Bibeln. En bok som hela tiden växer sig på mig. Tror aldrig att det kommer att förändras. Jag har läst den många gånger och kommer förmodligen hinna göra det många gånger till. Jag har hört berättelser ur Bibeln sedan jag föddes gissar jag och började själv läsa hela innehållet tidigt. Från Skapelseberättelsen till Johannes uppenbarelse. I min brådmognad kunde jag inte förstå vad som var så svårt med den här Bibeln och missade därmed det mesta. Säkert för att det mesta övergick mitt förstånd och min världsbild. Och utan frågor är det inte lätt att ta sig djupare ner och längre in i berättelsen. 

 

Jag har under åren hängt kvar i Bibeln. Ibland som levande ord rätt i mitt liv, som en inbjudan att se in i blicken som älskar och under vissa tider som en trist prestation för att jag underhållit fel slags tankar om vad det innebär att vara en kristen. När jag bröt upp med det sättet att tänka ändrades det mesta och jag hittade ett verkligt hem i texterna. En plats där jag bara får va, hur mycket eller lite jag än förstår. Hur jag än reagerar.

 

När jag vågat ställa frågorna, när jag vågat lyssna efter svar har jag fått göra upp med mycket av söndagsskolans förenklade versioner och de avsnitt ur Bibeln som lyfts fram med ett annat fokus och en annan poäng än de kanske först och främst har.

 

För mig är Bibeln en kärlekshistoria. Ingen pastellfärgad en med doft av karameller och my little ponnys, utan en blodröd med doft av jord och himmel. Den är rå, utan förenklingar, utan censur. Den berättar ogenerat om det brutala, om svärtan och det sjuka i människan, och allt som som gått snett i den här världen. Den rymmer kärlekens alla typer av texter: faktan, poesin, berättelserna, sångerna, vittnesmålen, breven, visionerna och drömmarna. Och något av det det bästa med den här kärlekshistorien är att den aldrig tar slut och är en pil in i evigheten.

 

Den här boken öppnar också upp för det ofattbara, det för oss overkliga, det för Gud självklara. Den berättar om det rena, klara, det goda, det oförfalskade. Den bjuder oss in till provokativa saker, att till människor som har tillit till att leva från härlighet till härlighet, sådana som tror och hoppas och outtröttligt älskar. Människor som vågar leva förälskade i och beroende av Gud, som personer som tar ansvar över sitt liv och gör val, som lever sårbara med allt som insats.

 

 

Bibeln berör mig och angår mig och väcker mig för att jag lär känna Den-som-älskar-mig. Andra blir berörda, upprörda, äcklade, förtjusta, irriterade, glada eller inspirerade ändå. Det är nog svårt att verkligen läsa Bibeln och förbli oberörd med tanke på det som berättas där. Och hur det berättas. Men det spelar ingen roll, för det skulle inte finnas någon Bibel, ingen kärleksberättelse eller ens någon som blir berörd av den om det inte vore för dess huvudperson Jesus. 

 

Ja, ni fattar ju varför jag börjar skriva om det här:

jag är helt tokig i Jesus och kan inte låta bli att läsa vår kärlekshistoria.

Jag hoppas att fler ska upptäcka och återupptäcka Bibeln som en bok som väcker den kärleken.