I söndags fick vi en sådan där utflyktsdag som är essensen av mina tankar om utflykt. Det man bara kan hoppas på när man varken kan kontrollera väder eller barnens humör. Inte kan jag påstå att dagen började i rätt ända. Nils glömde bankkortet när han skulle handla och fick gå en extra runda, lådcyklarna skulle servas och vår egen behövde lite kärlek i form av en skiftnyckel och pumpning, tiden gick, Elis var mer än mulen över att behöva sitta i botten på lådan och trängas med packning istället för på bänk som syskonen. Och sedan, när vi hade hunnit ett par hundra meter fryser Loppan till is och ropar: kissnödiiiig! Trots sistkiss innan. Nils bekände en halvdan packning av skötväskan, men vi lyckades hala fram en hjälplig uppsättning kläder som vi bytte på en huttrande Lo och fick löfte av våra vänner som vi skulle möta upp i Skarpnäck om lån av överdragsbyxor. Sedan la sig svetten och vi kunde skoja den våriga vägen fram. När vi väntat in våra vänner under den mulna himlen drog vi mot reservatet och Flaten. 

 

Sedan fick vi lön för all vår möda. Det var grill och upptäckter, chanser att verkligen prata och chanser att verkligen leka. Våra barn var tjuvar, poliser, pirater och sig själva. Vi var tjuvar och poliser. Det lektes i vattenbryn, i stora sandhögar, på gungor och i skogen på stora stenar. Elden tog sig och lunchen smakade gott med sjöutsikt i kära vänner sällskap. Så kom också solen, och värmen. Vi kisade. Barnen drog av sig skor och strumpor. Det var långt mer än vad vi kunnat hoppas på. Javisst, det kladdades och kletades, det gräts, det blev bulor och skrapsår och oenigheter, det blev en halvdrutt i sjön och barnen gillade minsann inte hederliga hajkbananer. Men det går ändå inte att inte bortse från hur gott det gjorde hjärtat mitt. 

 

Å, vad jag kommer att sakna lövskogar, vår i April

och allra särskilt dessa våra vänner. Juveler är dom.