Jag försöker sätta fingret på det. Det som du utstrålade. Den guldiga sommaren jag lärde känna dig var redan ett äventyr för mig. En badbrygga rakt ut i orden: "att höra till". Jag vågade mycket jag inte vågat förr. Tog emot mycket jag inte tagit emot. Och du lärde mig mycket om vad det är att vara vänner. Du och dina vänner.

Du var klar som kristall och samtidigt brun som jorden. Brun för att du var fast, pålitilig, så inbjudande och så varm. Jag blev glad av vad du såg i mig och att få bli din vän. Du hade ljus i blick och skrattade mycket. Du vågade ställa frågor och du trodde dig själv om saker utan att du tänkte på det. Du var lysande.

 

Jag lärde känna dina vänner och några blev också mina. Vi delade fler årstider. Det var badsjöar och hav, vintervita älvspromenader, beachvolley och höstkvällar med film, kvällar då vi var kyrka och kvällar då vi pratade i timmar medan India Arie sjöng oss äldre. Så var vi två vänner i två städer.

 

Vad fint det är, att få ha hört till hos dig.