några minneskyssar från sörböle

 
Mit hjärta brister lite vid tanken på att det inte blir mer av det här i år. Jag är inte mätt på hur asparna rasslar i vinden, hur den fuktiga marken luktar nere vid sjön eller att se ut på vattnet när det skymmer. De här dagarna känns redan som en evighet sedan.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

början på en dröm

 
Här är början på en dröm om ett klättrande grön badrumsfönster där växterna får vara insynsskydd
 
Men dröm som jag egentligen ville skriva om var inte badrumsfönstret, utan den dröm vi snart kliver in i genom att ta flyget över Atlanten och börja nio månaders liv i Redding. Nu är det mindre än en månad kvar. Vi känner oss tacksamma bortom orden att få göra det här äventyret som vi upplever att Gud dragit in oss i. Ända sedan vi besökte Redding och församlingen Bethel Church har vi längtat efter att få komma tillbaks. Här framöver kommer jag att försöka sätta mer ord på varför och vad det är som fångat oss där - antingen här eller på den renodlade nyhetsbrevsblogg vi ska dra igång. Kommer länk till den sedan för de som vill följa oss. 
 
Bara för att det är en dröm för oss innebär det inte att vi tror att allt kommer vara guld och gröna skogar. Det finns saker som känns utmanande med det här valet vi gjort. Men vi vill ändå göra det, för vi tror att glädjen att få göra det kommer övertrumfa allt det andra. Trots att det skiljer oss från familj och vänner i nästan ett års tid, trots att vi tillsammans med barnen får kämpa för att vi ska känna oss hemma i en annan kultur och med ett språk vi inte behärskar som vårt modersmål, trots att det är en ekonomisk prioritering som kan synas galen och ostrategisk, trots att det kan se ut som ett upp och nervänt karriärmässigt beslut och trots att vi möter en del skepsis. Men allt som är viktigt är värt att ta risker för. Och så känner vi för det här. 



skellefte, skellefte

Hej igen kära bloggen!
 
Veckorna gick, flyttlasset och inlämningen av c-uppsatsen likaså. Nu bor vi i vårt lilla radhus och gillar vad livet bjussar på. Jag springer slutsträckan på c-kursen och ska ner till huvudstaden för opponering i slutet av veckan. Kort och gott: vi överlevde. 

Ville bara tala om det, så kommer jag tillbaka med mer substans strax, när sommarlovet är här.
Det finns så mycket att säga. 
 
Allra vänligast,
den här bloggens upphovsperson

skir grönska, trött huvud, ljus framtid

Hej dagarna! Hej sprängande ömmande överdådiga vår! Jag älskar dig mitt ibland alla ronder jag går mot c-uppsatsen, mot flyttkartonger, mot långsam väntan på svar och feedback. Min kropp är trött av för lite sömn, av anspänning, av dålig balans. Huvudvärk, svarta fläckar för ögonen, förkylning och ont i muskler och leder. Men vet du? Du gör mig så gott. De ljumma vindarna, solen som bränner mot mina svartklädda ben och varendaste litet löv och varenda fågelsång. Du brister ut över mig. Lind, hägg, rhododendron och spirea. Mina barn kommer hem med dammiga kläder fulla med gräsfläckar och lust. Lust till att klättra, gunga, hitta sniglar och springa fort. Mitt hjärta är så tungt av förälskelse. Till mannen. Till mina små. Till varenda vän jag haft och har. Till framtiden som springer mig till mötes. Till Honom vars famn är ett hav utan bekymmer. 
Ja, så är det. Det är mer volym än jag har rum för. För skrymmande för att kontrolleras. Det brister ut, det störtar fram, det är obetvingligt. Jag är bruten mot lyckan, mot våren vars sång är: in your face döden, in your face. 

instalove, del jag vet inte vad

 
Bilderna kommer från min gilla-lista på IG. Ser du din bild här och vill att jag ska ta bort den, hör av dig. Då tar jag bort den.

riskanalys

Ibland skulle jag behöva tänka efter en extra gång. Faktiskt kalkylera risken med min planer. Inte ängslas. Men fråga mig om det är värt det. Är jag beredd att handskas med med det uteblivna svaret? Kan jag skaka den kalla handen? Har jag någon strategi för att hantera skammen jag översköljs av när jag upptäcker att mitt bjuss eller min sårbarhet inte föll i god jord? Eller när det föll i goda jorden men eftersmaken ändå stavas l-ä-s-k-i-g-t eller o-r-o.
 
 

sa jag att jag kommer sakna vår i stockholm?

 
 
 
 
 
 

loppanlo, del 4

Nattning hos Lo i våningssängen som hittar på sånger under täcket.
De är många, och fina. Det här är en som jag minns:
 
Ingen björn
Ingen björn
Ingen björn
Det kom en björn, den var snäll
och den var ledsen, det kom tårar
hela skogen blev våt
Då kom det tomtar
som hade presenter
Mera presenter
Mera presenter
Mera presenter
 
När hon sjungit den så sjöng jag den för att visa att jag hade lyssnat och att jag mindes den. Då blev hon så glad, så glad.. Ögonen plirade och hon klappade sina händer. 
Och det är nog första gången någon har reagerat så på min sång. Haha.
 
 

något slags genombrott

Den här veckan har gått i övervinneriets tecken. I måndags fick jag klart att jag rodde iland statistiken. I tisdags skrev jag vad som kanske kommer vara min sista salstenta evert. Härligt.
Sedan har jag bokat intervjuer för glatta livet och lyckas kanske göra alla den närmsta veckan. Det trodde jag inte! Det gör att allt känns lite mer möjligt och överkomligt. C-uppsats, I've got you.
Men, det intensiva skoleriet och mina tappra försök att insupa den sista månaden i Bagis, i Stockholm den märks förstås här. Och nu ska jag ägna någon timma åt transkribering. Sedan bara vara lycklig att finnas till. Vi ses när vi ses. Lite eller mycket. 
 
 

tbt, mitt vardagscrew

 
Nu är jag mamman som "har skola nästan jämt" tycker störsten.
Men förr var jag mamman som var med kidsen nästan jämt. 

morgonstapel

Natt med vakna timmar. Förkylda sommartidsbarn. Dimmig morgon på efterkälken. Nils lämnar, jag går förbi. Pussar mitt ena barn genom förskolestaketet. Stryker det andra på kinden. Tittar med kärlek på min man och yngsten som somnat i vagnen. Hejdå, ha en bra dag, okej. Ber. Kliver i hundbajs som jag desperat försöker gnugga bort mot grus och sten. Ger skamset bort några mynt som låg i fickan till mannen vid stationen. Kommer precis i tid till tåget. Slår på David Åhléns Selah. Läser vänners länkningar på Facebook, om normaliseringen av porr, om att komma på att man hellre bor i ett hem än ett inredningsmagasin. Söderort seglar förbi. Postar ett inlägg med bilder jag tycker om. Byter tåg. Skriver. Plockar ur örhänget som gör ont idag. Kommer fram, kliver ut, åker upp för trapporna. Fortsättningen, nu kommer jag!
 
 

instagood

 

stråk av ljus, stråk av glädje

rytm
att ha en smart femåring
människor som inspirerar med sitt engagemang
kroppen som läker
en vän som hör av sig för att han läst nyheter över nätet och vill höra sig för
den gula heliumballongen som flyter omkring här hemma
min lust att sjunga
kroppkakor to die for hos grannarna
varje mail från en friend-crush på andra sidan atlanten
uppmuntran från handledare
vägar framåt
hjälpsam familj
lyxig förmiddag med bästis
gå på second hand efter en lång tid utan
när lo slänger armarna om mig och kniper hop ögonen i glädje
lägga barnen själv
prata från hjärta till hjärta
evening chill, spellista på spotify
den världsvida kyrkan
drömmar som ger svar
åka hemifrån och hänga en kväll med kära från gymnasiet
att va trodd på
min generöse man
 

det snurrar

korrelationkoefficenter cohens d flervägsvariansanalys konstanthållna variabler
interceptet delta eta xij ssab sst power post hoc residualer samvarians rtvåadj
betavikter effektstyrka sigma prediktioners standardfel msb msw a priori alfa
 
om ni undrar var jag håller hus, så är det i detta vokabulär ovan.
imorgon 09:00 gäller det!
håll tummisarna för mig.
 

det kokar i hjärnan

 
Två salstentor, två uppsatsuppstarter. Just nu är det trångt i hjärnan. Jag prokrastinerar, jag kämpar, jag skriver uppsatsskisser, jag testar och kastar idéer, jag räknar. bland kommer mål med en hel del utmaning, och aldrig hade jag förstått hur det skulle komma att kännas just nu. Jag ville läsa psykologi, men hade inte räknat med att förhållandet mellan ämneskunskap och metod och statistik skulle se ut riktigt såhär. Jag biter ihop. Får lyfta blicken.

Bästa råden till mig själv för dagarna som kommer är:
beta av, bit efter bit
hitta något ställe att ha som kontor
schemalägg de oschemalagda dagarna
kom ihåg att jag har potential att ro iland detta
igen: ba gört!
 
 

en söndag i mars

 
Så mycket vår och ljus i dagarna här. Det är inte bara på marken som nytt liv spirar. Det sjungs en ny sång från himlen över den tid som är här och kommer. Jag vill bara stämma in i den. 
 
Idag skickade vi ett meddelande till våra vänner grannarna och föreslog oss ut i skogen på förmiddagen. Och lunch i Brotorpsstugan. Trots att motorvägens ljud når in i skogen så har naturen en sällsam inverkan på hjärtat mitt. Hej fåglar som sjunger, hej fuktig mossa och lav, hej solvarma bergsknallar! De fem barnen var bergsgetter, upptäckare och hungriga tjoande känslomässiga gastar i ett. Så innan vi drog hemåt lastades det in nygräddade våfflor och mackor i magarna. Utom i min mage då, den som äter allergivänligt. 
 
Efter mer häng med vännerna så drog vi oss hemåt för matlagning och fix. En gyllene person kom över på söndagsmiddag. Det var lyxig vegansk husmansstämning och söt efterätt. Spontana djurcharader, en hel del gos och ytterligare hög volym. Fint att få ha tid med både vänner och barnen. Så tacksam för den här söndagen. En söndag som fortfarande är fin där jag sitter här i soffan bredvid mannen och där vi gör utrymme för varandras saker. Men är ihop. 


merci mon dieu, merci

 
allt som skvallrar om vår, längre dagar och liv 
föräljningen av lägenheten
middag hos vänner en måndag trots familjens skruttighet
en kär väns flytt till staden
ett telefonsamtal från någon jag håller av
min mans ord om framtiden
musik
familj över hela världen
 
 

årets varmaste dag

 
Tog en lur på soffan hos vännerna när barnen lekte för fulla muggar. Är sjuk med sprängande bihålor, huvudvärk, ögoninflammation och hosta. Illamående. Ej skoj. En sådan dag som jag önskar att jag hade noll ansvar och måsten. 
 
Men jag är full av tacksamhet över varmare vindar, vårens blommor som slår upp sin ansikten mot solen och allt som läggs på plats för framtiden. Alla vackra människor som finns i mitt liv, som är på väg in. Gud som står fast vid vad Han har sagt och älskar överdådigt. Jag är överlycklig och känner mig priviligerad över vad som ska komma sen. Och vill samtidigt inte missa en sekund av nu.
 
Eller det var en överdrift. Hoppar gärna över detta kassa mående och allt skolstrul. Det blir så lite energi över. 

ett radhus

De senaste dagarna har jag försökt smälta att vi är ägare till ett radhus. Vi har köpt ett radhus! Ett mörkt falurött litet men rymligt sjuttiotalsradhus. Det har mängder med skönhetsfel, men ändå blev vi så förtjusta. Love at first sight. Varför är svårt att sätta fingret på, men det har ju en hel del kvaliteter:

det rymmer oss alla under så lång tid vi vill
stora fönster
stor balkong och uteplats i söder
två plan ovan mark
planerad efter vår smak
fyrkantiga rara rum
mycket förvaring
finns i ett lummigt och lugnt kvarter (syrener på försommaren!)
står i blandad bebyggelse
nära familj och några vänner
nära stan 
nära roliga lekplatser
radhusversionen av ett flerfamiljshus
 
I måndags fick vi höra att de som bjöd emot oss till slut lagt ner. Strax innan två fick jag ett sms från Nils som berättade att huset var vårt. Klockan fyra hade han bokat en Skellefte-resa till mig. Då var jag precis på väg hem från universitetet. Vid halv sju var jag på väg mot flyget och strax efter tio hämtade mina svärföräldrar upp mig på den den snöblåsiga flygplatsen. Hastigt och nästan lite olustigt därför att hjärtat inte riktigt hänger med. Men att i tisdags titta på huset kändes hemskt fint. Den nuvarande ägaren var rar och underbar. Pricken över i:t hade varit att ha mon amour med. Han, den stackarn, har inte fått se solen silas lysa upp vardagsrummet, höra träet i huset knarra eller spana ut genom fönstrena på övervåningen. Det får bli i maj det.
 
Det känns fantastiskt att ha ett hem att utgå ifrån i sommar. En plats för barnen att komma till när vi lämnar Bagis och en plats att komma tillbaks till när vi äventyrat klart i Kalifornien. Så tacksam.
 

tbt, sommaren med kelis

Att den här gossen, mitt hjärtas gynnare, blir en långbent femåring på några veckor.
Det svindlar i mig, det gör det.

Tidigare inlägg
RSS 2.0