vår vid flaten

jag tycker om smala späda stammar i grupp
 
och små duniga huvuden som tillhör små personer som gillar att slänga saker i vattnet
 
sjön

I söndags fick vi en sådan där utflyktsdag som är essensen av mina tankar om utflykt. Det man bara kan hoppas på när man varken kan kontrollera väder eller barnens humör. Inte kan jag påstå att dagen började i rätt ända. Nils glömde bankkortet när han skulle handla och fick gå en extra runda, lådcyklarna skulle servas och vår egen behövde lite kärlek i form av en skiftnyckel och pumpning, tiden gick, Elis var mer än mulen över att behöva sitta i botten på lådan och trängas med packning istället för på bänk som syskonen. Och sedan, när vi hade hunnit ett par hundra meter fryser Loppan till is och ropar: kissnödiiiig! Trots sistkiss innan. Nils bekände en halvdan packning av skötväskan, men vi lyckades hala fram en hjälplig uppsättning kläder som vi bytte på en huttrande Lo och fick löfte av våra vänner som vi skulle möta upp i Skarpnäck om lån av överdragsbyxor. Sedan la sig svetten och vi kunde skoja den våriga vägen fram. När vi väntat in våra vänner under den mulna himlen drog vi mot reservatet och Flaten. 
 
Sedan fick vi lön för all vår möda. Det var grill och upptäckter, chanser att verkligen prata och chanser att verkligen leka. Våra barn var tjuvar, poliser, pirater och sig själva. Vi var tjuvar och poliser. Det lektes i vattenbryn, i stora sandhögar, på gungor och i skogen på stora stenar. Elden tog sig och lunchen smakade gott med sjöutsikt i kära vänner sällskap. Så kom också solen, och värmen. Vi kisade. Barnen drog av sig skor och strumpor. Det var långt mer än vad vi kunnat hoppas på. Javisst, det kladdades och kletades, det gräts, det blev bulor och skrapsår och oenigheter, det blev en halvdrutt i sjön och barnen gillade minsann inte hederliga hajkbananer. Men det går ändå inte att inte bortse från hur gott det gjorde hjärtat mitt. 
 
Å, vad jag kommer att sakna lövskogar, vår i April
och allra särskilt dessa våra vänner. Juveler är dom.
 
 

loppanlo says

Jag har bäddat ner dotra mi för kvällen under det ljusblå mumintäcket. Hon hostar och snurrar runt. Ligger bredvid hennes en stund tills hon somnar. Som det brukar vara nuförtiden. Vi pratar om ditten och datten. Sedan:
 
-Jag älskar att du är min mamma!
-Jag älskar att du är min Lo!
-Mamma, du är en bra hjälte som tar hand om mig.
-Jag är glad att jag får ta hand om dig!
-Pussa!
 
Pussar. Och kramar. Och mer pussar. 
Inte så svårt att vara mamma just då.

tbt, gullchock

throwback thursday till de här små glada påskäggen i hallen
 
 
 

mamma-lycka

Idag har jag fått tid ihop med min kids;
 
har badat med, burit, sjungit och gosat med liten
 
har kramats, fantiserat, seglat ute på snöhavet med ett skepp och spanat efter "katter" med mellan
 
har spelat yatzy, åkt brant lång rutschkana, myst och lyssnat på/pratat med stor
 
Det gjorde min söndag det.
Nu har lugnet lagt sig här och jag fallfärdigt trött. 
Tack och lov får vi en natts sömn innan en ny vecka går upp i öster.

härligt flexibel och skönt spontan

Familjer är olika, har olika sammansattningar och olika behov. Vår familjs välmående vilar på några grundbultar varav fasta rutiner är en av dem. Vi och våra barn äter och sover på tider som förblivit bestående över tid. Det har liksom blivit en vinnande koncept och vi får ofta sota för när vi gör avsteg. Eller sota för. Riktigt så illa är det inte alltid och ju äldre som barnen blir desto större har marginalerna blivit. Särskilt när det gäller mattider. Men andra gånger blir det mindre kul. Ibland är det inte värt det, och ibland är det det. 
 
Idag hälsade vi på i några vänners församling. Vi har väl tänkt i över ett år att vi skulle ta oss dit, och nu äntligen blev det av. Deras gudstjänst drar igång klockan 16 och det tar en knapp timma att ta sig från dörr till dörr. Vi vet redan innan att det krockar med våra ordinarie tider. Men vi blundar för konsekvenserna och satsar på gemenskap. Det var fantastiskt att vara där, barnen trivdes och atmosfären är familjär. Dock så blev det sent för våra kids som börjar dagen tidigt om mornarna. Vid 18:40 försökte vi samla den lilla barnahjorden för att åka hem. Ingen av de tre ville avbryta den skojiga stojiga leken med kompisarna. Men vi var tvungna att ta oss hem, både för läggdagstid men också för att pappan skulle iväg på bio senare på kvällen och för att mamman ville ha lite hjälp att komma hem med trion.
 
Vägen hem bestod först av det värsta utbrott den äldste haft utanför hemmets väggar. Det började på väg ut ur kyrkan och han låg till slut skrikandes utan ytterkläder mitt bland alla minusgrader i vagnen på väg mot tunnebanestationen. Duuu-uuumma pappa! Sådär så att vi känner oss som en riktigt jättehärlig familj bestående av fantastiska föräldrar och supergulliga barn. Inte för att det är viktigt vare sig vad någon annan tycker eller tror om vårt föräldraskap. Men det är nog rätt jobbigt för barn att ha vredesutbrott, vare sig det är hemma eller på Fridhemsplan. En stund in på tunnebanefärden fick mellanbarnet spel i vagnen eftersom hon prompt ville gå ut. Hon ville iiiinte åka mer tåg, hon ville gåååååå, fast iiiinte sitta i vagnen, bara ligga, med suffletten nerfällduppfälldnerfällduppfääääälld. I Bagarmossen skyndar Nils hem med de stora medan jag promenerar hem med minsten i selen som då protesterar vägen hem. Uuuää. Och barnen som vanligvis somnar vid halv åtta knoppar av sådär en timma efter läggdags. Förutom mini som såklart har missat sömntåget och korvar runt som en lillsnackis i sängen till närmre nio. 
 
Det är faktiskt inget festligt eller rogivande sätt att spendera sin söndagkväll. 
Faktiskt inte.
Men idag var det krångliga valet värt.

tbt, saltvatten och vågor

Den här nedre bilden fyller med mig med så sjukt mycket glädje. Har ni sett något så fint?!

loppanlo, del 3

Jag och åtminstone två av barnen sitter vid matbordet. Minns inte. Jag matar bebis. Och mig själv. Lägger märke till att Los vatten är grumligt. Varför visar sig snart, när jag ser hennes doppa sina händer ner i glaset. Vad gör hon?
 
-Lo, varför doppar du händerna ner i glaset?
-Men mina handar är kladdig.
 
Jag försöker uttrycka mitt ogillande och förklarar att vattnet blir smutsigt. Inte så fräscht. Lo kontrar förtjust:
 
- Ja tuck det bli gott!
 
Och med eftertryck för att ytterligare förstärka hur rätt hon har:
 
-Mmm! Smaskit!
 
 

loppanlo, del 2

Jag sitter på hallgolvet och har just snört Los springskor. Hon är på väg ut genom ytterdörren när hon tittar på mig och skrattar till:
-Vilka kläder du har mamma! 
Hon fortsätter:
-Du har en kuse på kläderna.
Jag tittar ner på mina strumpbyxor, fnissar till och förstår genast vad hon menar:
-Jaha, du tycker att det ser ut som kusar? Förstår hur du tänker. Det kallas noppor när tyget blir så. Det är inte kusar.
Nöjt avslutar hon:
-Men jag har inte kusar på mina kläder, ha-ha.
 
 
 

loppanlo

 
Solen bländar hela nedre torget i Bagarmossen. Vi har försommarkänsla i hela kroppen. Mina två äldsta dinglar med benen där de sitter på kanten till den tomma fontänen. I handen har de varsin glasstrut som de valt. Och nu ivrigt slickar på. Men Elis glass går åt mycket snabbare; när han är nere i struten har hon hela toppen kvar. Både jag och Elis bjussar Lo på en smakis av våra glassar, men Lo är bestämd på att hon inte vill dela med sig just denna gång. Elis försöker än en gång byta en bit av sin glass mot hennes och blir igen avvisad med ett nöjt litet skratt:
 
- Elis, du har liiite glass. Jag har mucke mucke glass!
 
Tio minuter efter att vi andra smaskat i sig vårt goda sitter hon fortfarande med botten av struten. Den som spar hen har.

ps.

 
Är mäkta sugen på att läsa denna bok. Ska se om den snart finns på en bibbla nära mig. Annars kommer jag ha svårt att låta bli att klicka hem den! Älskar att få luta mig in i någon annans erfarenheter och visdom. Själv är inte bäste dräng, och mitt bästa är inte gott nog! Om jag däremot vågar ta in mina brister, är öppen för att växa och låter andra vettiga röster tala in i mitt liv - då är jag på rätt väg. Vad mer kan en begära av sig själv?

träffad

Petra Krantz Lindgren bakom bloggen En annan du skrev ett inlägg som träffade mig idag. Inte som en blixt från klar himmel kanske, men som en påminnelse om hur jag pratar med mina barn. För dig som inte har tid att läsa inlägget på studs kan jag kort säga att det handlar om hur vi vuxna ofta avkräver barn att ta personligt ansvar för sina känslor och sitt beteende, men hur vi själva ursäktar oss generöst. Å, vad fostrande och rättrådig jag kan låta när jag försöker prata med mina barn om deras snedsteg. Det spelar ingen roll vem som började bråket, det är lika illa att vara den som fortsätter. Ett exempel på min egen repertoar; låter snusförnuftigt eller hur? För jag håller mig ju alltid lugn och sansad när mina barn börjar bråket. Alltid.
 
Jag har redan, bland annat tack vare Danny Silk varit inne på detta spår. Att inte låta någon annans handlingar kontrollera mig så att jag släpper taget om de värden som är viktiga. Eller om mina gränser för hur jag vill bete mig i kärlek mot andra. Men jag har en bit kvar att växa när det gäller självkontroll, tåla mod och personligt ansvar. Faktiskt. Danny brukar lyfta fram hur otryggt, om än oformulerat, det måste vara för ett barn att vara i sina föräldrars händer när det upptäcker att de kan kontrollera sina föräldrar.
 
Här hemma händer vissa saker när barnen inte får vad de vill, inte vill samarbeta. Det uppstår rätt heta konflikter - syskonen emellan, och förut i stor utsträckning också mellan oss och barnen. Helst vill vi förebygga dessa konflikter från start. Se till att barnen har en full kärlekstank, kommunicera tydligt och själva vara goda förebilder. Men det är inte alltid vi lyckas med det ändå. Då gör barnen en hel del grejer som trycker på en del knappar i oss vuxna: "du är en pruttskalle", säger "då kastar jag ner den här bilen från sängen", kastar ner bilen från sängen, slår lillebror, puttar mamma, kastar något mot pappa. Med mera. När vi vuxna inte klarar av att behärska oss gormar vi, eller så dundrar vi ilsket fram och hugger tag i barnen och försöker med hålla-fast-armar få slut på eländet. Det blir en maktkamp som alla förlorar. För det är ingen seger för mig när mitt barn till slut gråter för att det är för othärdligt att bli fasthållen och att det gör för ont. Den mjukhet och följsamhet som kan komma sedan när vi är sams igen, den har faktiskt ingen god eftersmak. Det spelar ingen roll vem som började bråket, det är lika illa att vara den som fortsätter.
 
Sen en tid försöker vi odla ett nytt konfliktmönster. Nedan är bara ett exempel på hur jag kan reagera istället för att förebrå, hota, gorma eller liknande. Tänk er barn med mycket arg röst och vuxen med lugnt tonfall:
 
"Jag vill inte ha den här maten!"
"Å, du vill inte ha den här maten. Du är sugen på någonting annat?"
"Ja!"
"Jag förstår. Så kan jag också känna ibland, att jag hellre skulle vilja äta någon annan mat än det som står på bordet. Det är den här maten som vi serverar till middag idag. Nästa mål är kvällsfikat. Då får du äta då istället." (Ibland slutar en konflikt redan i det här stadiet)
"Jag tänker inte äta det här!! Jag vill ha något annat!"
"Okej, jag hör att du vill det. Jag vill inte laga mer mat nu, du får välja mellan att äta det här eller vänta tills kvällsfikat."
"Dumma Mamma! Men om du inte ger mig någonting annat så välter jag bordet... jag ska slå dig och Ted!"
"Det låter som om du vill att jag ska bli arg, stämmer det?"
"JAA-A!"
"Jag har ingen lust att vara arg. Så jag tänker inte bli arg. Men hur ska vi lösa det här?"
"Jag vet inte!!"
"Ska du komma på en lösning eller ska jag ge förslag?"
 
Och sedan försöker jag mitt yttersta för att komma på en bra lösning beroende på vilken typ av konflikt och vad jag tror att den rotar sig i. Oftast behöver jag nödfylla mitt barns kärlekstank (även om jag tycker att den borde vara full för att det och det och det borde ha fyllt den). Andra gånger är det att presentera en attraktiv väg framåt, valmöjligheter som skänker inflytande eller vara någon står med i i ett känsloutbrott som måste få rinna ut. Då plötslig har vi en icke-konflikt. Den mjukhet och följsamhet som barnen kan visa då har alla gånger en bättre eftersmak. För jag var jag. Ingen monster-morsa.
 
Vill här tillägga att det inte är alla som gormar eller tar tag i armen. Det finns andra sätt att gå över barns gränser: förebrå, tala nedlåtande - "det där var inte särskilt smart du", skuldbelägga, flytta ansvar, skämma ut, förlöjliga och förminska - "men så fjantig du är som bryr dig om en sådan struntsak". Till exempel.
 
Mina barn vet att skrika, förstöra och slå är fel. Det behöver jag inte tala om för dem. Och hellre än att ha barn som lyder mig för att de som det sägs "vet vad som händer annars" så har jag barn som kan lita på att jag alltid är att lita på oavsett vilken röra de har ställt till med. För vad säger jag om jag säger - vi gör inte fel i den här familjen - vad säger jag då?
 

fredag hemma

 
På fredagar är Elis hemma från förskolan och vi får rå om varandra. Känns extra bra just nu när Nils börjat jobba heltid och barnen har ännu fler timmar de bara har mig att dela på. Idag började vi dagen med pyssel efter Elis önskemål. Gnuggade mina geniknölar och föreslog att vi skulle göra ögonmasker. Så blev det! Kul blev det! Ovan ser ni ena halvan av mask-skörden.
 
Nu är det dock värre med fantasin och kreativiteten hos mig. Barnen har lekt loss. Vi har haft trevligt. Det nystädade hemmet har exploderat i leksaker och grejor, smulor och skräp. Har knappt sett värre. Jag har fått smällhuvudvärk och ska försöka stjäla mig en lur nu. Hoppas jag vaknar med lust och ork igen. Det är nämligen inte det minsta kul att ha ansvar för tre barn när jag mår såhär. Allt är en nedräkning.

för två timmar sedan

Han sjunger sig till sömns medan hans lilla hand håller om mitt finger. Så glider handen ner, landar på täcket och han tar sömnens första andetag. Mun och ögon halvöppna, just som det brukar vara. På den punkten släktar alla barnen på mig.  
 
Min sista bebis tänker jag alltid om honom. Vår Ted.
 
Undrar ibland vilken mamma jag varit till min första bebis om jag vetat och erfarit det jag vet nu? Vad hade blivit annorlunda? (det ska jag nog skriva ett spekulativt inlägg om någon gång) Aldrig får en göra om något sådant två gånger. Är bara nyfiken. Ältar inget och är glad för var jag är nu.
 
På tal om tidsresor och att få chans att göra om saker med nya erfarenheter och facit i hand, ett filmtips: About time. Kvalar inte in på min topplista, men är så pass sevärd att jag slänger ut den här. Den gjorde mig gott. 
 

att ta emot

Jag har en grej gnager lite i mig just nu. Jag övar på att ta emot utan att känna illa till mods I takt med att vår familj växt så har vi liksom inte blivit oss själva nog. Och i än större utsträckning än förut hamnar vi i situationer där vi tar emot hjälp. Det kan va grannen som följer med Elis till förskolan när vi andra är för sjuka för att dra iväg, det är blöjan eller kalsonger till storkillen jag behöver låna igen för att skötväskan inte var packad så som jag minns den, det kan vara en spontan inbjudan till en middag för att Nils kommer hem sent och någon som fixar en ersättare när vi än en gång måste ställa in och dra oss ur det vi åtagit oss i kyrkan. Typ såna grejor.
   Och ibland känns det då som om alla har så mycket mer koll på bollen än vi själva. Som om vi är det enda som glömmer, tabbar oss, är sjuka eller inte får ihop det. Det krockar väl med någon slags självbild av att vara tillräckliga. Och det är lite smärtsamt att vara sårbara, att ta emot hjälp, att säga ja tack istället för äh, det här ordnar jag. 
   Det märkliga är motsägelsen i det hela. Själv blir jag bara glad alla gånger jag kan ställa upp, finnas till, erbjuda något extra för någon annan. Ingen skuldsätter sig hos mig för att de tar emot hjälp eller lånar något. Men, det är svårare att unna någon annan den glädjen för mig. Kanske är det för att vi har många människor också runtomkring oss som aldrig ber om hjälp? Som aldrig visar sig sårbara. Som aldrig glömmer en blöja eller ens en liten näsduk. Jag vet själv gånger då jag är den som svarar att jag inte behöver, bara för att jag är rädd att vara till last. Så det är ju inte det att jag inte förstår. Jag vet dessutom att somliga sett mig som den som fixar och styr upp och alltid klarar biffen. Men det stämmer ju inte. Och kanske gäller det andra också, de kanske faktiskt visar sig sårbara ibland - bara inte för mig?
   Det jag i alla fall försöker påminna mig om när det gnager är:
1. Om människor hjälper mig fastän de inte vill eller ser ner på mig för det, då får det stå för dem.
2. Om jag vill att andra ska ta emot mina erbjudanden om hjälp och va sårbara inför mig, då får jag baske mig leva som ett exempel på det. Även när det kostar.
3. Jag tycker ju faktiskt att självtillräcklighet är oattraktivt.
 
 

barnkalastips

Barnkalasandet kan ju snabbt bli en dyr historia; inte bara att bjuda in till ett kalas, men också att gå på andras. Och det kan bli klurigt med presenter, vad ska en ge till barnen som inte är plastigt, plåttrigt, en sak på hög - men som heller inte är vansinnigt dyrt? Om en nu inte vill och har råd att ge bort något dyrt. Vi har ju bara nyss börjat detta med barnkalas, men till vår stora glädje odlas det en trevlig ge-bort-kultur bland våra vänner. Nu ska sägas att den kulturen inte nödvändigvis är mer ekonomisk, men många gånger tycker jag att den kommer med fantastiska mervärden.
 
I vår bekantskapkrets är det många som ger bort upplevelser till varandra. Här har det varit en hel del barnteaterbesök som firande. Men har också blivit: ett lekparkshäng med tillhörande glass i vårsolen, biobesök, skogsutflykt till naturstig. Besök på museum, badhusutflykt, bygga-och-flyga-drake-dag, picknickutflykt till stranden är exempel på andra upplevelsepresenter i olika prisklasser som kan göras med omtanke och finess. 
 
Kanske blir barnet, särskilt om det gäller yngre barn, snopet eller likgiltigt för att det inte är vad barnet förväntade sig: en sak här och nu, något att se och ta på och leka med en gång. Kanske förstår det inte bums. Men låt det inte utgöra ett hinder, oftast slutar det hela i något väldigt uppskattat. 
 
En annan sak jag blivit glad av är när vi fått något begagnat. Det är också något vi föräldrar vi kan odla tillsammans med våra barn. Att antingen fråga barnen om de har något fint de vill ge bort av sina saker eller att tillsammans leta efter presenter på second hand. Ett välskött spel, duploklossar, hållbara träleksaker, bra böcker är exempel på sådant som ofta kan hittas i andra hand. 
 
Nu är jag faktiskt inte emot nya saker, för oj vad glad både barn och föräldrar kan bli för en väl vald leksak! Det har vi blivit många gånger. Men, det kan vara gott att veta att det finns alternativ. Kanske kan det komma som en befriande tanke till oss när vi står djupt begravna i kalasinbjudningar och funderar på vad vi ska köpa den här gången...
 
 

happyjoyelis, del åtta

 
Elis hoppar runt i vardagsrummet i mitt-på-dagen-solen. Stannar upp och säger:
-Visst lever vi på riktigt? Visst är det här ingen dröm?

det oglammiga

 
Vakna innan klockan sju vardag som helg. Ofta innan sex. Vara en liten näsas snorpapper. Torka golvet under bordet tre-fyra-fem gånger om dagen. Att vara frisk, rastlös och sugen på att vara med vänner när barnen är sjuka. Tvätt i kubik: kisstvätt, kräkstvätt, bajstvätt, snortvätt, mattspillstvätt. Komma utanför ytterdörren när minst en liten person inte har lust att samarbeta. Att ordning och reda och städat bara är en verklighet när små sover. Tvätta rumpor som inte är rena. Städa upp ett åksjukt barn. Bli riktigt tjatad på. Att själv vara sjuk när barnen är friska. Kallas en dum mamma när allt en försökt är att vara en bra mamma. Skölja av leriga ytterkläder, igen. Ris och quinoa och couscous under strumporna. Soporna fulla av blöjor. Vara uppe i barnens bråk. Mata bebis under nattens timmar. Vara en förebild när en helst bara vill tjura under ett täcke. 
 
Ändå!
Jag väljer alla tre barnen igen och igen.

happyjoyelis, del sju

Jag sitter med minstingen i knät och snicksnackar. En ivrig Elis kommer upphoppande i soffan. Klappar lillebror och pratar med sin prata-med-bebis-röst: 
-Ååå, Ted! Vad bra du är på att växa!
Jag säger till Ted att han har en hemskt fin storebrorsa. Elis läser av lillebror och ropar glatt:
-Titta, han nickar! Han nickade!
 

happyjoyelis, del sex

 
Elis studerar mina olyckliga åderbråcksben efter att ha ätit en yoghurt- och bärfrukost: 
-Mamma, det har det har fastnat hallon i dina ben

förskoleuppdatering

Det går bra nu. Vinden har vänt.
 
Samma dag som jag skrev inlägget om hur allt kändes, om hur det var att vara jag mitt i alla känslor, både Elis och mina egna så började det kännas bättre. En del av det som kändes bättre var nog att dela. Det andra som kändes bättre var att pedagogerna förstod att Elis började behöva hjälp och trygghet vid avskeden. De löste det så att en av dem tog ansvaret för lämningarna till att börja med. Han fick också byta bord för att han skulle få sitta kring henne vid lunchen. Samma dag, när jag hämtade honom, då ville han för en sekund att det skulle vara en förskoledag morgonen efter. Men sedan var det tillbaks till tårar och ifrågasättande.
 
Under helgen bävade han för förskoleveckan. Han fick feber och magont på måndagen som han tyckte räddade honom undan förskoletisdagen. På tisdagkvällen pratade han om att han skulle ha feber och ont i magen även på onsdagen. Så att han slapp gå till förskolan. Morgonen efter vägrade han att gå dit och grät i sängen medan han deklarerade sin opepp på förskolan. Inget lockade honom. Inte ens hans älskade kompis som stod i dörren och försökte resonera med honom. Ut kunde han till slut tänka sig att gå, men inte till föris. Då upptäckte jag att de ute-nödvändiga stövlarna var glömda på förskolan. Så då tog vi oss dit bara för stövlarna och för att prata med pedagogerna om en lösning. Jag hade inte hjärta att lura dit honom för att sedan svika ett förtroende. Förtroendet var: vi går dit för stövlarna och för att prata med pedagogerna om hur vi ska lösa det. Då gjorde vi en ny överenskommelse: vi stannar på förskolan och villkoret från Elis sida var att jag och Lo skulle stanna till lunch. So we did. Ett gråtande hejdå senare hade han en bra dag på föris.
Dag nummer två så var det samma visa hemma. Men vi gick ut till att börja med. Väl ute var hans kompis på väg och han kunde tänka sig följa med. Halvvägs bröt han ihop och försökte övertala mig om att få gå hem igen. Vi skulle bara följa bästvännen till gården och sedan gå hem igen tyckte. Jag, han och Lo. Det var allt han ville. Han la sig i en gråtande klump på marken. Sedan försökte han springa hem. Då fick höggravida mamman fånga honom i famnen och bära honom gråtandes på vägen dit. Hela kroppen var full av protester. Så blev också det en bra dag till slut. Å, vad jag gruvade mig för dag nummer tre. Hur skulle vi komma dit? Väl på föris hade avskeden blivit mindre dramatiska. Men hur skulle jag lyckas ta mig dit igen? Det är liksom inte en barnlek när jag är gravid i åttonde månaden och ska ta mig dit med både en ovillig och en ett och ett halvtåring.
 
Den morgonen nådde jag honom. Och det jag berättade för honom väckte associationer hos honom som ledde till en lösning, ett egenfattat beslut, ett "okej då" Med det beslutet tog han sig till föris utan ånger, och vi sa hejdå utan tårar och drama.
 
Den senaste veckan fortsatte sedan i samma anda. Han var inte peppad på tisdagen, men valde till slut att samarbeta. Dagarna som kom efter det handlade inte längre om han skulle gå till föris utan om han var tvungen att göra det nu på en gång. Så vi har trillat in lite sent, men kommit dit, det har vi. Och sagt hejdå, det har vi. Jag har vinkat av en glad och spänd Elis som inte längre behövt samma pedagog som sin trygghet. Jag har fått pussar och kramar och frågor om när jag ska komma. Men han har inte sörjt mig med tårar. På eftermiddagen har jag hämtat en glad en, som glittrar som den gyllene unge han är när jag kommer. Det är också fint.
 
Ni skulle bara veta hur tacksam jag är. Glad i pepp och kärlek som jag fått ifrån några av er som läst. Glad i alla böner för honom. Det här kanske inte är en rak väg framåt men att veta att det kan vara såhär, det känns skönt i mig. Och det verkar verkligen kännas skönt i honom. Han kan fortfarande säga att han inte vill gå till föris nu om kvällarna. Men han har också lyst upp och faktiskt velat höra att det ska komma förskoledagar igen.
 
Så. Hjärtat slår lite lugnare igen i mitt bröst.
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0