barfotaväder
spela spel i åsliden medan solen aldrig går ner
packa picknick tills jag blir less
se nya ställen i stockholm
vattenmelon, körsbär, smultron och nektarin
hinna ha tråkigt
va med familjerna
solvarma jordgubbar direkt från landet
mycket blommor på bordet
havet
träffa småtting innan vi reser norrut
grillmiddagar med grannarna
snigelpromenader
öppen himmel i bagis
come-away-with-me-helg med nils
simma kilometrar
bryggor
se räven, ugglan och älgen
gelato på stikkinikki
överraskningar
se kusinerna leka
bli utbjuden på restaurang
sommarprat i hängmattan
äventyr med jesus
va med vännerna vi träffar så sällan med håller av så mycket
rabarberpaj
formulera drömmar
skissa på planer
smörja in små ryggar och magar med solkräm hundra gånger
skriva dikt
fira
stugbadminton
hoppa i en pöl med fnittriga barn
hinna längta efter hösten

TYP SÅNT

Himlarns fina! De hittar du hos Fawning in love på Etsy.

 

 

Det händer att jag har hela dagar som jag säger konstiga saker i samtal med andra. Till och med vänner. Trötta, flackande dagar. Igår var en sådan dag. Kläcker ur mig knäppa kommentarer och svarar på frågor på sätt som inte alls känns som mig. Jag viker med blicken och ofrivilligt avslöjar jag varenda känsla som drar förbi inuti, i mina ansiktsuttryck. Det är svårt att vara mig då tycker jag. Känner mig suddig i konturerna och alldeles för utelämnad. Och egentligen är det lätt att göra något åt. Oftast behöver jag bara dra mig undan för att få mig lite sömn och vila i den nåd som räcker för allt. 

 

Ett snabbt och enkelt tips för den som vill återbruka mer: Plantera om kruksallad du köpt i butik och ätit upp! Sätt den i kruka med lite ny jord och ställ på solig plats. Vattna och ge kärlek då och då, så kan du längre fram njuta av en ny omgång sallad. 

I lägenheten: ivriga fnissiga barn, en tung och lite kvävande doft av popcorn (vi poppade kvällen lång igår) och ett klart morgonljus. Vi har en fin morgon. Den började vid tjugo över sex med att vi vaknade av att Elis för första gången sprang ut ur rummet på egen hand till toaletten. Fixade allt själv. Annars brukar han lustigt nog aldrig gå ut från rummet utan att vi är där på morgonen. Sedan gick jag för ovanlighetens skull upp först och läste böcker med två roliga morgontroll. En gröt-och-ägg-frukost senare ligger jag i sängen och tar igen mig lite.

Idag ska vi ha så kul! Vi har planerat en grej på Bagis nedre torg idag, vid fontänen. Det blir vikning av pappersbåtar och såpbubblor i olika format. Ansiktsmålning och popcornätning. Frukt och häng med alla som har lust. Vi kallar evenemanget Hjärta Bagis och tänker anordna fler grejor framöver. Näst på tur är ett litet konstprojekt i slutet av juni.

 

Etsytips för barn igen! En av alla de saker som jag säkert skulle vara kul att göra är leksaker till barnen. Trevligt pyssel liksom. Men, det är inte högst upp på prioriteringslistan när det gäller saker jag har mest lust till. Så då kan man ju bli sugen på att köpa andras fina hantverk. Här kommer himla fin mat och fina tillbehör från WildMarigold, The Pixie Palace och Bees Felt Market:

 

Vi flyttade från Umeå för snart fyra och ett halvt år sedan och landade här i Bagis. Vårt hemma. Det innebär att vi har många långa mil till våra föräldrar och de flesta av syskonen. Avstånden känns i hjärtat och med åren har jag kommit att bli allt mer blödig över månaderna som går mellan det att vi ses. Om det dels beror på barnen och någon slags längtan att göra hela deras storfamilj tillgänglig för dem, att få se mer av de relationer som de odlar med våra föräldrar och syskon. Vet int'. Men så har det blivit.

Och jag saknar att inte få lära känna min systerdotter. I sommar, när vi ses för tredje gången i hennes liv, har hon typ hunnit bli en ettåring som säkerligen kommer knata runt på mjuka gräsmattor och proppa i sig jordgubbar på deras gård. Att få ha tid med hennes fina föräldrar. Va föräldralediga ihop. Saknar min syrsa i Umeå, att inte få snickasnacka på hennes gröna balkong närsomhelst i sommar eller lära känna hennes karl. Att bjuda hem mina päron på en lunch en vanlig lördag och hänga hela eftermiddagen med glada barnbarn. Sånt saknar jag.

 

Samtidigt så är det vi vill ha här så viktigt för oss just nu, och det är inte tid för norrlandsflyttar. Kanske blir det aldrig. Det är sånt vi inte vet eller har bestämt än. Här i Bagis är vi ett gäng år till. Minst. Så hjärtat får fortsätta värka och längta emellanåt.

 

Därför är det bra fint att vi också får besök ibland. När ni kan läsa det här inlägget firar vi Nils pappa jubilaren i efterskott. Det gör vi på en prästgård utanför Enköping dit vi alla reser för att få en helg tillsammans allihopa. Mina kära svärföräldrar. Nils fina syskon, deras fina makar och ett gäng underbara ungar. Det är sånt som värmer hjärtat på oss som lämnat familjen långt bort i landet. 

 

Och sedan i juli, då får vi ytterligare en dos av familj. Det blir bra det.

 

 

att läsa vetenskapsteori mot en solvarm vägg

min man, bäst i världen

god mat

att cykla till och från tunnelbanan istället för att gå

träden som snart blommar på bagis torg

senaste tidens bibelläsning

fina kursare

doften av skog, blommor och myrstack den på vägen till pedagogiska institutionen

gryningens bästa kräm för problemhud

kära grannar

att ha ett hem

roliga vändningar

bygga lego i soffan med min lo

helgens besök på gandhi med hela familjen + fina vänner (sitta på restaurang i två timmar med två små barn!)

telefonsamtal med någon jag tycker om

att ha fått en bukett från min glittriga stolta treåring

att bli välkomnad hem på med små armar kring ben och hals, blöta pussar och fina ord

hans närvaro

god gelato (ja, nils, jag köpte en idag)

att få släcka ner och bädda ner sig nu

 

Elis pratar om hjärtat, varför man inte kan se det och vad det har för färg. Jag undrar vad han tror.

Han frågar som ofta:

"Jag tror att det är rött, som blodet" svarar jag.

"...eller grönt som avocado" gissar han.

I eftermiddag har vi firat hemma hos oss. Vi har tidigare i veckan sagt hejdå till Elis blöjor dagtid och Elis föreslog att vi skulle äta en tårta till hans ära. Sagt och gjort, idag slängde vi ihop en fantastisk liten glasstårta att kalasa på. Eller vi och vi, det var ju just det som var grejen...

 Trots att vi har en filosofi om att våra barn ska få va delaktiga i sånt vi vuxna gör och känna sig efterfrågade har jag och Nils ibland svårt att leva upp till den. Ibland vill jag ju bara få fullfölja min vision utan barnhänder som smyger sig emellan och känslan av att behöva ha uppmärksamheten uppvriden till max. True story of a mom. Så var det i alla fall idag när jag tryckte ut en tårtbotten och skulle trolla fram allt som skulle ligga ovanpå. Jag ville göra själv. Nils var ute och sprang och jag var rädd att jag skulle få fyra hjälpande smakande barnhänder att hålla reda på.

 

Elis ropade glatt när han märkte vad jag höll på med: "Jag vill hjälpa till! Jag vill!" Jag försökte argumentera för att jag skulle få överraska honom och att jag ville göra själv och föreslog att han kunde leka. Han svarade:  "Du kan leka och jag kan överraska dig, och pappa och Lo och mig." Här önskar jag att jag kunde säga att jag varit kompromissvillig och gjort plats för honom vid köksbänken. Men det gjorde jag inte. Minns inte vad jag sa. Om jag sa något. Tog mig i alla fall inte tid att göra något bra av situationen.

 

Istället börjar han leka loss och försöka engagera Lo. Skönt tycker jag, Kort därefter hittar han hinken vi brukar ha våra sopor i. Inga sopor och ingen påse däri, bara en tom men ändå lite ofräsch hink. Han börjar leka med den på sitt huvud och jag ber honom ställa ner den och låta den stå. Han fortsätter att leka med den och kastar den sedan oförsiktigt på golvet. Jag förebrår honom: "Varför lyssnar du inte på mig?" och han kontrar: "Men varför lyssnar inte du på mig?" Fast jag nog redan insett mitt misstag frågar jag: "Hur menar du, vad vill du att jag lyssnar på?" 

 

 

Just det. Hjärtat mjuknar. Vill jag bli lyssnad på får jag gå före. Det betyder inte att jag måste säga ja till allt min treåring vill och själv inte uttrycka gränser, nej, men det betyder att jag måste göra utrymme så att han åtminstone känner sig lyssnad på. Min tur att be om förlåtelse.

Innan jag var gravid med vår äldste så hade jag och Nils redan formulerat att vi hade en önskan om att få vara hemma länge med våra kids. För anknytning och för att det för oss känns som en försvinnande kort tid vi har den möjligheten att få spendera heldagar med dem. Med den drömmen visste vi att det skulle komma konsekvenser: ett magert bankkonto, sämre pensionsspar, känslan av att emellanåt leva i liten värld och ett stort ansvar att forma en vardag som känns utvecklande, rolig och meningsfull för oss alla. Hittills vill jag bara highfiva mig själv och maken för det här valet, är sjukt tacksam för alla dagar med Elis och Lo. Himla rik känner jag mig, fast hemmaliv inte alltid är guld och gröna skogar.

 

Till hösten börjar Elis förskola och är då tre och ett halvt år gammal. Och där ska han få vara så mycket han vill. Men han kommer inte vara tvungen, om han mot förmodan inte skulle trivas, eftersom jag kommer att vara hemma med Loppan. I snart två år har vi fått frågor om när Elis ska börja och varierande reaktioner på vårt val. Många oprovocerade försvarstal från förskoleföräldrar, argumentationer om barns behov av jämnåriga och medkänsla å Elis vägnar. Stackarn! Utvecklas han verkligen som han ska? Jag håller ibland onödigt låg profil med svar på tal eftersom jag inte vill att någon ska känna sig stött. För jag har förståelse och respekt för andras val. Även om jag också har frågor. Men det innebär kanske att jag blir otydlig kring hur gärna vi vill leva det här livet. Det är inte i brist på förskoleplats. 

 

Vi har gjort det praktiskt möjligt med snålande av föräldradagar. Sen har det underlättat att ha tätt mellan barnen. Men det är ju inte ett val vi gjort av den anledningen. Från och med i sommar hoppas vi också få beviljat vårdnadsbidrag för Lo. Det är ju inte en förmån förunnat föräldrar i alla kommuner. Men för många går det på ett eller annat sätt om man vill. Via ett forum för hemmaföräldrar har jag upptäckt att det finns ett helt gäng mammor och pappor som vill va hemma under barnens första år. Där delar människor med sig av tips, erfarenheter och tankar. Plus att många dessutom knyter kontakter och hittar andra familjer att göra utflykter med om dagarna när alla andra är på jobb, universitet och förskola. Uppmuntrande!

 

Vårt avvikande val har avslöjat hur mycket laddning och känslor som finns kring förskolenormen.

Vad har ni som läser med er för känslor och tankar?

 

Jag återkommer på ämnet.

 

Fick just ett sms som uppmärksammade mig på en receptmiss! Det är fixat nu. Hade råkat skriva bakpulver istället för bikarbonat. Hoppas det inte ställt till det för någon av er. 

 

Tanke, med vissa variationer, som tänks alldeles för många gånger per dag.

Med någon slags suck-fascination.