Det går bra nu. Vinden har vänt.

 

Samma dag som jag skrev inlägget om hur allt kändes, om hur det var att vara jag mitt i alla känslor, både Elis och mina egna så började det kännas bättre. En del av det som kändes bättre var nog att dela. Det andra som kändes bättre var att pedagogerna förstod att Elis började behöva hjälp och trygghet vid avskeden. De löste det så att en av dem tog ansvaret för lämningarna till att börja med. Han fick också byta bord för att han skulle få sitta kring henne vid lunchen. Samma dag, när jag hämtade honom, då ville han för en sekund att det skulle vara en förskoledag morgonen efter. Men sedan var det tillbaks till tårar och ifrågasättande.

 

Under helgen bävade han för förskoleveckan. Han fick feber och magont på måndagen som han tyckte räddade honom undan förskoletisdagen. På tisdagkvällen pratade han om att han skulle ha feber och ont i magen även på onsdagen. Så att han slapp gå till förskolan. Morgonen efter vägrade han att gå dit och grät i sängen medan han deklarerade sin opepp på förskolan. Inget lockade honom. Inte ens hans älskade kompis som stod i dörren och försökte resonera med honom. Ut kunde han till slut tänka sig att gå, men inte till föris. Då upptäckte jag att de ute-nödvändiga stövlarna var glömda på förskolan. Så då tog vi oss dit bara för stövlarna och för att prata med pedagogerna om en lösning. Jag hade inte hjärta att lura dit honom för att sedan svika ett förtroende. Förtroendet var: vi går dit för stövlarna och för att prata med pedagogerna om hur vi ska lösa det. Då gjorde vi en ny överenskommelse: vi stannar på förskolan och villkoret från Elis sida var att jag och Lo skulle stanna till lunch. So we did. Ett gråtande hejdå senare hade han en bra dag på föris.

Dag nummer två så var det samma visa hemma. Men vi gick ut till att börja med. Väl ute var hans kompis på väg och han kunde tänka sig följa med. Halvvägs bröt han ihop och försökte övertala mig om att få gå hem igen. Vi skulle bara följa bästvännen till gården och sedan gå hem igen tyckte. Jag, han och Lo. Det var allt han ville. Han la sig i en gråtande klump på marken. Sedan försökte han springa hem. Då fick höggravida mamman fånga honom i famnen och bära honom gråtandes på vägen dit. Hela kroppen var full av protester. Så blev också det en bra dag till slut. Å, vad jag gruvade mig för dag nummer tre. Hur skulle vi komma dit? Väl på föris hade avskeden blivit mindre dramatiska. Men hur skulle jag lyckas ta mig dit igen? Det är liksom inte en barnlek när jag är gravid i åttonde månaden och ska ta mig dit med både en ovillig och en ett och ett halvtåring.

 

Den morgonen nådde jag honom. Och det jag berättade för honom väckte associationer hos honom som ledde till en lösning, ett egenfattat beslut, ett "okej då" Med det beslutet tog han sig till föris utan ånger, och vi sa hejdå utan tårar och drama.

 

Den senaste veckan fortsatte sedan i samma anda. Han var inte peppad på tisdagen, men valde till slut att samarbeta. Dagarna som kom efter det handlade inte längre om han skulle gå till föris utan om han var tvungen att göra det nu på en gång. Så vi har trillat in lite sent, men kommit dit, det har vi. Och sagt hejdå, det har vi. Jag har vinkat av en glad och spänd Elis som inte längre behövt samma pedagog som sin trygghet. Jag har fått pussar och kramar och frågor om när jag ska komma. Men han har inte sörjt mig med tårar. På eftermiddagen har jag hämtat en glad en, som glittrar som den gyllene unge han är när jag kommer. Det är också fint.

 

Ni skulle bara veta hur tacksam jag är. Glad i pepp och kärlek som jag fått ifrån några av er som läst. Glad i alla böner för honom. Det här kanske inte är en rak väg framåt men att veta att det kan vara såhär, det känns skönt i mig. Och det verkar verkligen kännas skönt i honom. Han kan fortfarande säga att han inte vill gå till föris nu om kvällarna. Men han har också lyst upp och faktiskt velat höra att det ska komma förskoledagar igen.

 

Så. Hjärtat slår lite lugnare igen i mitt bröst.

 

vaknade jag av att mina barn skanderade att jag skulle måla deras tånaglar

målade jag mina barns tånagalar i guld, rosa och vin

fick jag pussa en snygg nyrakad man hejdå

är jag himla tacksam över häng och bön med vännerna igår

kände jag mer hopp inför att det här med förskolan ska bli bra för elis

höll det på att gå åt skogen med att komma till förskolan alls

hade jag tre fnissande barn i en hög på min rygg i hallen

blev jag kramad precis när jag behövde det

stod en påse med gravidkläder åt mig på förskolan från en fin medmamma

tog det tjugo minuter att gå en tre minutersträcka med upptäckar-ha-skoj-hela-tiden-lo

fick jag komma in på nödlunch hos en granne och vardagshänga

lyssnar jag på r kelly

kände jag mig glad efter att ha blivit uppmuntrad i en av mina kurser

är ted vild och galen som vanligt

tror jag mig om att ro iland veckorna med studier på hundrafemtio procent

längtar jag efter att få hämta min elis

 

idag är hittills en sådan dag

Jag har minnen av hur jag som liten önskat mig en storebror och med avis-ögonen sett på vänner som haft dessa äldre brorsor. Vet inte helt varför jag haft den längtan redan som barn, men den har helt enkelt funnits. Och den har hängt med mig upp i åren. Jag önskar mig bröder. Jag tror liksom att jag är skapt för att leva i relationer och familj. Då menar jag inte kärnfamiljen, jag menar familjen extended version. Och då vill jag både ha pappor och mammor och systrar och bröder och söner och döttrar och farmödrar och morfäder och så vidare. Sådana typer av relationer till människor runt mig önskar jag mig, och inte bara till mina biologiska släktingar (som har en särskild plats i mitt hjärta).

 

Hursom, har jag i alla fall känt en avsaknad på brorsor. Jag har alltid sökt nära relationer med kill-personer, mans-personer som jag uppskattat. Men sedan så har det många gånger under mina uppväxtår trasslat till sig, jag har blivit rädd för hur jag ska bli uppfattad och misstolkad, jag har någon gång fått känslor som jag behövt sortera men inte kunnat prata om, det har blivit laddat, jag har känt mig bortvald. Den andre i sin tur har kanske dragit sig undan, blivit rädd för att misstolkas eller blivit rädd för känslor de trott att jag haft, eller som jag kanske ibland haft. Ibland har vi bara glidit isär och släppt taget om varandra. Så till slut har jag stått där igen, med känslan av att inte ha någon bror.

 

En bror för mig skulle vara någon som ser min potential, vem jag är och tror på mig. En någon som visar sig och delar med sig av sina drömmar och planer och känslor till mig och låter mig få vara en del sitt liv. Någon som talar rakt och ärligt och sårbart. Någon som aldrig tvekar att ge mig en stor varm kram när jag behöver det eller kasta en komplimang i mitt ansikte i rädsla för att jag ska feltolka signaler som någon slags attraktion. Någon som jag fick krama och uppmuntra och älska utan att det vore något konstigt med det. Någon som är för mig och min man, men som inte tror att han behöver använda min man som ett språkrör för att respektera vårt äktenskap. Typ någonting åt det hållet. 

 

Brödrafronten är på uppsving, men jag hoppas på mer.

 

/en som gillar att få vara en syster

Jag fångar upp Lo från rutschkanan i farten och går så fort jag kan ner mot grinden medan jag har börjat gråta. Inga stilla tårar. Ful gråt som bränner i hela kroppen. Gråtens grimaser i ansiktet. Bakom min rygg hör jag min sons skrik efter mig, hans hulkande i pedadgogens famn. Jag ser framför mig hur han nyss försökte brotta sig ur hennes grepp. Hur han sökte mig. Hur jag vände honom ryggen och började gå. Mamma! Jag vill gå hem med dig!

 

Ut genom grinden, bort från gården. Sätter mig på en bänk dit en medkännande förälder jag inte känner följt mig och jag hasplar ur mig fragment av hur det känns och hur det är. Försöker sansa mig. Försöker vara en mamma för Lo. Hon och jag går till en lekpark och jag förstår inte varför Elis inte ska va med oss och leka.

 

Det är Elis fjärde vecka på föris. I två dagar har jag kompromissat med honom och stannat kvar extra länge på förmiddagen så att dagen ska kännas kortare. En överenskommelse för att han skulle tänka sig att gå dit. Idag försöker jag korta av. Berättar att jag ska gå och handla mat med Lo när larmet vi ställer på min klocka ringer. Först verkar han ska ta det bra, men under tiden vi letar upp en pedagog som kan va med honom bombarderar han mig med frågor om när jag ska komma. Jag berättar igen och igen. Möter och bekräftar hans känslor. Sedan kommer allt: jag vill inte vara på förskola nu. Jag vill gå med dig hem. Nej. Jag vill inte. Tårarna tränger fram i hans ögon, han klamrar sig fast vid mig. Pedagogen säger till mig att det bästa är att göra det så kort som möjligt. Att bara göra det. Så händer det som jag nyss skrivit om. Precis som igår. Och dagen innan det. Värre varje dag. Avskeden river upp varenda övertygelse i mig om att förskola är en bra val för honom. Jag är inte säker på att jag vet hans bästa. Och jag förväntas vara den som vet.

 

Hur vet jag om det bara är smärta och svårigheter att våga stå kvar i? Sådant som inte bryter ner, men är jobbigt att komma igenom ändå. Att han aldrig kommer att trivas om han inte övervinner rädslans och känslan av otrygghet. Han säger: jag har det inte bra där. Jag trivs inte på förskolan. Jag vill att du och Lo ska vara där. Jag vill vara hemma med er. Jag vill inte va på förskolan. Jag vill inte gå dit. Det är så långa timmar.

Hur vet jag att det inte är bättre för honom att va hemma med oss? Hur kommer det sig att jag sätter honom i den situationen att han måste öva på avsked och att vara ifrån oss med vuxna och barn som han inte känner och inte är trygg med? Han känner inte såhär när han är bland vuxna som känner honom och som han känner väl. Då är det inga problem att säga hejdå till pappor och mammor. Vem är jag att säga att han är stöpt i förskoleformen och kommer att trivas där? NI måste lyssna på MIG, jag vill INTE gå till förskolan. Ni kan inte bestämma allt för mig. 

Jag vet att han lugnat sig. Jag vet att han har stunder av kul. Men det verkar liksom inte vara tillräckligt. Inget som övertrumfar känslan av att inte vilja vara där.

 

Det som gör det ännu smärtsammare är att jag är hemma med hans syster. Hon som han har roligt med och har börjat leka mer och mer med. Idag är vi i parken, leker, handlar mat, äter picknickmat, promenerar hem, och nu vilar hon. När hon vaknar ska vi hämta storebror. Vad i den här dagen hade inte han varit nöjd med? Snart väntar nya tider med en till att dela uppmärksamhet. Har försökt förklara. Någon som ska äta, någon som ska sövas, någon som ska bytas blöja på och skötas. Då kanske det känns annorlunda. Då kanske jag känner mig så otillräcklig att jag inte kan tänka mig att ha honom hemma de här tre dagarna? Men så känns det inte nu. Trots att vi har konflikter. Trots att han vill ha mer av mig än jag kan erbjuda. 

 

Fler frågor. Varför väljer jag den här vardagen nu? Hur ska vi orka alla dessa avsked, han och jag? Hur ska vi fylla dagarna med mer än oron för att det kommer en förskoledag igen? Hur ska jag va en mamma för Lo och någon som ska orka med allt som ska orkas om tårararna bränner i ögonen hela dagarna? Kommer vi att bryta igenom? Om vi gör det, hur lång tid ska vi hålla ut? Och Elis, förblir han intakt, eller kommer han resignera i en stor besvikelse för att jag vänder honom ryggen och lämnar honom gråtande i en annan vuxens famn?

 

Ja.

Ni kan ju bara tänka er att jag känner mig som en lumpen morsa nu. 

Och det kanske jag skulle kunna leva med om jag visste att jag gjorde rätt. 

Men det vet jag inte. Och det känns så fel.

 

selah på repeat

söndagens besök

indiansommar

gräva efter maskar en tisdag förmiddag

grannarna/vännerna

friska barn

värt plugg

gulliga tandläkare

lekivriga syskon

förhoppningsvis bara sex veckor kvar

mannens tidiga dagar

 

Ett tips på Bibeltemat! Som ni läst är det viktigt för mig att få läsa Bibeln, och under vårvintern gjorde jag en upptäckt: You version Bible App. Älskar att läsa Bibeln i mobilen och att någon håller reda på min bibelläsningsplan. För jag tycker om att ha en plan med min läsning. En plan ger mig riktning och hjälper mig också till att läsa allt i Bibeln. Inte bara det jag tycker är enklast att läsa.

 

Med min nuvarande plan, Four Streams reading plan, så får jag mycket Bibel per dag. Under året läser jag nämligen: Gamla Testamentet en gång, Nya testamentet fyra gånger, Psaltaren två gånger och Ordspråksboken fyra gånger per år. Det är precis vad jag vill ha just nu. Vill jag när året är slut ha ett annat lästempo så kan jag välja någon annan av de hundratals planerna som finns. 

 

Jag kan verkligen tipsa om att följa en lång bibelläsningsplan för den som inte ser Bibel-läsningen som en plikt utan som något som ger liv. En plan du fullföljer bara för att du "borde" och för att du tänker att du ska va en "duktig" kristen kommer bara bli en krokig rygg och ett dåligt samvete. Har du fått bli fri från den tyngden och läser för att du vill och behöver, då är det guld att att börja nysta i en tråd som kommer ta dig ett år att samla.

 

 

 

 

 

 

 

föda fram Ted och börja lära känna honom mer

beta av kurser och lära mig massor på väg mot att bli beteendevetare

hitta hem med min kropp

kunna springa en mil

börja mitt sista läsår på SU innan jag hittar ett jobb

klättra i träd med Elis

planera några sommarveckor med medelhavet med familjen

bli mer förälskad i Jesus än ever

öva på uppriktigt kommunikation i alla relationer

fortsätta plantera församling i Bagis med Nils

 

 

Vad ska ni göra?

Mitt i all tacksamhet, lycka och förväntan så går jag runt med det blödande föräldrahjärtat. Storbarnet har börjat förskolan. Vi har trivts och varit otroligt glada i vårt val att ha honom hemma så pass länge som han ändå varit. Ett beslut jag inte ångrar. Nu har vi resonerat som så att vi att han ska få vidga sin värld och låta honom öva på att vara i sammanhang och relationer på egen hand, där vi inte hela tiden finns med och möter honom. Förskola tre dagar i veckan.

 

Jag och Nils tänker oss att förskolan kan erbjuda en verksamhet som innebär fler ja och färre begränsningar av hans upptäckar- och leklust. Hemma där lillasyster och en lillebror är på väg behöver jag krympa världen lite grann för att få ihop den (och just nu är den redan rätt liten till följd av mina gravidkrämpor). En konsekvens av att vilja ha tre barn med få års mellanrum. Min tillvaro kommer handla en hel del om att organisera barnens dagar så att de alla ska få äta vad dem behöver när dem behöver det, att dem ska få vila och sova när det behövs. Och en treåring och ett spädbarn har inte riktigt samma behov. Att säga ja till den enes behov kommer ju många gånger bli att säga nej till den andres. Inte alltid, men min erfarenhet säger mig att det kan uppstå en hel del kollisioner. På förskolan komprommissas också hans behov och önskningar, men det finns fyra fina pedagoger som hjälps åt att göra rum för femton treåringars pepp, samspel och utveckling. Några timmar under veckan som inte handlar om vad mamma vill göra först innan hon kan hjälpa till att bygga en tågbana eller åka rutschkana tillsammans.

 

Elis har bara hunnit vara på förskolan under mindre än tio dagar på tre veckors tid. På den tiden har det gått från att vara det mest spännande och roligaste som hänt på hela sommaren till "Men mamma, NI måste lyssna på MIG, jag vill INTE gå i förskolan". Han har dessutom uttryckt mer saker som har varit smärtsamma att höra som förälder. Och det är en utmaning att visa att vi lyssnar på honom och vill ta honom på allvar samtidigt som vi tror oss själva om att ha en större överblick och uppmuntra honom att våga stå kvar i det här som är en jobbig process. Vi tror att det ska få bli bra och kul till slut. Men hur känns det för honom att vi gör såhär? Vad kommer det här ge för eftersmak? Det vet vi inte än.

 

Imorse var kompromissen att jag skulle stanna till lunchen innan jag gick hem. Hur vi ska lösa nästa vecka får vi se när den kommer. Jag vet bara att den här processen och annat som som händer runtomkring Elis väcker en massa känslor i mig som jag måste handskas med. Det märks verkligen att vi klivit in i en ny tid som föräldrar.

 

 

 

Det skymmer ute och gatlyktorna utanför är redan tända. September bäddar in lägenheten i klar kvällsluft och ljudet från några enstaka bilar som drar förbi utanför den öppna balkongen. Det är en stilla kväll. Här sitter jag och älskar min förort. Är inte ensam om det, det är många i Bagis som älskar just Bagis. Det är fint. Det gör Bagarmossen attraktivt. Att det är en vald plats. Inte av alla förstås, men av många.

 

Det innebär också att det är människor som sår in i Bagis, som satsar, som gör saker för andra, som gör saker för att det ska vara en bra plats att bo på. Det gillar jag också. Det finns många lovvärda initiativ, konstprojekt, gerillaodlingar, regelbundna loppisar, utomhusbio och dylikt som fyller viktiga funktioner här. På bästa Bagisbloggen finns just nu en intressant inlägg att läsa om hur Bagarmossen skulle kunna få vara en grön och hållbar stadsdel in i framtiden. Kan instämma i mycket av den visionen!

 

Bär själv ännu fler visioner och drömmar för Bagis och människorna som bor här som jag bär i mitt hjärta och ber ut över vår stadsdel så ofta jag kommer ihåg. Tror på förvandling och att Gud har goda planer för Bagarmossen. Det här kan bli en bättre plats att bo på, på många olika sätt och för många. Håller många av dem för mig själv så länge. Tills det blir tid att göra mer av drömmarna.

 

Men jag kan dela med mig av några få ego-önskningar för utbudet i Bagis centrum:

en kvartersindier med indiskt från grunden med bra råvaror 

ett träningscenter med gym och simhall

en stor second hand (skulle egentligen gärna starta en själv)

 

Någon som vill utöka listan?

Idag började mina kurser som jag läser på distans. Det har varit en del att ro iland nu innan när jag köpt all kurslitteratur och registrerat mig vid tre olika universitet. Att bara hålla reda på de tre olika läroplattformarna jag fått tillgång till är en mindre organisatorisk utmaning bara det. Idag har jag läst igenom de tre studiehandledningarna och försökt förstå vad som kommer att krävas av mig den närmsta tiden. Hjälp! Info-overload. Bara tiden kommer att kunna utvisa om jag tar mig vatten över huvudet. Min motivation är det i alla fall inget fel på. Nu ett par veckor innan har jag grundat med att ge mig in i kurslitteraturen. Har typ njutit av det! Känner mig otroligt priviligerad som ska få plugga de här kurserna. Extremt intressant och utvecklande. 

För den som är intresserad av att veta kommer jag att läsa dessa kurser i höst:

Familje- och föräldraskapspsykologi I, Små barns utveckling och samspel samt Social interaktion och kognition.

 

Plugghäst forever!