Mitt i all tacksamhet, lycka och förväntan så går jag runt med det blödande föräldrahjärtat. Storbarnet har börjat förskolan. Vi har trivts och varit otroligt glada i vårt val att ha honom hemma så pass länge som han ändå varit. Ett beslut jag inte ångrar. Nu har vi resonerat som så att vi att han ska få vidga sin värld och låta honom öva på att vara i sammanhang och relationer på egen hand, där vi inte hela tiden finns med och möter honom. Förskola tre dagar i veckan.

 

Jag och Nils tänker oss att förskolan kan erbjuda en verksamhet som innebär fler ja och färre begränsningar av hans upptäckar- och leklust. Hemma där lillasyster och en lillebror är på väg behöver jag krympa världen lite grann för att få ihop den (och just nu är den redan rätt liten till följd av mina gravidkrämpor). En konsekvens av att vilja ha tre barn med få års mellanrum. Min tillvaro kommer handla en hel del om att organisera barnens dagar så att de alla ska få äta vad dem behöver när dem behöver det, att dem ska få vila och sova när det behövs. Och en treåring och ett spädbarn har inte riktigt samma behov. Att säga ja till den enes behov kommer ju många gånger bli att säga nej till den andres. Inte alltid, men min erfarenhet säger mig att det kan uppstå en hel del kollisioner. På förskolan komprommissas också hans behov och önskningar, men det finns fyra fina pedagoger som hjälps åt att göra rum för femton treåringars pepp, samspel och utveckling. Några timmar under veckan som inte handlar om vad mamma vill göra först innan hon kan hjälpa till att bygga en tågbana eller åka rutschkana tillsammans.

 

Elis har bara hunnit vara på förskolan under mindre än tio dagar på tre veckors tid. På den tiden har det gått från att vara det mest spännande och roligaste som hänt på hela sommaren till "Men mamma, NI måste lyssna på MIG, jag vill INTE gå i förskolan". Han har dessutom uttryckt mer saker som har varit smärtsamma att höra som förälder. Och det är en utmaning att visa att vi lyssnar på honom och vill ta honom på allvar samtidigt som vi tror oss själva om att ha en större överblick och uppmuntra honom att våga stå kvar i det här som är en jobbig process. Vi tror att det ska få bli bra och kul till slut. Men hur känns det för honom att vi gör såhär? Vad kommer det här ge för eftersmak? Det vet vi inte än.

 

Imorse var kompromissen att jag skulle stanna till lunchen innan jag gick hem. Hur vi ska lösa nästa vecka får vi se när den kommer. Jag vet bara att den här processen och annat som som händer runtomkring Elis väcker en massa känslor i mig som jag måste handskas med. Det märks verkligen att vi klivit in i en ny tid som föräldrar.