Ibland glömmer jag bort vem som bestämmer över mig, vem som är ansvarig på den här skutan. Det är ju jag. Och ibland upptäcker jag att jag inte är nöjd med vad jag bestämt. Eller oftast över vad jag låtit bli att bestämma. För ibland är det ändå lite som så, att livet gör val åt en. Val man inte räknat med först.

 

Inte skulle jag bli en sådan person som titt och tätt loggar in på Facebook och Instagram och kollar mejlen sjuttio gånger om dagen bara för att jag gick och köpte mig en smart telefon. Ne-he-hej. Inte då. Och ändå så har jag upptäckt mig själv fylla ut alla dessa små mellanrum som jag får med några vänner och bekantas nya statusar, en länk som jag tyckte var intressant eller några fler bilder att gillagillagilla. Och var tar det mig?  Till en plats där jag sällan tänker klart tankar, eller behåller siktet fast vid det jag drömmer om. Till en plats för långt från uttråkningen som tänder kreativiteten. På telefonlängds avstånd från mina barn. Och precis som med alla små beroendebeteenden som jag kan lägga till mig med så är det till slut inget beslut jag egentligen fattar, för hjärnan och händerna går på autopilot. Hoppsan liksom!

 

Så under en tid har jag tänkt på och längtat efter något annat. Rita ut nya vardagsvägar. Hur skulle jag göra den här gången funderade jag? Jag vill inte klippa helt med Facebook och Instagram och Pinterest - det finns mycket jag gillar och har nytta av där. Avstå i långa tider är inget problem för mig, det har jag testat flera gånger, men det hjälper ju uppenbarligen inte mig till ett bättre och sundare användade över tid. Hamnar likväl i samma egengrävda grop.

 

Därför har jag gjort mig en plan för en tid framåt. Jag ska ha en fast dag i veckan som jag inte meckar med telefonen och ovan nämnda funktioner. Och utöver det ska jag pausa helt varannan vecka. Då tänker min snillrika hjärna att jag kommer uppleva veckorna utan allt blippande, fixande och läsande på telefonen så otroligt meningsfulla och bra att jag kommer att bli mindre benägen till dumsurfning de veckor jag faktiskt har tillgång till FB och IG och P. Så kommer jag dessutom få åtnjuta de fördelar som kommer med att vara närvarande på nätet.

 

Det är ett exempel på hur jag tänker kring att bestämma över sin tid.

Det gick inte att ta miste på när din blå merca rullade ner för backen till sommarstugan. Bara din bil lät sådär. Ibland vaknade jag till ljudet av den under morgonens tidiga timmar. Ibland satt jag uppkrupen i soffan och tittade på Sommarlovsmorgon med mina systrar när jag hörde den parkera utanför. Då och då tittade jag ut i trädgårdslandet där du stod på knä, på din hemmasnickrade pall. Där stod du och grävde ogräs under den höga morgonhimlen till ljudet av vinden i asparna och sädesärlornas melodier. Plötsligt hördes några tunga steg på bron och så ryckte det häftigt i dörrhandtaget. Jag minns hur mamma och pappa suckade åt att du envisades med att komma in så tidigt. Det här med semester eller andras behov av eget utrymme var inget som du kan ha funderat särskilt mycket över. Och jag minns samma suckar åt jorden från trädgårdslandet som du alltid drog in i spår över trägolvet och ner in i trasmattorna.

 

Jag var rädd för dig ibland. Min kropp spände sig när din näve fångade min handled lite för hårt och du fiskade upp mig i knät. Lilljäntor var vi allihopa. Varför kände jag så? Var det ditt ena öga som alltid kikade in mot näsbenet, var det din oberäknelighet och ditt temperament eller var det hur du aldrig riktigt hörde nej och stopp? Andra fick ständigt säga åt dig. Ändå, med åldern kom jag att känna så mycket ömhet för dig. Du som ville dela med dig av hela ditt Anundsjö och trakterna vida kring, dina rötter, dina resor, dina erfarenheter, dina envisheter. Du som ville unna mig och mina systrar alla glassar och fästmän i världen. Du överlevde dig genom dina sista år i livet. Du reste dig efter olyckor och sjukdom, stapplade vidare och vägrade stöd. Vad skulle det vara bra för? Aldrig skulle vi tro att du vara nere för räkning. Och ändå, till sist slöt du dina ögon för en sista gång, precis som vi alla ska göra.

 

Jag tar med mig din generositet mot mig, din kärlek till Sörböle, den hårda kramen och det blänkande glittret i dina ögon när jag första gången sa: Farfar, jag älskar dig. 

 

Jag sitter med minstingen i knät och snicksnackar. En ivrig Elis kommer upphoppande i soffan. Klappar lillebror och pratar med sin prata-med-bebis-röst: 

-Ååå, Ted! Vad bra du är på att växa!

Jag säger till Ted att han har en hemskt fin storebrorsa. Elis läser av lillebror och ropar glatt:

-Titta, han nickar! Han nickade!