vara jag, vara du, vara vi
Jag tänker såhär. Att vara sig själv är ett ständigt upptäckande, att hela tiden växa och bryta ljuset som lyser i oss på olika sätt. Ändå finns det en åder i oss som är något bestående och oruckbart, något som är sann identitet, något som vi har fått. Något att alltid känna igen. Det är mening att vi ska älska att vara oss själva. Att känna: ingen är så bra på att vara jag som jag och det är bäst att jag finns och är och gör avtryck. Det är inget självgott i att breda ut sig i sin egen kropp och ta upp den plats som finns för mig och ta reda på hur jag är mitt bästa jag. Jag är mitt bästa jag för att hjälpa dig vara ditt bästa jag.
Att låta någon annan vara sig själv är att veta var jag tar slut. Där jag tar slut, där slutar min kontroll. I mötet med dig kan jag vara rädd. Eller älska. Om jag älskar låter jag dig veta och känna att du inte behöver vara någon annan än du är just nu. Jag tror dig om att vara värd min kärlek. Det betyder inte att jag tycker att du gör allt rätt eller att jag tycker att du är någon som jag vill ge priviligiet att leva nära mig. Men om jag älskar vet jag: du är du och du har ansvar för att vara du. Jag är jag och har ansvar för att vara jag. Och jag är den som bestämmer över mig själv i mötet med dig.
Att vara vi är att bestämma sig för att lita på att jag har tänkt vara en trygg plats för dig och tro dig om att vilja vara en trygg plats för mig. Och får vi plats hos varandra som dom storartade sårbara personerna vi är kan vi välja att gå mot forever ihop. För med forever som riktning och ett sigill för vårt vi ger vi varandra den bästa av förutsättningar att verkligen visa: här är mitt ansikte, här är mitt jag, såhär bryter jag ljuset som lyser i mig idag.
happyjoyelis, del fyra
Någon är missnöjd med tomat- och lökpaj till middag och menar bestämt:
"Vi måste sluta äta mat som vi och Lo inte gillar"
goda grannar
Våra grannar och tillika vänner lät oss åka snålskjuts på deras eftermiddagsplaner: cykla till kolonilotten och äta banankaka. Vilket gyllene sätt att spendera några timmar. Barnen stoppades i lådcykeln och så gav vi oss av.
Som att det inte var nog att ba ha det lite fint ihop under solen så skickade de med oss färskpotatis och en bukett blommor. Nu står en gryta "nypärern" på plattan och en rar bukett på bordet.
Jag har ett rätt ordentligt trädgårdssug när allt kommer omkring. Eller, jag känner i alla fall en otrolig lycka över att vistas bland morotsblast, mangold och pioner. Det är som att alla mina barndoms somrar spränger fram i kroppen och väcker lusten i mig.
Vi är erbjudna att få va med och dela lotten. Muta in ett hörn eller va med lite på deras planer. Och det vore lätt att säga ja på rak arm om inte en så stor del av sommaren spenderades i norr. Nästa sommar har vi dessutom tänkt få göra oss ett lägenhetsbyte någonstans vid Medelhavet. Klarar vi av en kolonilottsandel på det?
Det tåls att tänka på.
Som att det inte var nog att ba ha det lite fint ihop under solen så skickade de med oss färskpotatis och en bukett blommor. Nu står en gryta "nypärern" på plattan och en rar bukett på bordet.
Jag har ett rätt ordentligt trädgårdssug när allt kommer omkring. Eller, jag känner i alla fall en otrolig lycka över att vistas bland morotsblast, mangold och pioner. Det är som att alla mina barndoms somrar spränger fram i kroppen och väcker lusten i mig.
Vi är erbjudna att få va med och dela lotten. Muta in ett hörn eller va med lite på deras planer. Och det vore lätt att säga ja på rak arm om inte en så stor del av sommaren spenderades i norr. Nästa sommar har vi dessutom tänkt få göra oss ett lägenhetsbyte någonstans vid Medelhavet. Klarar vi av en kolonilottsandel på det?
Det tåls att tänka på.
fjäderholmarna, del 2
fjäderholmarna, del I
Som vi längtat! Vi har velat gör en lite längre tur hela familjen under en lång tid, men sjukdom, väder, åtaganden och annat har lagt krokben under några veckor. Vi gjorde skärgårdspremiär light med en tur till Fjäderholmarna. Efter att nästan ha missat båten kunde vi andas ut och upprymt tuffa iväg medan vi spanade ut över vattnet. Dagen fyllde vi med stenkastning i havet, upptäckter, glass, fågelskådning, skattjakt, utsikt, strandhäng, spel och lek. Det var precis vad vi skulle ha det. Lite småsten mellan tårna, hav i näsan och sol i sinnet.
Att dagen sedan fortsatte med lek på gården, finbesök, sommarens godaste grillmiddag, kvällspingis på gården, glass och prat i soffan samt ett par omgångar vändtia som final gjorde den inte sämre. En semesterdag att spara i fickan, fingra på och fiska upp om det kommer fler sjuka trista dagar framöver.
just nu önskar jag mig lite mer av den här känslan:
Bilder från vår honungsmånad i Provence.
lilla flaten
Två gynnare kan inte bärga sig tills de är nere vid vattnet. Man måste springa.
Vi gör premiär vid Flaten idag. Vi bor verkligen lyxigt till i Bagis. Vi har flera badsjöar att välja på inom cykelavstånd. Den här ligger en bit bortom Skarpnäck i ett annat naturreservat. Innan har vi faktiskt bara tagit första bästa. Nu har vi vidgat vyn. Mer av det! Så fantastiskt att bo såhär.
är du dum eller?
Orden möter mig som ett slag i magen. Men de var inte ens riktade mot mig. Jag och barnen ska just korsa Bagis torg. En arg pappa, frustrerad över att hans yngsta dotter sniglar sig fram mot förskolan, ropar hätskt till henne: "Är du dum eller? Är du dum eller?" när dottern inte skyndar på trots hans stressade förmaningar. Jag blir svag i benen och gråtfärdig. Jag vill ropa ut mitt försvar för barnet. Sudda ut varenda förminskande ord som hon måste bära i sin kropp. Och jag vill samtidigt tala tillrätta och trösta pappan på en och samma gång.
Det är enkelt att dömma ut honom. Är du dum eller? Du som talar till ditt barn på det där sättet? Men vad tjänar det till? Bakom hans ord och beteende ligger troligen en övertygelse om att det sätt som han beter sig är det sätt som han kan vara pappa på. Jag vill trösta honom med Dinsney-stämman (Den döde Mufasa talar till Simba från stjärnhimlen i filmen Lejonkungen): du är mer än vad du har blivit. Det sätt som du kommunicerar med dina barn på är inte bara under deras värdighet, det är under din värdighet. Ingen växer av förminskande ord. Särskilt inte du.
Jag vet hur det är att vara trängd. Hur det är att känna att en situation rinner mig ur händerna. Hur det är att upptäcka att jag inte kan kontrollera mina barn. Jag vet hur det kan vara när det rinner över. Men det finns inget försvar för sådana här beteenden. Det finns bara förklaringar.
Förklaringar som kan ersättas med nya förklaringar: såhär kan du göra för hitta vägen som bär dig mot att vara pappa på det sätt du är värd att vara pappa på.
tack tack tack
piggare man
småtting finns i världen
hannlerz på besök
bevittna det magiska mötet mellan storasyster och lillasyster
de där nyponrosorna och dess doft igen
ett uppmuntrande sms
alla fnissiga roliga episoder som är vardag när man hänger med små barn
los pussar och kramar
fint och ärligt sällskap i grönskan på mariatorget
och lugnet som lägger sig nu
loppan lo
Är tokig i det här barnet! Vill bara ropa ut från hustaken att hon är fenomenal! Visst syns det?
/förälder med sprickfärdigt hjärta
midsommar
Läget här är minst sagt avslaget. Nils har drabbats av något mystiskt som gör honom ändlöst trött och emellanåt illamående. Det mystiska kommer också med yrsel och lätt huvudvärk. Så här har det varit sedan i onsdags kväll och det blir inte bättre. Virus, borrelia, eller vaddå? Vi får liksom vänta och se. Hallå! Det är ju min uppgift att må så där..
Så planer fortsätter ritas om och ställas in. Idag kom i alla fall kära vänner över och var gott och ärligt sällskap. Efter lunch i trädskuggorna, blomsterplockning och gull med trötta barn sa vi hejdå.
Sen har vi mest försökt ro iland dagen med minsta möjliga ambitioner.
Så jag önskar att ni alla haft, har och kommer att ha en betydligt gladare och friskare och skönare midsommarhelg!
känn er som hemma
Så fint att se att det trillat in några fler läsare! Känn er som hemma här. Fråga på och kommentera om det är något särskilt som ni har på hjärtat. Jag hoppas att bloggen kan få vara mer än en monolog så att jag får lyssna, känna efter och tänka till. Skulle va ännu roligare så! Ser alltså fram emot att lära känna er lite här.
throwback thursday
Jag och mina coola twins till systrar. Det tidigt nittiotal och vi bor i Uppsala med våra päron som pluggar. Ganska säker på att vi är påkomna med att försöka härma någon häftig tvåleffektsgrej vi sett på barn-tv. Vilken fin syn!
solitude / silence / abandoned
om tjockhet och kilon som klamrar sig fast kring hjärtat
Det här med att ha en kropp och vilja älska den utan reservation. Att liksom omfamna den var den nu än har hamnat när man uppmärksammar den och hjälpa den att vara den kropp som den allra helst vill vara. Hur gör man? Det är fult att va tjock, det är fult att bry sig för mycket om sina kilon.
Jag har alltid brytt mig mycket om mina kilon. Jag minns inte när det började, men jag minns hur medvetenheten om min kropp växte tills den var det självklara sällskapet i alla sammanhang. Jag minns hur skällsorden som ringde i öronen började ringa i varenda cell i min kropp. Att sitta och prata med någon var att vara medveten om hur låren bredde ut sig över stolen och hoppas att ingen annan skulle märka det. Att sitta i någons knä var att spänna benen och hålla vikten i luften. Att bada var att gömma magen i vatten eller handduken. Och så vidare.
Jag minns berömmet som kom när jag lämnade kilon bakom mig. Jag minns nya sätt att bli sedd på, nya tonfall och ny respekt. Ändå hängde den gamla identiten som tjock med mig. Ja, ända tills dess att jag många år senare blev det igen. Smärtsamt medveten om vad som hände med mig och hur jag igen och igen förlorade kontrollen över mig själv blev jag ändå chockad när jag såg mig själv på bild när jag vägde som mest. Var det jag?
Det är så lätt att skämmas. Matematiken är enkel: ät inte mer än du förbränner. Så säger dom. Att va tjock, det är väl ett val? Och vad ska jag svara? Det är så lätt att skämmas. Det är så lätt att ta handen från sig själv. På avstånd förakta sin kropp och glömma bort att det är kärleken som plockar fram det bästa i den.
Sedan gick jag ner i vikt igen. Tjugosex kilo. Mot slutet av viktnedgången rasade vikten av mig och jag vägde mindre än på många många år. Det skrämmande var att tjockidentiten följde med mig och fortsätta driva på. Ständigt en girig röst som begärde mer av mig. Jag var inte tillräckligt smal. Men jag hade en annan identitet som höll emot och så stannade det av. Jag välkomnade några fler kilo tillbaks och jag hittade en kropp att försöka trivas i. Att vara stark i. Att ha roligt med. Att bli frisk i.
Så kom graviditeten med ett illamående och en ursäkt att inte bry sig om sina kilon. Och utan kontrollen är jag chanslös. Upp tjugosex kilo igen. Trodde aldrig jag skulle vara där igen. Ner igen. Samma historia utspelade sig igen med nummer två. Utan att jag gick ner i vikt sedan. Så blev jag gravid igen, med nummer tre. Och här sitter jag och känner mig som förr igen. Kanske inte lika föraktfull som då. Men medveten, och skamsen. Varför låter jag det här hända mig?
Och jag vet. Det är stressen, det är behovet att vinna över tröttheten efter en amningsnatt för att orka dagen ensam med två små barn, det är ohejdad vana, det är pengarna som inte räcker till för vad jag helst vill, det är roliga med matlagning och bakning, det är illamåendet och bäckenbottenssmärtan, det är genetik, det hur maten tränger bort jobbiga känslor när jag inte har tid att bearbeta dem, det är hur den smakar på tungan, guldkanterna, det är bristen på mättnadskänsla och det är känslan av att vilja höra till. Och känslan av att det är fult att vilja gå ner i vikt. Att bry sig. Det är nämligen fint att inte bry sig om kilon eller kalorier när man är smal. Blir man tjock slutar obryddheten vara fin.
"Fast du är fin som du är!" Jag vet. Jag är kick-ass-fin. Det har inte med saken att göra. Jag har en fantastisk kropp. Det är en kropp som kan simma i kalla sjöar, ha himmelskt sex och slänga femtonkilos gullungar högt upp i luften så de kiknar av skratt. Det är en kropp som kan krama vänner, föda barn, känna saker och bara vara allmänt behjälplig i många sammanhang.
Nej, jag kommer aldrig se ut som filmstjärnorna eller reklambönorna. Jag kommer aldrig ha en platt mage eller ben som en stylist skulle visa upp i en kort kjol. Och jag bryr mig faktiskt inte om det. Eller kanske lite ibland. Men det jag bryr mig mest om är att få ha en kropp som gärna springer milen och orkar många armhävningar. En kropp som klättrar i träd och står på händerna. En kropp som orkar äventyr och törs testa nya saker tills döden skiljer oss åt. En sån kropp. Och då kan den inte vara såhär tung.
Är otålig på att ta tag i det en gång för alla. Men det får bli den dagen ingen bebis ska nära sig på den.
Så tro mig om att kunna. Tala till mig som en som vet hur man tar sig dit.
Då vet jag att jag kommer våga be om hjälp den dag jag känner mig ensam och trött.
lila, rosa, blå
Bilderna är tagna en Västernorrlandssommar för flera år sedan. Jag tjuvlånade min syrras kamera under en utflyktsdag med min mormor och morfar. Tog den med utan att fråga eftersom hon fortfarande sov. Det var ett dumt drag. Men jag tror jag är förlåten.
några första ord om min tro
Min tro är ingen magisk amulett. Den är ingen snuttefilt eller någon ärvd liten ask med fina tankar som ligger vid sängkanten. Min Gud varken pekar finger, mästrar eller stryker medhårs. Min Jesus är ingen snäll man med vettiga tankar om hur jag ska leva, han är inget tamt lejon och ingen mytomspunnen figur som lätt kan avfärdas. Min Bibel är ingen dammig föråldrat bok, ingen spännande saga och ingen lättydd instruktion. Och min himmel är ingen avlägsen destination.
Min tro är ett lod ut i evigheten. Den är en trädgård för allt jag är och det som ständigt drar mig ut i djupare vatten. Min Gud är den bästa Pappa jag kan tänka mig som har sett till att det inte finns någonting som kan skilja mig från hans kärlek, han tar mig på allvar och tror mig om allt. Min Jesus är obotligt passionerad, en pil som ständigt träffar rätt och så sann att allt skulle upplösas om han inte fanns. Min Bibel är en gyllene inbjudan till en fest, en motsägelsefull snårskog omöjlig att ta sig igenom utan Den Helige Ande i mig och den är bröstkorg där jag kan höra min älskades hjärta slå. Och min himmel börjar här och nu.
ässa, läscha, jäsja
Ovan kan du se Los uttalsvariationer på ordet läsa. Ett av de ord hon använder mest frekvent. Vi vadar i böcker här hemma. Hur de än staplas och ställs in i bokhyllor hamnar de på golven, i soffan och i sängarna. I drivor. Det är rätt fint. Även om det också innebär en hel del slitage och städning. Vi får liksom välja, tillgänglighet för Lo eller böcker i fint skick. Vår ettåring har nämligen fortfarande en del att lära sig när det gäller handskandet med böcker. Men det är helt fantastiskt att studera hennes ansiktsuttryck när hon bläddrar i dem och tittar på alla bilder.
Ofta beror hennes ilskeutbrott här hemma på att hon i skrikande stund försöker lyfta en alltför tung och otymplig hög med böcker och bära den till soffan. Sällan ger hon sig och plockar bort några böcker. Istället kämpar hon argt tills dess att hon betvingat högen och fått den dit hon vill ha den. Hjälp vill Lo inte ha. Sedan vill hon också bestämma lästakten. Just nu jobbar hon igenom böcker med högt tempo. Hon kommenterar och läser valda delar innan hon slänger ihop den, deklarerar att den är slut och tar upp nästa i traven.
Elis älskar att lyssna på böcker och läsa tillsammans. Senast imorse uttryckte han hur superglad han blir när vi läser ihop. Han har inte knäckt bokstavskoden än, men läser många gånger böcker högt ur minnet. Det är roligt att lyssna på. Biblioteket på torget är välbesökt och Elis har fått ett alldeles eget lånekort.
Allt det här påminner mig om hur fint det var att vara barn och älska böcker. Unnar mina barn det också.
Här, två små bokslukare som trängs i vagnen. Strax efter att Elis tröttnat på att gå vägen fram läsandes.
vi var en sommarflört utan flört
Jag tyckte du var fantastisk, vacker och rolig. Jag njöt av att va i din närhet. Men det var en vän till mig som var kär i dig. Och hade du några känslor för mig, avslöjade du inte dem för en sekund. Sommaren var guld och gröna skogar och du erbjud mig husrum för ett par dagar. Jag minns att du var någon att känna tillit till, mitt i din otillgänglighet. Jag minns att jag gärna ville vara din vän.
Jag kommer knappt ihåg vad vi pratade om. Det hade varit roligt att veta. Jag minns mest hur det var att skratta tillsammans under altanens värmelampor, hur du spelade Ryan Adams för mig när vi pausade från festivallivet, hur det var att plocka jordgubbar i landet för en kväll med diabildsvisning, avvärja en brödrostbrand, susa nerförs med cyklarna mot ett nattbad i Falkan och fylla kropparna med sommar.
Blir glad av tanken på ditt leende, din integritet, din generositet och hur du månade om mig. Du var en fristad och en rolig brottningsmatch. Vi delade mer än de här få dagarna, men de här har blivit någon slags sommarmedaljong jag fiskar upp i handen ibland och fortfarande känner värmen av. Tack för att du gav mig den.
här är elis lika gammal som lo är nu
Ramlade in bland gamla bilder och tänkte att det kunde vara kul att posta några rara foton på en ett och ett halvt år gammal Elis. Ganska precis så gammal som Lo är nu. De här tre bilderna väcker magiskt fina sommarminnen. Som alla romantiserats med tiden. Ni ska få höra.
Vi åker tåg till Helsingborg för att fira ett fantastiskt pars kärlek. Och Elis är så himla lik sig med en min som är hans. Här ser resan synnerligen harmonisk ut. Det var den säkert också, till en del. Men förseningar, felskyltade pågatåg och ett barn som inte vill somna gjorde oss till slut gråtfärdigt trötta innan vi kom till Helsingborg vid elvatiden på kvällen. Vad hade vi gett oss in på? Som tur är landade vi i några fina personers lägenhet den natten och vi kunde somna glada.
Elis är på kvällsprommis i Västerbotten, på den vackra plats där vi firade att hans älskade farbror och fasters giftermål. Vad ingen kan utläsa på den här bilden är att resan dit blev en pärs. Elis hade haft en tuffare slags eftermiddag med tårar och var inte i sitt esse. Varför var han vissen? Farmor och pappa jobbade på bra med bilunderhållningen och vi närmade oss festplatsen när Elis plötsligt kräktes ner hela sig och hela bilstolen. Han hulkade och storgrät, bilen fylldes med den oangenäma doften och pulsen gick upp hos samtliga vuxna. Var det bara åksjuka eller drog vi med oss en magsjuka till hela bröllopssällskapet? Vi satsade alla kort på det förstnämnda och allt slutade lyckligt efter en extremt jobbig sista bit i bilen och en ordentlig tvagning.
Vi har morgonskoj i vänners stuga ute vid havet. Elis hade unnat oss tidernas sovmorgon. Sådär så att vi var överraskade och upprymda. Att vi ägnat extremt långa stunder vaggandes med vagnen kvällen innan och ihärdigt försökt att få en trötting att somna in i den ljusa sommarkvällen är lätt att glömma. Det gör vi gärna. För det var fina vänner och ett fint dygn på en fin plats.
Man får liksom ofta ta det idylliska med det som smakar lite beskare. Efteråt minns man mest av sötman.
Det är rätt trevligt att vi funkar så ändå.
några tacksamheter
fredagskvällen
vänskap på gården
nyponrosor i näsan
bästvännen en gata bort
mörkläggningstyg (barnen sover längre om morgnarna)
sommarmånaderna som ligger framför
den lilla buketten på bordet
insikter
allt som gror på balkongen
min man som väljer mig
barnkläder från grannarna ovanpå
läsa böcker
att ha grannar/vänner som kommer över med nybakta chokladbiskvier
ett varmt återseende
skulle inte tacka nej till något av dessa par
Mer Etsy-kärlek. Titta in hos Little four och dö småbarnstightsdöden:
tandborstbekännelser
Med tandborste i mun på väg i säng känner jag mig som en sådan hippie. Har nämligen börjat borsta tänderna med en hemmagjord tandtvål. Det övertrumfar den naturliga deon i hippiefaktor big time. Och jag älskar det. Går liksom inte igång på söta och rivigt fräscha tandkrämer. Ge mig en mild, mintig röra med lite smak av tvål. Tvål?! Ja, tvål.
Får se vad tandläkaren säger vid nästa kontroll. Mina tänder känns i alla fall som om de blivit polerade hos tandhygienisten efter varje borstning. Det är en synnerligen behaglig upplevelse! Dessutom tycker jag att mina gulnade huggtänder börjar anta en vitare ton. Om det inte är önsketänkande är det ett plus i kanten.
lägesrapport
Mariatorget i 17:05-sol. Jag ligger i gräset, lyssnar på fågelkvitter och studenflak. Skriver i eftermiddag på den diktsamling jag vill ska bli till. Jag tänker mycket. Jag känner också rätt mycket. Jag mår bra.
vår tredje, vår efterlängtade
Här är ett utsnitt av den rackare som rumlar runt i min mage. Två små händer. På en gullböna söthöna som i magen fyller 20 veckor idag. Han är halvvägs mot att vara redo för livet ute hos oss. Vi är allihop väldigt glada att vi ska få rå om honom. Jag är himla nyfiken på vem det här. När det inte är en Elis och heller ingen Lo.
Graviditetsstarten var en pärs, ett frosseri i äckelkänslor, illamående och energilöshet. Nu har det till stor del bytts ut mot huvudvärk och foglossning. Barnet som kommer är såklart värd besväret tusen gånger om, men det är klart att det har kastat en skugga över våren. Våren som kommit och handla mycket om allt jag inte orkat vara och göra.
Döden har också gjort sig extra påmind. Inget liv kan tas för kan tas för givet. Två i min närhet var gravida samtidigt och beräknade till ungefär samma datum som mig, men förlorade sina barn. En annat par vänner fick tidigt under året veta att deras ungefär tjugo veckor gamla barn var dött. Mamman födde sedan fram deras fantastiska lilla dotter och de fick ta avsked av henne tillsammans. Så jag har gråtit och känt med vänner. Och påtagligt vetat hur mycket som kan gå fel. Trots allt bär jag ett stadigt hopp om att vi ska få se vårt barn i ögonen någon gång i oktober.
Nu hoppas jag på en sommar då det är lättare att ha ork att va jag. Det vore skönt. Det är så trist att vara vännen som inte hör av sig, eller mamman som säger nej och drar sig undan. Så håll tummarna eller be för mig. Och Ted. Vår tredje. Vår efterlängtade.
hej ormbunke, hej
Tog med mig grönt in. Något jag vill bli bätte på för att jag blir så magiskt glad av det. Natur inne, det gör mig störande tacksam. Fast det är ju inte helt sant. Jag gillar till exempel inte spindlar, getingar eller sand från sandlådan. Men ganska mycket annat.
De här ormbunksbladen kostade mig fyra droppande skärsår på lillfingret. Inte värre än så.
klar som kristall
Jag försöker sätta fingret på det. Det som du utstrålade. Den guldiga sommaren jag lärde känna dig var redan ett äventyr för mig. En badbrygga rakt ut i orden: "att höra till". Jag vågade mycket jag inte vågat förr. Tog emot mycket jag inte tagit emot. Och du lärde mig mycket om vad det är att vara vänner. Du och dina vänner.
Du var klar som kristall och samtidigt brun som jorden. Brun för att du var fast, pålitilig, så inbjudande och så varm. Jag blev glad av vad du såg i mig och att få bli din vän. Du hade ljus i blick och skrattade mycket. Du vågade ställa frågor och du trodde dig själv om saker utan att du tänkte på det. Du var lysande.
Jag lärde känna dina vänner och några blev också mina. Vi delade fler årstider. Det var badsjöar och hav, vintervita älvspromenader, beachvolley och höstkvällar med film, kvällar då vi var kyrka och kvällar då vi pratade i timmar medan India Arie sjöng oss äldre. Så var vi två vänner i två städer.
Vad fint det är, att få ha hört till hos dig.
sjukstuga
Humöret här hemma är det si och så med. Vi är två ruskigt förkylda föräldrar utan energi, med två barn som har rätt mycket energi. Dålig kombo. Att jag dessutom ska skriva hemtenta hela dagen imorgon gör inte saken bättre. Inställda planer, dålig sömn, feber och illamående är tråkiga inslag i tillvaron. Hursom, vi försöker stötta varandra och erbjuda vila. Att va sjuk med små barn är dock aldrig som att få va sjuk själv och bara krya på sig ostört. Det är liksom inte tal om att frossa i serier, läsa bok och sova så länge man behöver. Inget lyxigt alls med att vara sjuk.
Med perspektiv vet vi ju att det är alldeles övergående, ofarligt och inte så mycket att lägga vikt vid. Men mitt i är det svårt att inte känna sig bestulen på fina dagar. Jag deppar lite över att jag inte får sluta min termin på ordentligt vis. Sjukfrånvaro, vad är det för sätt att få sommarlov på?
Nu sover i alla fall barnen gott och de sjuka föräldrarna ska kura i soffan med repris på en rolig gammal film (fast ett trist substitut för den säsong av Mad Men som inte landade i vårt brevinkast idag). Det är välbehövligt. Sedan ljusnar förhoppningsvis morgondagen, med kroppar som får kännas som nya.
So long.
grönt är skönt
rundgång, del 2
Mamma, får jag titta på nått?
Skärmens dragningskraft alltså. Den är inte att leka med. Och jag minns själv hur trollbunden jag kunde vara som barn.
syster och bror
Ursäkta skärpan och annat som inte blev så lyckat här. Det var en snabb serie foton på uppklädda barn innan vi skulle pila iväg på ett dop. Med de här personerna! De behöver inga ursäkter.
De är magiska.
jag minns dig, del 1
Jag glömmer inte känslan av frihet som kom med att röra sig kring dig. Att bli din vän. Jag var tonåring och du med. Fast på väg vidare. Jag tror mig minnas att vi firade ditt körkort med gröna vindruvor och Kents nyaste på repeat i familjens folkabuss. Jocke Berg undrade igen och igen: Vilken färg har själen? Jag undrar vad vi hade svarat honom då.
Att vara med dig var en inbjudan till att vara modig, välja min egna vägar och drömmar. Att va med dig var att vara förtrolig och rolig. För så såg jag på dig, och så kände jag mig i din blick. Det var aldrig svårt att trivas med dig. Med dina sömmar och linjer, dina vägar, vänner och äventyr. För du och dina bruna ögon gjorde världen tillgänglig.
Att vara med dig var en inbjudan till att vara modig, välja min egna vägar och drömmar. Att va med dig var att vara förtrolig och rolig. För så såg jag på dig, och så kände jag mig i din blick. Det var aldrig svårt att trivas med dig. Med dina sömmar och linjer, dina vägar, vänner och äventyr. För du och dina bruna ögon gjorde världen tillgänglig.
Lite så minns jag dig.
