vår tredje, vår efterlängtade

 
Här är ett utsnitt av den rackare som rumlar runt i min mage. Två små händer. På en gullböna söthöna som i magen fyller 20 veckor idag. Han är halvvägs mot att vara redo för livet ute hos oss. Vi är allihop väldigt glada att vi ska få rå om honom. Jag är himla nyfiken på vem det här. När det inte är en Elis och heller ingen Lo. 
 
Graviditetsstarten var en pärs, ett frosseri i äckelkänslor, illamående och energilöshet. Nu har det till stor del bytts ut mot huvudvärk och foglossning. Barnet som kommer är såklart värd besväret tusen gånger om, men det är klart att det har kastat en skugga över våren. Våren som kommit och handla mycket om allt jag inte orkat vara och göra.
 
Döden har också gjort sig extra påmind. Inget liv kan tas för kan tas för givet. Två i min närhet var gravida samtidigt och beräknade till ungefär samma datum som mig, men förlorade sina barn. En annat par vänner fick tidigt under året veta att deras ungefär tjugo veckor gamla barn var dött. Mamman födde sedan fram deras fantastiska lilla dotter och de fick ta avsked av henne tillsammans. Så jag har gråtit och känt med vänner. Och påtagligt vetat hur mycket som kan gå fel. Trots allt bär jag ett stadigt hopp om att vi ska få se vårt barn i ögonen någon gång i oktober. 
 
Nu hoppas jag på en sommar då det är lättare att ha ork att va jag. Det vore skönt. Det är så trist att vara vännen som inte hör av sig, eller mamman som säger nej och drar sig undan. Så håll tummarna eller be för mig. Och Ted. Vår tredje. Vår efterlängtade.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0