I raden hållbara köp som vi försöker göra här hemma har jag nu äntligen beställt och fått den väska som jag önskade mig på min fölsis. Päron, syskon och svåger unnade mig alltså denna skönhet:

 

Bibeln. En bok som hela tiden växer sig på mig. Tror aldrig att det kommer att förändras. Jag har läst den många gånger och kommer förmodligen hinna göra det många gånger till. Jag har hört berättelser ur Bibeln sedan jag föddes gissar jag och började själv läsa hela innehållet tidigt. Från Skapelseberättelsen till Johannes uppenbarelse. I min brådmognad kunde jag inte förstå vad som var så svårt med den här Bibeln och missade därmed det mesta. Säkert för att det mesta övergick mitt förstånd och min världsbild. Och utan frågor är det inte lätt att ta sig djupare ner och längre in i berättelsen. 

 

Jag har under åren hängt kvar i Bibeln. Ibland som levande ord rätt i mitt liv, som en inbjudan att se in i blicken som älskar och under vissa tider som en trist prestation för att jag underhållit fel slags tankar om vad det innebär att vara en kristen. När jag bröt upp med det sättet att tänka ändrades det mesta och jag hittade ett verkligt hem i texterna. En plats där jag bara får va, hur mycket eller lite jag än förstår. Hur jag än reagerar.

 

När jag vågat ställa frågorna, när jag vågat lyssna efter svar har jag fått göra upp med mycket av söndagsskolans förenklade versioner och de avsnitt ur Bibeln som lyfts fram med ett annat fokus och en annan poäng än de kanske först och främst har.

 

För mig är Bibeln en kärlekshistoria. Ingen pastellfärgad en med doft av karameller och my little ponnys, utan en blodröd med doft av jord och himmel. Den är rå, utan förenklingar, utan censur. Den berättar ogenerat om det brutala, om svärtan och det sjuka i människan, och allt som som gått snett i den här världen. Den rymmer kärlekens alla typer av texter: faktan, poesin, berättelserna, sångerna, vittnesmålen, breven, visionerna och drömmarna. Och något av det det bästa med den här kärlekshistorien är att den aldrig tar slut och är en pil in i evigheten.

 

Den här boken öppnar också upp för det ofattbara, det för oss overkliga, det för Gud självklara. Den berättar om det rena, klara, det goda, det oförfalskade. Den bjuder oss in till provokativa saker, att till människor som har tillit till att leva från härlighet till härlighet, sådana som tror och hoppas och outtröttligt älskar. Människor som vågar leva förälskade i och beroende av Gud, som personer som tar ansvar över sitt liv och gör val, som lever sårbara med allt som insats.

 

 

Bibeln berör mig och angår mig och väcker mig för att jag lär känna Den-som-älskar-mig. Andra blir berörda, upprörda, äcklade, förtjusta, irriterade, glada eller inspirerade ändå. Det är nog svårt att verkligen läsa Bibeln och förbli oberörd med tanke på det som berättas där. Och hur det berättas. Men det spelar ingen roll, för det skulle inte finnas någon Bibel, ingen kärleksberättelse eller ens någon som blir berörd av den om det inte vore för dess huvudperson Jesus. 

 

Ja, ni fattar ju varför jag börjar skriva om det här:

jag är helt tokig i Jesus och kan inte låta bli att läsa vår kärlekshistoria.

Jag hoppas att fler ska upptäcka och återupptäcka Bibeln som en bok som väcker den kärleken.

 

 

 

har varit och är fulla av gräsänkeliv, inskolning av tre och ett halvtåringen, fiskande efter miljoner böcker till en av distanskurserna jag ska läsa, torkande av smulor, lekparkshäng, besök på bvc och mvc, återseenden av vänner, fina människor vid vårt köksbord, ont i kroppen och suddig syn, plock, senare kvällar än vanligt med barnen, samtal som behövs ringas och mejl som ska skrivas. Något slags hitta-till-vardagslivet-igen. Allt har tagit mer tid än jag trott och jag längtar efter lite mer tid till bloggen, för jag är pepp. 

 

Är nyfiken på den här hösten. Tror den om mycket gott.

När jag typ bjussat på kvällsfikat i mina barns drömmar, generöst töjt på deras sovtid, läst två långa önskeböcker och gått med på att göra saker i den ordning de önskat, då är det så svårt att vara glad och full av tålamod när ett av barnen bestämmer sig för att ändå vara rebell: retskrattande springa ifrån mig, morsan med foglossning som inte har en chans, ropa om sin ilska, härja med sitt syskon och gasta om hur dum mamma är och hur jag ska bli slagen om jag inte läser en till bok och lyder minsta order. Ja, just då kan det kännas ganska otacksamt att va en mamma. 

 

Kram till alla hjälte-föräldrar som får smaka på denna medusin! 
Och en kram till mina egna föräldrar för varje gång jag bjussat dem på liknande situationer.

 

Jag lär mig väl.

 

 

Jag håller på med något slags hjältegöra (enligt min egen ringa åsikt). Tappert försöker jag rensa och sortera bilderna som ligger lagrade på vår dator. Alla dessa år av digitala foton. Vi ka inte ha det såhär längre! Sju år i 11862 bilder. Men att ta sig igenom och radera och sortera dessa bilder är som ett maraton. Eller värre, för det känns verkligen inte som om det ska ta slut. Och, ja, det finns ju betydligt roligare saker att göra.

 

Är det någon som har tips och trix? Hur gör ni med era bilder? Hur sorterar ni? Hur hårt rensar ni? Hur ofta framkallar ni? Hjälp!

 

Det är i alla fall tusen gånger enklare att rensa bilder i efterhand. Då är jag inte lika övertygad: "men den här minen säger ju också verkligen något om hur Elis var som bebis, eller "det här fotot är också viktigt för att skildra tiden i Tanzania". När de är nytagna är de ju alla otroligt värdefulla.

 

Sånt här tidskärvande förvaltande gör mig ibland sugen på att inte äga något mer än kläderna på kroppen. Då skulle jag heller inte ha något annat att behöva ta hand om.

 

Ja, ja tänker jag också, det blir bättre när jag väl fått iordning det här...

 

Minns ni min önskelista? Där fanns ett par matlådor i rostfritt stål. En av mina födelsedagspresenter var ett presentkort  som skulle bli en matlåda från Lapland Eco Store. Så, nu i dagarna gjorde jag en peppad beställning där vi förutom en schysst matlåda köpte oss några första saker för att byta ut en del av plasten i vårt hem. Halleluja på den känslan! 

 

Så nu, till Loppan som inte alltid går att anförtro porslin och glas. De tallrikar vi haft och har sedan tidigare har varit i BPA-fri plast och melamin. Men vad för något de inte är fria från, de vet jag inte. Vet bara att det inte är kul när jag ser hur plasten i våra slitits och ytor bubblar och släpper. Vill i långa loppet inte bjuda på plast i maten.

 

 

Färgglada utflyktsmuggar från typ IKEA som luktar plast när man dricker ur dem är visserligen praktiska för äventyr, men heller inget jag vill packa i ner i väskan. Nu har vi två andra okrossbara och praktiska. Dessutom passande för både varm och kall dryck. Plast och varm dryck är verkligen ingen hit.

 

 

Jag vill bara peppa på att det finns alternativ. Vet att de kostar mer, och det känns inte alltid som ett val som är möjligt att göra, men eftersmaken i shoppingen är otroligt god. Hållbar och hälsosam konsumtion ftw!

 

Vi tar det steg för steg här hemma hos oss och gör det vi orkar och kan. 

Nu när hela familjen varit lediga tillsammans sedan i början av juni känns det som om semestern börjar ta slut, fastän det är en vecka och några dagar kvar innan Nils cyklar iväg till jobbet igen. Jag börjar vänja mig vid tanken. TIll och med känna mig redo och peppad. Älskar den här känslan som oftast infinner sig hos mig i slutet av semestern, innan det är dags för vardag: kom an bara! Jag ska göra finast möjligt av den tid som kommer!

 

Hösten för mig blir: inskolning av störsten på förskolan, tredje trimestern, hemmatillvaro med ett, ofta två och i slutet på oktober tre barn. Det blir distansplugg på heltid, församlingsplanteringsliv och annat engagemang som är viktigt och bra. Det är mycket som ska falla på plats och mycket jag ska lära mig. Men en sak vet jag: jag ska bara räcka till för det jag räcker till för. Jag ska int' tjures. Så om tillvaron blir för full kommer jag inte tveka att skala ner. Just nu känns det dock som en fest att mitt liv ska få rymma allt som väntar. Jag tycker om tanken på den här växten jag kommer utsätta mig genom allt nytt som jag ska få möta. Och att få chansen att bli bättre på gamla grejer.

 

Så med det sagt ska jag fortsätta ha det oförskämt bra resten av den här ledigheten. 

Ni får ha det med! Lediga eller arbetande eller vad ni än är.