att ta emot

Jag har en grej gnager lite i mig just nu. Jag övar på att ta emot utan att känna illa till mods I takt med att vår familj växt så har vi liksom inte blivit oss själva nog. Och i än större utsträckning än förut hamnar vi i situationer där vi tar emot hjälp. Det kan va grannen som följer med Elis till förskolan när vi andra är för sjuka för att dra iväg, det är blöjan eller kalsonger till storkillen jag behöver låna igen för att skötväskan inte var packad så som jag minns den, det kan vara en spontan inbjudan till en middag för att Nils kommer hem sent och någon som fixar en ersättare när vi än en gång måste ställa in och dra oss ur det vi åtagit oss i kyrkan. Typ såna grejor.
   Och ibland känns det då som om alla har så mycket mer koll på bollen än vi själva. Som om vi är det enda som glömmer, tabbar oss, är sjuka eller inte får ihop det. Det krockar väl med någon slags självbild av att vara tillräckliga. Och det är lite smärtsamt att vara sårbara, att ta emot hjälp, att säga ja tack istället för äh, det här ordnar jag. 
   Det märkliga är motsägelsen i det hela. Själv blir jag bara glad alla gånger jag kan ställa upp, finnas till, erbjuda något extra för någon annan. Ingen skuldsätter sig hos mig för att de tar emot hjälp eller lånar något. Men, det är svårare att unna någon annan den glädjen för mig. Kanske är det för att vi har många människor också runtomkring oss som aldrig ber om hjälp? Som aldrig visar sig sårbara. Som aldrig glömmer en blöja eller ens en liten näsduk. Jag vet själv gånger då jag är den som svarar att jag inte behöver, bara för att jag är rädd att vara till last. Så det är ju inte det att jag inte förstår. Jag vet dessutom att somliga sett mig som den som fixar och styr upp och alltid klarar biffen. Men det stämmer ju inte. Och kanske gäller det andra också, de kanske faktiskt visar sig sårbara ibland - bara inte för mig?
   Det jag i alla fall försöker påminna mig om när det gnager är:
1. Om människor hjälper mig fastän de inte vill eller ser ner på mig för det, då får det stå för dem.
2. Om jag vill att andra ska ta emot mina erbjudanden om hjälp och va sårbara inför mig, då får jag baske mig leva som ett exempel på det. Även när det kostar.
3. Jag tycker ju faktiskt att självtillräcklighet är oattraktivt.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0