shorty

När din hand fångade min i biosalongen var det enda jag kunde tänka på hur jag skulle smita från en kyss när filmen var slut. Eller, hur snabbt kan jag göra slut om det här betyder att vi är ihop? Vårt andrahandsval till film (eftersom försäljaren i kassan vägrade tro att du var femton) med Johnny Depp och Juliette Binoche eldade på den romantiska stämningen och mitt hjärta rusade i rädsla för att bli påkommen med mina sårande tankar. Det var inte meningen att det skulle bli såhär. 
I veckor hade vi haft roligt och jag älskade att skratta med dig. Vi levde lägerbubbla, fotade svartvitt, hängde i gäng och skojade på femtonåringars vis. När vi sista natten la oss huvud jämte huvud i sällskapsrummets soffa bland våra vänner kände jag hur du flyttade ditt ansikte närmre mitt när jag låtsades sova. Dina läppar nära min panna. Var det såhär det kändes att vara förmål för någons kärlek? Sedan, när du slumrat till la jag mig på stengolvet och sov två stackars timmar innan dagen vi alla skulle skiljas åt, gråta krokodiltårar och vara sura mot våra föräldrar.
Jag är ledsen om jag skickade ut helt fel signaler,
men det var lite för fint att bli kallad sockertopp av någon som dig. 
 
 

Under sommarhimlarna

Det gick inte att ta miste på när din blå merca rullade ner för backen till sommarstugan. Bara din bil lät sådär. Ibland vaknade jag till ljudet av den under morgonens tidiga timmar. Ibland satt jag uppkrupen i soffan och tittade på Sommarlovsmorgon med mina systrar när jag hörde den parkera utanför. Då och då tittade jag ut i trädgårdslandet där du stod på knä, på din hemmasnickrade pall. Där stod du och grävde ogräs under den höga morgonhimlen till ljudet av vinden i asparna och sädesärlornas melodier. Plötsligt hördes några tunga steg på bron och så ryckte det häftigt i dörrhandtaget. Jag minns hur mamma och pappa suckade åt att du envisades med att komma in så tidigt. Det här med semester eller andras behov av eget utrymme var inget som du kan ha funderat särskilt mycket över. Och jag minns samma suckar åt jorden från trädgårdslandet som du alltid drog in i spår över trägolvet och ner in i trasmattorna.
 
Jag var rädd för dig ibland. Min kropp spände sig när din näve fångade min handled lite för hårt och du fiskade upp mig i knät. Lilljäntor var vi allihopa. Varför kände jag så? Var det ditt ena öga som alltid kikade in mot näsbenet, var det din oberäknelighet och ditt temperament eller var det hur du aldrig riktigt hörde nej och stopp? Andra fick ständigt säga åt dig. Ändå, med åldern kom jag att känna så mycket ömhet för dig. Du som ville dela med dig av hela ditt Anundsjö och trakterna vida kring, dina rötter, dina resor, dina erfarenheter, dina envisheter. Du som ville unna mig och mina systrar alla glassar och fästmän i världen. Du överlevde dig genom dina sista år i livet. Du reste dig efter olyckor och sjukdom, stapplade vidare och vägrade stöd. Vad skulle det vara bra för? Aldrig skulle vi tro att du vara nere för räkning. Och ändå, till sist slöt du dina ögon för en sista gång, precis som vi alla ska göra.
 
Jag tar med mig din generositet mot mig, din kärlek till Sörböle, den hårda kramen och det blänkande glittret i dina ögon när jag första gången sa: Farfar, jag älskar dig. 
 

i believe i can fly

 
Det var inte bara att du kom från en annat land, du var också på väg någon annanstans. Tror att det störde oss. Minns dina bruna balkanögon från ett nittiotal då du och din familj behövde en trygg plats. Ni blev erbjudna ett utanförskap.
 
Det var disco och vi tillhörde båda gruppen de oåtråvärda. Kvällarna luktade av Date och Axe, av popcorn och läsk. Bland kramiga tryckare och ryckiga danser tävlade vi barn om godispris och popularitet. Den här gången skulle jag ligga på rygg mot golvet med en Banana Skids i munnen och du skulle göra armhävningar ovanför medan du tuggade i dig godiset och närmade dig min mun. Vi och två andra par. Kanske vann vi tävlingen. Men vad spelade det för roll? Jag skämdes. Vi var skämtet att fnissa åt.
 
Utanförskapet. Jag vet inte om du förstod och kände det i din kropp. Eller om dina drömmar var en fristad där du var ohotad och precis så häftig som du ville vara. Jag har i alla fall det finaste av minnen fastetsat: jag står bakom dig på väg ut på skolgården. På väg ner för den lilla betongavsatsen fäller du ut jackan mellan sträckta armar och sjunger sången du alltid sjunger på medan du stolt och högröstat kastar dig ut: I believe I can fly, I believe I can touch the sky
 
Jag hoppas vingarna fortfarande bär dig mot allt du längtar efter. 

vi var en sommarflört utan flört

Jag tyckte du var fantastisk, vacker och rolig. Jag njöt av att va i din närhet. Men det var en vän till mig som var kär i dig. Och hade du några känslor för mig, avslöjade du inte dem för en sekund. Sommaren var guld och gröna skogar och du erbjud mig husrum för ett par dagar. Jag minns att du var någon att känna tillit till, mitt i din otillgänglighet. Jag minns att jag gärna ville vara din vän.
 
Jag kommer knappt ihåg vad vi pratade om. Det hade varit roligt att veta. Jag minns mest hur det var att skratta tillsammans under altanens värmelampor, hur du spelade Ryan Adams för mig när vi pausade från festivallivet, hur det var att plocka jordgubbar i landet för en kväll med diabildsvisning, avvärja en brödrostbrand, susa nerförs med cyklarna mot ett nattbad i Falkan och fylla kropparna med sommar.
 
Blir glad av tanken på ditt leende, din integritet, din generositet och hur du månade om mig. Du var en fristad och  en rolig brottningsmatch. Vi delade mer än de här få dagarna, men de här har blivit någon slags sommarmedaljong jag fiskar upp i handen ibland och fortfarande känner värmen av. Tack för att du gav mig den. 
 

klar som kristall

Jag försöker sätta fingret på det. Det som du utstrålade. Den guldiga sommaren jag lärde känna dig var redan ett äventyr för mig. En badbrygga rakt ut i orden: "att höra till". Jag vågade mycket jag inte vågat förr. Tog emot mycket jag inte tagit emot. Och du lärde mig mycket om vad det är att vara vänner. Du och dina vänner.
Du var klar som kristall och samtidigt brun som jorden. Brun för att du var fast, pålitilig, så inbjudande och så varm. Jag blev glad av vad du såg i mig och att få bli din vän. Du hade ljus i blick och skrattade mycket. Du vågade ställa frågor och du trodde dig själv om saker utan att du tänkte på det. Du var lysande.
 
Jag lärde känna dina vänner och några blev också mina. Vi delade fler årstider. Det var badsjöar och hav, vintervita älvspromenader, beachvolley och höstkvällar med film, kvällar då vi var kyrka och kvällar då vi pratade i timmar medan India Arie sjöng oss äldre. Så var vi två vänner i två städer.
 
Vad fint det är, att få ha hört till hos dig.
 

jag minns dig, del 1

 
Jag glömmer inte känslan av frihet som kom med att röra sig kring dig. Att bli din vän. Jag var tonåring och du med. Fast på väg vidare. Jag tror mig minnas att vi firade ditt körkort med gröna vindruvor och Kents nyaste på repeat i familjens folkabuss. Jocke Berg undrade igen och igen: Vilken färg har själen? Jag undrar vad vi hade svarat honom då.
   Att vara med dig var en inbjudan till att vara modig, välja min egna vägar och drömmar. Att va med dig var att vara förtrolig och rolig. För så såg jag på dig, och så kände jag mig i din blick. Det var aldrig svårt att trivas med dig. Med dina sömmar och linjer, dina vägar, vänner och äventyr. För du och dina bruna ögon gjorde världen tillgänglig.
 
Lite så minns jag dig.

RSS 2.0