer pengar på banken om jorden eller vi blir sjuka av all skit som tränger in i våra kroppar eller ut i naturen? På vems bekostnad ska jag unna mig att vara ekonomisk? På samma sätt vill vi unna oss de dyra färska grönsakerna, frukterna och de kostsamma alternativen till raffinerat socker, vitt mjöl och mjölk. Hur ska vi annars få i oss de byggstenar som våra kroppar behöver för att hålla in i ålderdomen? Pasta och tomatsås med linser må vara budgetvänligt. Men det är inte mat för varje dag. Att äta halvdan mat idag är att grunda för halvdan hälsa imorgon. Och har en som jag redan halvdan hälsa så behöver kroppen varenda liten vitamin, mineral och litet spårämne för att få förutsättningar att läka. Andra val vi försöker göra är att välja det för oss vackra, det sköna, det hållbart tillverkade, det uppfinningsrika, det som berättar en berättelse och är ett uttryck för andra människors kreativitet och passion. 
 
Gör vi fullkomliga och genomkonsekventa val? Nej. Har vi upptäckt under resans gång att vi prioriterat fel eller gjort fel val med begränsad kunskap? Ja. Har vi mer att lära och mer att växa i? Ja. Men jag är glad att vi utmanar oss själva att inte vilja hårt i slantarna på bekostnad av jorden, våra medmänniskor, kommande generationer eller vår egen hälsa. Med de pengar vi har vill vi rösta! Inte bara för att vi annars riskerar att urholka framtiden, men jag kan inte riktigt motivera andra val med tanke på hur den Gud jag tror på har skapat mig. När jag tänker på hur Gud är så blir jag verkligen inspirerad till att välja värld med mina pengar, inte som en piska eller gnagande känsla av skuld, utan som ett uttryck för den jag är.
 
 
 
 
Ps. Jag slänger in en perspektivskänga: Vi tillhör den rika delen av världen med våra förutsättningar. Jag och Nils har det dessutom så väl ordnat att vi har medkännande generösa föräldrar (som själva levt i långa tider med slantvänderi) som många gånger sått in i våra liv och stöttat oss när de velat visa praktisk omsorg. Det är inte heller alla väl förunnat. Men, desto mer rikedom desto större är vårt ansvar att använda pengarna väl för dem som inte har lika mycket att välja värld med.

ps.

 
Är mäkta sugen på att läsa denna bok. Ska se om den snart finns på en bibbla nära mig. Annars kommer jag ha svårt att låta bli att klicka hem den! Älskar att få luta mig in i någon annans erfarenheter och visdom. Själv är inte bäste dräng, och mitt bästa är inte gott nog! Om jag däremot vågar ta in mina brister, är öppen för att växa och låter andra vettiga röster tala in i mitt liv - då är jag på rätt väg. Vad mer kan en begära av sig själv?

träffad

Petra Krantz Lindgren bakom bloggen En annan du skrev ett inlägg som träffade mig idag. Inte som en blixt från klar himmel kanske, men som en påminnelse om hur jag pratar med mina barn. För dig som inte har tid att läsa inlägget på studs kan jag kort säga att det handlar om hur vi vuxna ofta avkräver barn att ta personligt ansvar för sina känslor och sitt beteende, men hur vi själva ursäktar oss generöst. Å, vad fostrande och rättrådig jag kan låta när jag försöker prata med mina barn om deras snedsteg. Det spelar ingen roll vem som började bråket, det är lika illa att vara den som fortsätter. Ett exempel på min egen repertoar; låter snusförnuftigt eller hur? För jag håller mig ju alltid lugn och sansad när mina barn börjar bråket. Alltid.
 
Jag har redan, bland annat tack vare Danny Silk varit inne på detta spår. Att inte låta någon annans handlingar kontrollera mig så att jag släpper taget om de värden som är viktiga. Eller om mina gränser för hur jag vill bete mig i kärlek mot andra. Men jag har en bit kvar att växa när det gäller självkontroll, tåla mod och personligt ansvar. Faktiskt. Danny brukar lyfta fram hur otryggt, om än oformulerat, det måste vara för ett barn att vara i sina föräldrars händer när det upptäcker att de kan kontrollera sina föräldrar.
 
Här hemma händer vissa saker när barnen inte får vad de vill, inte vill samarbeta. Det uppstår rätt heta konflikter - syskonen emellan, och förut i stor utsträckning också mellan oss och barnen. Helst vill vi förebygga dessa konflikter från start. Se till att barnen har en full kärlekstank, kommunicera tydligt och själva vara goda förebilder. Men det är inte alltid vi lyckas med det ändå. Då gör barnen en hel del grejer som trycker på en del knappar i oss vuxna: "du är en pruttskalle", säger "då kastar jag ner den här bilen från sängen", kastar ner bilen från sängen, slår lillebror, puttar mamma, kastar något mot pappa. Med mera. När vi vuxna inte klarar av att behärska oss gormar vi, eller så dundrar vi ilsket fram och hugger tag i barnen och försöker med hålla-fast-armar få slut på eländet. Det blir en maktkamp som alla förlorar. För det är ingen seger för mig när mitt barn till slut gråter för att det är för othärdligt att bli fasthållen och att det gör för ont. Den mjukhet och följsamhet som kan komma sedan när vi är sams igen, den har faktiskt ingen god eftersmak. Det spelar ingen roll vem som började bråket, det är lika illa att vara den som fortsätter.
 
Sen en tid försöker vi odla ett nytt konfliktmönster. Nedan är bara ett exempel på hur jag kan reagera istället för att förebrå, hota, gorma eller liknande. Tänk er barn med mycket arg röst och vuxen med lugnt tonfall:
 
"Jag vill inte ha den här maten!"
"Å, du vill inte ha den här maten. Du är sugen på någonting annat?"
"Ja!"
"Jag förstår. Så kan jag också känna ibland, att jag hellre skulle vilja äta någon annan mat än det som står på bordet. Det är den här maten som vi serverar till middag idag. Nästa mål är kvällsfikat. Då får du äta då istället." (Ibland slutar en konflikt redan i det här stadiet)
"Jag tänker inte äta det här!! Jag vill ha något annat!"
"Okej, jag hör att du vill det. Jag vill inte laga mer mat nu, du får välja mellan att äta det här eller vänta tills kvällsfikat."
"Dumma Mamma! Men om du inte ger mig någonting annat så välter jag bordet... jag ska slå dig och Ted!"
"Det låter som om du vill att jag ska bli arg, stämmer det?"
"JAA-A!"
"Jag har ingen lust att vara arg. Så jag tänker inte bli arg. Men hur ska vi lösa det här?"
"Jag vet inte!!"
"Ska du komma på en lösning eller ska jag ge förslag?"
 
Och sedan försöker jag mitt yttersta för att komma på en bra lösning beroende på vilken typ av konflikt och vad jag tror att den rotar sig i. Oftast behöver jag nödfylla mitt barns kärlekstank (även om jag tycker att den borde vara full för att det och det och det borde ha fyllt den). Andra gånger är det att presentera en attraktiv väg framåt, valmöjligheter som skänker inflytande eller vara någon står med i i ett känsloutbrott som måste få rinna ut. Då plötslig har vi en icke-konflikt. Den mjukhet och följsamhet som barnen kan visa då har alla gånger en bättre eftersmak. För jag var jag. Ingen monster-morsa.
 
Vill här tillägga att det inte är alla som gormar eller tar tag i armen. Det finns andra sätt att gå över barns gränser: förebrå, tala nedlåtande - "det där var inte särskilt smart du", skuldbelägga, flytta ansvar, skämma ut, förlöjliga och förminska - "men så fjantig du är som bryr dig om en sådan struntsak". Till exempel.
 
Mina barn vet att skrika, förstöra och slå är fel. Det behöver jag inte tala om för dem. Och hellre än att ha barn som lyder mig för att de som det sägs "vet vad som händer annars" så har jag barn som kan lita på att jag alltid är att lita på oavsett vilken röra de har ställt till med. För vad säger jag om jag säger - vi gör inte fel i den här familjen - vad säger jag då?
 

att ta emot

Jag har en grej gnager lite i mig just nu. Jag övar på att ta emot utan att känna illa till mods I takt med att vår familj växt så har vi liksom inte blivit oss själva nog. Och i än större utsträckning än förut hamnar vi i situationer där vi tar emot hjälp. Det kan va grannen som följer med Elis till förskolan när vi andra är för sjuka för att dra iväg, det är blöjan eller kalsonger till storkillen jag behöver låna igen för att skötväskan inte var packad så som jag minns den, det kan vara en spontan inbjudan till en middag för att Nils kommer hem sent och någon som fixar en ersättare när vi än en gång måste ställa in och dra oss ur det vi åtagit oss i kyrkan. Typ såna grejor.
   Och ibland känns det då som om alla har så mycket mer koll på bollen än vi själva. Som om vi är det enda som glömmer, tabbar oss, är sjuka eller inte får ihop det. Det krockar väl med någon slags självbild av att vara tillräckliga. Och det är lite smärtsamt att vara sårbara, att ta emot hjälp, att säga ja tack istället för äh, det här ordnar jag. 
   Det märkliga är motsägelsen i det hela. Själv blir jag bara glad alla gånger jag kan ställa upp, finnas till, erbjuda något extra för någon annan. Ingen skuldsätter sig hos mig för att de tar emot hjälp eller lånar något. Men, det är svårare att unna någon annan den glädjen för mig. Kanske är det för att vi har många människor också runtomkring oss som aldrig ber om hjälp? Som aldrig visar sig sårbara. Som aldrig glömmer en blöja eller ens en liten näsduk. Jag vet själv gånger då jag är den som svarar att jag inte behöver, bara för att jag är rädd att vara till last. Så det är ju inte det att jag inte förstår. Jag vet dessutom att somliga sett mig som den som fixar och styr upp och alltid klarar biffen. Men det stämmer ju inte. Och kanske gäller det andra också, de kanske faktiskt visar sig sårbara ibland - bara inte för mig?
   Det jag i alla fall försöker påminna mig om när det gnager är:
1. Om människor hjälper mig fastän de inte vill eller ser ner på mig för det, då får det stå för dem.
2. Om jag vill att andra ska ta emot mina erbjudanden om hjälp och va sårbara inför mig, då får jag baske mig leva som ett exempel på det. Även när det kostar.
3. Jag tycker ju faktiskt att självtillräcklighet är oattraktivt.
 
 

att få va sig själv

Jag grunnar mycket på hur jag ska göra för att va mig själv. Oavsett om det stormar runt omkring, om någon väcker osäkerhet i mig, om mina barn trycker på alla mina knappar eller dylikt, oavsett sådana situationer vill jag vara mig själv och leva i enlighet med vad som är viktigt för mig. Jag vill inte bli en arg mamma, en feg person, eller en vän som en behöver känna sig otrygg med. Jag vill hitta till kärnan i mig snabbt efter att någon eller något får mig att vackla till. Och jag tror verkligen att jag kan växa på det området.
 
Jag hamnar ofta i situationer där jag inte trivs med vem jag blir. Där jag inte känner att jag sitter vid rodret utan att jag istället bara reagerar på andra och deras beteenden. Jag vill agera istället för att reagera.  Till exempel vill jag ha resurser inombords att kunna hantera situationer som denna: Jag vaknar på gott humör, är sugen på dagen och tacksam. Det blir frukostdags med familjen. Ett barn exploderar för det är fel sorts växtrikesbaserad mjölk på bordet och skriker och härjar och det går inte över trots föräldrars tappra försök att vända situationen. Barnet vill vara arg och sur till det går över. Då vill jag i alla lägen fortsätta vara bevarad i min positiva känslor och inte dra på mig mitt barns olycka. Även om jag tycker att det är en orimligt emotionell reaktion på en världslig sak, så blir det ju ännu orimligare om jag låter mig själv dra något gammalt över mig för att mitt barn lackar ur. Det är liksom att låta missöden med växtrikesbaserad mjölk växa sig allt för stora. Världen och dess relationer kommer aldrig bli friktionsfria. Då är det inte värt att låta friktion stjäla min glädje och frid. 
 
Tre små exempel på situationer som kan plocka fram det sämsta i mig:
 
Mitt barn behandlar mig respektlöst: "...om du inte gör det mamma, då slår jag dig och kastar mina saker i dörren! Då välter jag det här bordet!" Hånleenden och att mötas med skrikiga nej och slag och sparkar har liksom varit en trigger. Särskilt om jag just då ska räcka till för syskonen. Tidigare har det kunna väcka en sovande björn, en gormande morsa som till slut tappar tålamod och vänt uppförande och själv bråkar som värsta fyraåringen. (Kudos till alla er föräldrar som aldrig hänfaller till bråk, hårdhet, förminskande eller annat otrevligt!) Men här vill jag ta genvägen ur, komma till andra sidan utan att själv förvandlats till en som bråkar. Det var ju inte jag som bråkade. Eller som tycker att bråk är ett sätt som vi umgås på. Men, vips så var jag lika skyldig. Hursomhelst har jag flera gånger den senaste tiden hittat genvägen och sluppit bete mig på ett sätt där jag själv behöver säga förlåt efteråt. Vad mycket trevligare det är att vara jag då! Än om min son kan bete sig lika illa. Så kan jag bete mig efter mitt hjärtas övertygelser.
 
Osäkerhet hos andra plockar ofta fram osäkerhet hos mig. Å fy, det är ingen vacker syn! Jag hinner inte ens tolka den andre som osäker, istället låter jag det, vad det nu kan vara, oformulerat växa sig stort emellan oss. Och jag låter det som är viktigt för mig sväva iväg. Plötsligt är min autenticitet och fasthet som bortblåst. Jag är bara rädd. Exempelvis rädd att den andre ska uppfatta min olikhet som ett hot eller som dumhet och dra sig undan mig och aldrig tro mig om gott igen. Jag dämpar mig själv, mumlar, bortförklarar sånt ingen ljudligt anklagat mig för och bli suddig. När jag egentligen skulle kunna få vara bergfast och skicka in en massa kärlek i vad än för osäkerheter det är som försöker ta över relationen och låta relationen växa sig djupare och sannare. Djupare och sannare kan den inte bli om en inte låter det svaja ibland. Det låter mycket attraktivare attt bete sig så än att lämna en annan person med tvivel på min kärlek och att jag är en person att räkna med. 
 
Min man försöker för fyrtioelfte gången att linda in hur lång tid han beräknar att något viktigt han vill ägna sig åt ska ta och har för fyrtioelfte gången lämnat mig med en överraskning i knäet sådär precis innan han plötsligt ska dra iväg. Med samma "förlåt" som ackompanjemang. Hur fel jag än tycker att det är så tänker jag att jag skulle kunna handskas med det på schysstare sätt än jag många gånger gör. Ofta blir jag så frustrerad att jag straffar ut honom med taggar utåt och en trött uppgivenhet. Sur och otrevlig och dan kan jag vara. Bete mig mot honom på ett sätt jag själv skulle avsky att bli bemött. Även om jag var på gott humör innan och tyckte livet var life. Varför ska jag låta min dag och vår relation förpestas av hans misstag? Visst är det okej att bli arg och besviken och önska att ens äkta hälft skulle ha fått iordning på det där, vad det nu är, vid det här laget. Men kan jag hitta sätt att bearbeta och kommunicera det som är schysst och konstruktivt? Kan jag hitta sätt att va den fru som jag vill vara oavsett om jag blir sårad och besviken? Kan jag lämna honom med en känsla av, det är tryggt att göra misstag kring min älskling, hon straffar inte mig? Jag tror det.

Det är nämligen en frihetskänsla utan dess like att få vara sig själv. Att få föra sig på ett sätt så att en trivs med sig själv under alla omständigheter. Det tycker jag är eftersträvansvärt. Och jag tror jag vet vad jag behöver mer av i mit liv för att jag ska få leva just såhär...
 

förtydligande

Jag har skojfriskt döpt en ny kategori inlägg till livscoach. De som har samma humorreferenser som mig kanske fnissar lite med mig och känner någon slags stämning. Här kommer diverse på-riktigt-budskap från och till mig själv samt till alla som känner sig berörda. Jag har ett inre hav att ösa ur.
 
Vad en kan tänka på är att varje inlägg kommer säga något begränsat och ganska ofta obalanserat. Exempelvis kan en misstolka mitt inlägg som ett skrikigt SLUTA TYCK OCH HA ER OM MIG OCH MITT LIV-inlägg. Och så menar jag ju inte att jag vill leva mitt liv. Jag tycker inte att vi ska sköta oss själva och skita i andra. Jag tänker att människa ger skärpa åt människa som järn ger skärpa åt järn. Och jag älskar många gånger när människor talar in ärligt i mitt liv, när de delar med sig av sig, varför de reagerar på mig och mitt och vad som rör sig i dem. Och så vidare. Men det skriver jag inte i det inlägget. För då skulle det ju aldrig bli några lagom långa inlägg som behandlar ett visst avgränsat tema. Så ibland kanske ni kommer tycka att jag säger bu och ibland kanske jag motsägelsefullt säger bä. Då kommer ni till slut se att jag säger både bu och bä. Antingen kommmer det att kännas klart och sant. Eller så kanske det kommer kännas förvirrande. Det vet jag inte. 
 
Visst sa jag att jag hade svårt för det ofärdiga va? Det där när en inte kan se hela bilden?
 
Väl mött i kategori livscoach.

på väg, men inte där

Jag har alltid haft förtvivlat svårt att visa saker i process. Kanske till och med att leva i process. Jag minns hur jag skydde att visa det ofärdiga redan som liten. HÖRRNI, KOM INTE OCH TYCK NÅTT FÖRRÄN DET ÄR KLART skrek min kropp när jag inte ville att en målning skulle bli mätt och vägd av andra på bildlektionen eller när jag komponerade någon projektpresentation som skulle sitta längst bak i klassrummet. Samma brottning med faktumet att det finns vägar till drömmar ledde mig till otaliga fingerknäppnings- eller förvandlingsfantasier. Som till exempel: gå hem ifrån skolan och somna som fula ankungen och vakna och gå till skolan som svanen. Vaddå det är resan som är mödan värld? Jag ville ha magi.
 
Jag har fått min magi; idag har vägen och resan stigit i aktning hos mig. Och jag kan gilla både läget och utsikten. Men jag har fortfarande svårt att trivas med att visa för andra att jag lever i process på vissa områden. Jag är väl rädd att någon ska skratta åt mig, min väg och mina drömmar. Eller klappa mig på huvudet, titta misstroget, missunna mig eller vad som helst annat som inte andas jag-tror-på-dig. Rädd att någon ska säga: sänk siktet, sänk blicken - där nerifrån du kommer - där tar man sig aldrig upp ifrån. För det vore varken första, andra eller tredje gången det skulle hända.
 
Men ändå, ibland försvarar mitt inre mig nog mot domar som ingen fäller. Inte alla tänker: "oj, hon var inte snabb!" när de möter mig flåsande i reservatet. Ändå vill jag ha en se-mig-mitt-i-min-process-skylt för att liksom markera att jag är på väg mot något, jag har en vision som bär mig och jag är inte klar här: "trebarnsmorsa-som-födde-sitt-senaste-barn-för-fyra-och-en-halv-månad-sedan-och-har-tjugo-kilo-övervikt-som-drar-ner-farten-men-se-den-är-på-väg-bort-och-i-oktober-så-gör-jag-min-första-mil-för-det-har-jag-bestämt-och-då-har-jag-nog-ett-lite-bättre-löpsteg".
   Eller: "jag-har-faktiskt-extremt-bra-koll-på-vad-jag-stoppar-i-min-kropp-för-att-den-ska-må-bra-och-ha-energi-men-just-de-här-dagarna-har-jag-valt-ett-annat-slags-välbefinnande-så-ja-jag-tar-faktiskt-en-tredje-bit-tårta-och-du-behöver-inte-glo".
   Eller: "ja-nu-slänger-jag-opedagogiskt-bryskt-upp-mitt-barn-i-våningssängen-med-arg-röst-och-stormar-ut-ur-rummet-för-att-inte-riskera-förlora-fattningen-ännu-mer-fastän-jag-har-himla-massa-tankar-om-föräldraskap-och-ambitioner-att-växa-i-empatisk-kommunikation-med-mitt-barn-och-aldrig-någonsin-ge-mitt-barn-anledning-att-bli-rädd-för-mig".
  Eller: "ja-jag-vet-att-jag-är-på-väg-in-i-en-svår-arbetsmarknad-och-att-jag-inte-vet-exakt-hur-vägen-fram-ska-se-ut-men-jag-är-full-av-tilltro-till-att-jag-är-på-väg-in-i-vad-som-är-mitt-kall-och-in-i-vad-som-kommer-plocka-fram-storhet-i-mig-för-att-dra-fram-storhet-i-andra-så-släng-dina-snusförnuftiga-invändningar-på-sophögen-för-rädslan-i-dig-är-inte-större-än-Gud-som-bor-i-mig".

Himla behändiga skyltar.
HÖRRNI, KOM INTE OCH TYCK NÅTT FÖRRÄN DET ÄR KLART!

Inte för att det på djupet spelar roll vad vem som helst tycker om mig och mina livsansatser. Det gör det inte. Ändå vill jag fastslå att livet är roligare att leva när människor du möter andas: jag-tror-på-dig, du är någon att vara nyfiken på, du är värd att jag hejar på dig.

NÄR DET ÄR KLART. DÅ NI. 
Jag är på väg och det är gött mos.



RSS 2.0