Jag gillar att tänka på universella upplevelser emellanåt. Erfarenheter som jag tror olika människor har haft i alla tider och över alla kulturer. Och då gillar jag extra mycket att tänka på det som på något sätt blir motsägelsefullt; skärningspunkten mellan detta universella och det unika, det subjektiva. Låt mig utveckla (fniss).

 

Visst är det är fascinerande att så många av oss går runt och tänker att vi dragit vinstlotten? Vi har den bästa frun, sambon eller pojkvännen. Vi har fått de bästa barnen i hela vida världen. De flesta av oss vet ju att vi objektivt sett inte skulle få gehör för vår emotionella övertygelse. Vi till och med förstår att andra känner samma sak som oss. Men ändå, att veta detta förtar inte lyllos-mig-jag-är-så-himla-rik-känslan vi kan bära inom oss. Och nämnda upplevelser är väl något slags allmängods. 

 

Något som också kanske är givet just på grund av ovanstående, men som det ändå inte pratas lika vitt och brett om är känslan "vi har det bästa sexet i världen". Inga har så skönt, bra, njutigt och roligt sex som oss! Och så kan en nästan tycka synd om alla som inte får va med om denna ynnest. Jag tycker det är svindlande att tänka på hur många par i hela världen som uppfyllda av kärlek och samhörighet och glädje över just deras unika relation känner så. Alltså verkligen. 

 

Det tror jag är vad samhörighet och intimitet gör med oss. När vi odlar den finaste hemlighetskänslan som liksom bara är mättad med känslan "vi är bäst" och "vi gör bäst tillsammans, för varandra" (fast man samtidigt vet att andra också är bäst och gör bäst). Så himla vackert det är! 

 

Ps. Detta inlägg är skrivet av en person som har haft en historia av vanliga smärtsamma problem för kvinns som också lett till en massa sorg och ovärda känslor kring sex och sånt. Ba så ni vet att det inte finns ett uns av glättighet eller oförståelse inför andra känslor än "bästa-sexet-i-världen-har-vi"-känslan. Min kropp rymmer år av medkänsla. Och då vet ni också att det finns hopp och vägar framåt för alla som drömmer om att själv få vara uppfylld av den övertygelsen. 

Ibland är det bra att påminna sig om vilka valmöjligheter vi besitter. Det brukar i alla fall jag jag behöva. Särskilt i tider när knappheten gör sig kännbar. Och för mig och Nils har sådana tider varit många och långa. Några månader i vårt gemensamma liv har vi haft två fasta inkomster. Innan dess och efter det har vi valt att inrätta vårt liv efter små inkomster, exempelvis en lön och en sparsam föräldrapeng, eller som nu - en föräldrapeng och ett studiebidrag och lån. Det är ingen ekonomisk dröm. Vi har inte gjort oss kända för ekonomiskt taktiska val: Vi har valt tre små barn innan jag utbildat mig och börjat jobba. Jag sa som blivande tvåbarnsmorsa upp mig från en ohälsosam arbetsplats trots min fasta trygga anställning. Vi har gett våra barn mycket tid med oss i starten av deras liv och skjutit på förskolestart. Vi har haft församlingsengagemang och kreativa projekt och ohälsa vid sidan av som gjort att deltidsarbete i perioder varit en förutsättning för att balansera tillvaron. När marginalerna krympt är det bland annat dessa val jag kommer tillbaks till. Dom har varit överordnade mycket stash på banken. Varför skriver jag detta? Jag vill berätta en aning om den bakgrund som finns till det jag skriver nedan.

 

Trots att vi många gånger känt av bristen på pengar och gjort avkall på många önskningar och behov har vi försökt leva med visshet om att sättet vi spenderar våra pengar är ett sätt att välja värld och framtid. Vad menar jag då? Jo, vi har försökt välja så att vår längtan efter att ha mer pengar att röra oss med inte ska såga av den gren vi själva sitter på. Vi köper inte billigare oekologiska bananer på bekostnad av de som odlar bananerna (deras hälsa, deras ekonomi och marken som förgiftas). Att handla ekologiskt, kemikaliefritt och äkta vara må vara kostsammare, men vad är nyttan med mer pengar på banken om jorden eller vi blir sjuka av all skit som tränger in i våra kroppar eller ut i naturen? På vems bekostnad ska jag unna mig att vara ekonomisk? På samma sätt vill vi unna oss de dyra färska grönsakerna, frukterna och de kostsamma alternativen till raffinerat socker, vitt mjöl och mjölk. Hur ska vi annars få i oss de byggstenar som våra kroppar behöver för att hålla in i ålderdomen? Pasta och tomatsås med linser må vara budgetvänligt. Men det är inte mat för varje dag. Att äta halvdan mat idag är att grunda för halvdan hälsa imorgon. Och har en som jag redan halvdan hälsa så behöver kroppen varenda liten vitamin, mineral och litet spårämne för att få förutsättningar att läka. Andra val vi försöker göra är att välja det för oss vackra, det sköna, det hållbart tillverkade, det uppfinningsrika, det som berättar en berättelse och är ett uttryck för andra människors kreativitet och passion. 

 

Gör vi fullkomliga och genomkonsekventa val? Nej. Har vi upptäckt under resans gång att vi prioriterat fel eller gjort fel val med begränsad kunskap? Ja. Har vi mer att lära och mer att växa i? Ja. Men jag är glad att vi utmanar oss själva att inte vilja hårt i slantarna på bekostnad av jorden, våra medmänniskor, kommande generationer eller vår egen hälsa. Med de pengar vi har vill vi rösta! Inte bara för att vi annars riskerar att urholka framtiden, men jag kan inte riktigt motivera andra val med tanke på hur den Gud jag tror på har skapat mig. När jag tänker på hur Gud är så blir jag verkligen inspirerad till att välja värld med mina pengar, inte som en piska eller gnagande känsla av skuld, utan som ett uttryck för den jag är.

 

 

 

 

Ps. Jag slänger in en perspektivskänga: Vi tillhör den rika delen av världen med våra förutsättningar. Jag och Nils har det dessutom så väl ordnat att vi har medkännande generösa föräldrar (som själva levt i långa tider med slantvänderi) som många gånger sått in i våra liv och stöttat oss när de velat visa praktisk omsorg. Det är inte heller alla väl förunnat. Men, desto mer rikedom desto större är vårt ansvar att använda pengarna väl för dem som inte har lika mycket att välja värld med.

Vi reser inåt

mot ett vidare fönster
ett avslöjat ansikte

Alla sorgens fåglar lyfter
och jag ser att ditt bröst rymmer mer
än du någonsin trott det om

Du löser ord över min kropp vilka väcker aldrig tidigare upptäckta världar till liv
till liv
du rör vid mitt ansikte, försäkrar mig om din uppriktighet
fastän du redan vet att jag vet

Ändå:
ta inte din hand ifrån mig
dina fingertoppar ser mig som natten möter en ny morgon
och liksom natten får ge upp för skönheten i ljuset
ger du upp inför det vackra i mig

I den sårbarheten vaknar de döda till liv
och vi skyndar inte vidare någonstans

 

 

Bibeln. En bok som hela tiden växer sig på mig. Tror aldrig att det kommer att förändras. Jag har läst den många gånger och kommer förmodligen hinna göra det många gånger till. Jag har hört berättelser ur Bibeln sedan jag föddes gissar jag och började själv läsa hela innehållet tidigt. Från Skapelseberättelsen till Johannes uppenbarelse. I min brådmognad kunde jag inte förstå vad som var så svårt med den här Bibeln och missade därmed det mesta. Säkert för att det mesta övergick mitt förstånd och min världsbild. Och utan frågor är det inte lätt att ta sig djupare ner och längre in i berättelsen. 

 

Jag har under åren hängt kvar i Bibeln. Ibland som levande ord rätt i mitt liv, som en inbjudan att se in i blicken som älskar och under vissa tider som en trist prestation för att jag underhållit fel slags tankar om vad det innebär att vara en kristen. När jag bröt upp med det sättet att tänka ändrades det mesta och jag hittade ett verkligt hem i texterna. En plats där jag bara får va, hur mycket eller lite jag än förstår. Hur jag än reagerar.

 

När jag vågat ställa frågorna, när jag vågat lyssna efter svar har jag fått göra upp med mycket av söndagsskolans förenklade versioner och de avsnitt ur Bibeln som lyfts fram med ett annat fokus och en annan poäng än de kanske först och främst har.

 

För mig är Bibeln en kärlekshistoria. Ingen pastellfärgad en med doft av karameller och my little ponnys, utan en blodröd med doft av jord och himmel. Den är rå, utan förenklingar, utan censur. Den berättar ogenerat om det brutala, om svärtan och det sjuka i människan, och allt som som gått snett i den här världen. Den rymmer kärlekens alla typer av texter: faktan, poesin, berättelserna, sångerna, vittnesmålen, breven, visionerna och drömmarna. Och något av det det bästa med den här kärlekshistorien är att den aldrig tar slut och är en pil in i evigheten.

 

Den här boken öppnar också upp för det ofattbara, det för oss overkliga, det för Gud självklara. Den berättar om det rena, klara, det goda, det oförfalskade. Den bjuder oss in till provokativa saker, att till människor som har tillit till att leva från härlighet till härlighet, sådana som tror och hoppas och outtröttligt älskar. Människor som vågar leva förälskade i och beroende av Gud, som personer som tar ansvar över sitt liv och gör val, som lever sårbara med allt som insats.

 

 

Bibeln berör mig och angår mig och väcker mig för att jag lär känna Den-som-älskar-mig. Andra blir berörda, upprörda, äcklade, förtjusta, irriterade, glada eller inspirerade ändå. Det är nog svårt att verkligen läsa Bibeln och förbli oberörd med tanke på det som berättas där. Och hur det berättas. Men det spelar ingen roll, för det skulle inte finnas någon Bibel, ingen kärleksberättelse eller ens någon som blir berörd av den om det inte vore för dess huvudperson Jesus. 

 

Ja, ni fattar ju varför jag börjar skriva om det här:

jag är helt tokig i Jesus och kan inte låta bli att läsa vår kärlekshistoria.

Jag hoppas att fler ska upptäcka och återupptäcka Bibeln som en bok som väcker den kärleken.

 

 

 

 

Att låta någon annan vara sig själv är att veta var jag tar slut. Där jag tar slut, där slutar min kontroll. I mötet med dig kan jag vara rädd. Eller älska. Om jag älskar låter jag dig veta och känna att du inte behöver vara någon annan än du är just nu. Jag tror dig om att vara värd min kärlek. Det betyder inte att jag tycker att du gör allt rätt eller att jag tycker att du är någon som jag vill ge priviligiet att leva nära mig. Men om jag älskar vet jag: du är du och du har ansvar för att vara du. Jag är jag och har ansvar för att vara jag. Och jag är den som bestämmer över mig själv i mötet med dig.

 

Att vara vi är att bestämma sig för att lita på att jag har tänkt vara en trygg plats för dig och tro dig om att vilja vara en trygg plats för mig. Och får vi plats hos varandra som dom storartade sårbara personerna vi är kan vi välja att gå mot forever ihop. För med forever som riktning och ett sigill för vårt vi ger vi varandra den bästa av förutsättningar att verkligen visa: här är mitt ansikte, här är mitt jag, såhär bryter jag ljuset som lyser i mig idag.

Min tro är ingen magisk amulett. Den är ingen snuttefilt eller någon ärvd liten ask med fina tankar som ligger vid sängkanten. Min Gud varken pekar finger, mästrar eller stryker medhårs. Min Jesus är ingen snäll man med vettiga tankar om hur jag ska leva, han är inget tamt lejon och ingen mytomspunnen figur som lätt kan avfärdas. Min Bibel är ingen dammig föråldrat bok, ingen spännande saga och ingen lättydd instruktion. Och min himmel är ingen avlägsen destination. 

 

Min tro är ett lod ut i evigheten. Den är en trädgård för allt jag är och det som ständigt drar mig ut i djupare vatten. Min Gud är den bästa Pappa jag kan tänka mig som har sett till att det inte finns någonting som kan skilja mig från hans kärlek, han tar mig på allvar och tror mig om allt. Min Jesus är obotligt passionerad, en pil som ständigt träffar rätt och så sann att allt skulle upplösas om han inte fanns. Min Bibel är en gyllene inbjudan till en fest, en motsägelsefull snårskog omöjlig att ta sig igenom utan Den Helige Ande i mig och den är bröstkorg där jag kan höra min älskades hjärta slå. Och min himmel börjar här och nu.