i senaste laget

Ja, vad ska man säga, lite i sista minuten att vurma för olika juldekorationer på Etsy nu. Men, låt mig få pryda min blogg med lite av säsongens skönheter. Etsy-kärlek!
 
I brist på riktig mistel, vad kan vara finare än denna:
 
Typsnittet, färgen och det glada budskapet:
 
Jag blev helt rörd av de vackra filtade krubborna (tyvärr verkar de flesta vara sålda och syns inte längre i den fina shopenn). En vacker dag hoppas jag få ha julens berättelse uppställd hemma i uttrycksfull filtad ull:
 
Om vi hade en gran skulle jag gärna pyssla ihop sådana här hjärtan i någon annan färg:
 
Tyst vinternatt i staden. Mitt hjärta slår ett extra slag för fina prints som denna:
 
Granen. En favoritdekoration hemma hos mig. Också ett pysselprojekt med potential:
 
Vintagekulor i vackra färger:
 
Om en vill variera sig från levande grankvist- eller mosskransar så finns denna fining:
 
Snöstjärnor i olika format brukar jag ha lätt för. Särskilt dessa små söta virkade historier:
 
Alltså, sa jag att jag blivit tokig i djur i filtad ull? Djuren från affären nedan är helt fantastiska. Hej lilla vackra vinterfågel:
 
 

avstånd och närhet

 
I denna länga av hus bor en fantastisk och skön familj. Vi hälsade på dem i söndags. Det är lätt att vara nära och ha kul med dom. Men det är svårt att ses i vardagen. Trots att vi alla bor i huvudstaden tar det ungefär en och en halv timma att ta sig från dörr till dörr om en reser kollektivt. Och reser kollektivt, det gör ju vi. Så kan det var nära de olika sidorna på en stad ligger långt ifrån varandra. Vi skulle gärna umgås mer, men vi har prioriterat att inte ses mer än vi gör eftersom det inte är hållbart för oss.

Om det är något som gör mig mätt på den här staden så är det dessa avstånd. Vi har ju medvetet valt att bo i Bagis och odla det mesta av vårt häng och liv här. Det har blivit mer definitivt med varje barn. Inte så att vi inte älskar resten av stan eller rör oss i den. Men det är för mycket att gapa efter om livet ska flyta i veckorna.

Vi skulle älska att ha fler vänner kring oss än de kära vi redan har. Vara trygga vuxna även åt andras barn, hjälpas åt med barnpassning, ses över goda maten, lekparkshänga, samordna storkok, promenera och prata när barnen lagt sig, dela på grejor med, ha roliga spelkvällar, engagera sig ihop med, vara kyrka tillsammans, bjuda in andra, ha en odling ihop och annat fint som gör livet än mer värt och viktigt. 
 
Sånt snurrar i våra huvuden när vi tänker på framtiden. 
Vad är viktigt i er vardag?
 

ps.

 
Är mäkta sugen på att läsa denna bok. Ska se om den snart finns på en bibbla nära mig. Annars kommer jag ha svårt att låta bli att klicka hem den! Älskar att få luta mig in i någon annans erfarenheter och visdom. Själv är inte bäste dräng, och mitt bästa är inte gott nog! Om jag däremot vågar ta in mina brister, är öppen för att växa och låter andra vettiga röster tala in i mitt liv - då är jag på rätt väg. Vad mer kan en begära av sig själv?

att önska sig bröder

Jag har minnen av hur jag som liten önskat mig en storebror och med avis-ögonen sett på vänner som haft dessa äldre brorsor. Vet inte helt varför jag haft den längtan redan som barn, men den har helt enkelt funnits. Och den har hängt med mig upp i åren. Jag önskar mig bröder. Jag tror liksom att jag är skapt för att leva i relationer och familj. Då menar jag inte kärnfamiljen, jag menar familjen extended version. Och då vill jag både ha pappor och mammor och systrar och bröder och söner och döttrar och farmödrar och morfäder och så vidare. Sådana typer av relationer till människor runt mig önskar jag mig, och inte bara till mina biologiska släktingar (som har en särskild plats i mitt hjärta).
 
Hursom, har jag i alla fall känt en avsaknad på brorsor. Jag har alltid sökt nära relationer med kill-personer, mans-personer som jag uppskattat. Men sedan så har det många gånger under mina uppväxtår trasslat till sig, jag har blivit rädd för hur jag ska bli uppfattad och misstolkad, jag har någon gång fått känslor som jag behövt sortera men inte kunnat prata om, det har blivit laddat, jag har känt mig bortvald. Den andre i sin tur har kanske dragit sig undan, blivit rädd för att misstolkas eller blivit rädd för känslor de trott att jag haft, eller som jag kanske ibland haft. Ibland har vi bara glidit isär och släppt taget om varandra. Så till slut har jag stått där igen, med känslan av att inte ha någon bror.
 
En bror för mig skulle vara någon som ser min potential, vem jag är och tror på mig. En någon som visar sig och delar med sig av sina drömmar och planer och känslor till mig och låter mig få vara en del sitt liv. Någon som talar rakt och ärligt och sårbart. Någon som aldrig tvekar att ge mig en stor varm kram när jag behöver det eller kasta en komplimang i mitt ansikte i rädsla för att jag ska feltolka signaler som någon slags attraktion. Någon som jag fick krama och uppmuntra och älska utan att det vore något konstigt med det. Någon som är för mig och min man, men som inte tror att han behöver använda min man som ett språkrör för att respektera vårt äktenskap. Typ någonting åt det hållet. 
 
Brödrafronten är på uppsving, men jag hoppas på mer.
 
/en som gillar att få vara en syster

indiska oceanen

 
Ge mig några sneda varma horisonter mot Indiska oceanen att flyta ut mot idag. Några stränder att gräva i och vila huvudet mot. Helst inte ensam. Helst med familjen och många vänner. Det skulle jag gilla.

ett bättre bagis

Det skymmer ute och gatlyktorna utanför är redan tända. September bäddar in lägenheten i klar kvällsluft och ljudet från några enstaka bilar som drar förbi utanför den öppna balkongen. Det är en stilla kväll. Här sitter jag och älskar min förort. Är inte ensam om det, det är många i Bagis som älskar just Bagis. Det är fint. Det gör Bagarmossen attraktivt. Att det är en vald plats. Inte av alla förstås, men av många.
 
Det innebär också att det är människor som sår in i Bagis, som satsar, som gör saker för andra, som gör saker för att det ska vara en bra plats att bo på. Det gillar jag också. Det finns många lovvärda initiativ, konstprojekt, gerillaodlingar, regelbundna loppisar, utomhusbio och dylikt som fyller viktiga funktioner här. På bästa Bagisbloggen finns just nu en intressant inlägg att läsa om hur Bagarmossen skulle kunna få vara en grön och hållbar stadsdel in i framtiden. Kan instämma i mycket av den visionen!
 
Bär själv ännu fler visioner och drömmar för Bagis och människorna som bor här som jag bär i mitt hjärta och ber ut över vår stadsdel så ofta jag kommer ihåg. Tror på förvandling och att Gud har goda planer för Bagarmossen. Det här kan bli en bättre plats att bo på, på många olika sätt och för många. Håller många av dem för mig själv så länge. Tills det blir tid att göra mer av drömmarna.
 
Men jag kan dela med mig av några få ego-önskningar för utbudet i Bagis centrum:
en kvartersindier med indiskt från grunden med bra råvaror 
ett träningscenter med gym och simhall
en stor second hand (skulle egentligen gärna starta en själv)
 
Någon som vill utöka listan?

önskelista

Om några dagar fyller jag tjugosju. Jag kan tänka mig att det är minst lika fint som att va tjugosex! Då ska jag fira på något vis. Så önskar jag mig lite saker också. Nej, jag är inte lagd åt det hållet att jag bara önskar mig snälla barn eller fred på jorden. I och för sig kan mina högsta önskningar och förhoppningar inte köpas för pengar och jag ser allt jag har som något till låns som jag är beredd att ge vidare; men inte tycker jag att det är fult att önska sig saker!

Nu är jag sent ute inför min födelsedag, men ja, det kommer ju julaftnar och andra bemärkelsedagar. Och min lista kan ju kanske inspirera någon. Vad vet jag?
 
Här ska ni få se lite av sånt som jag skulle bli glad över i ett paket:
 
Dödligt vackert keramikfat från Lisa Stevens
 
Ryggsäck från Leftover Studio
 
Det här hårbandet från Thief and Bandit.
 
Sån här typ av näverförvaring. Denna från Fine Little Day eller något fynd på en Second Hand.
 
Matlådor och isklampar från Lappland Eco Store
 
Kolla vilka fina köksverktyg i porslin! Såg dem på Pinterest, här kan man bland annat hitta dem.
Typ denna söta bärbara radio från Crosley.
 
Kameraväska från Oliday. Som en dröm jämfört med den fula vi går runt med.
 
Annars är jag exempelvis sugen på en penna till paden, att finäta i Stockholm, gå en ekologisk parfymkurs, boken Keep Your Love On av Danny Silk, trevliga upplevelser, ett läppstift från UNE eller annat ekomärke, snygga krukväxter, vattenbaserade nagellack och sugrör i stål. 
 
Ni märker att jag inte har svårt för det här.
 

just nu önskar jag mig lite mer av den här känslan:

Bilder från vår honungsmånad i Provence. 
 

om tjockhet och kilon som klamrar sig fast kring hjärtat

Det här med att ha en kropp och vilja älska den utan reservation. Att liksom omfamna den var den nu än har hamnat när man uppmärksammar den och hjälpa den att vara den kropp som den allra helst vill vara. Hur gör man? Det är fult att va tjock, det är fult att bry sig för mycket om sina kilon.
 
Jag har alltid brytt mig mycket om mina kilon. Jag minns inte när det började, men jag minns hur medvetenheten om min kropp växte tills den var det självklara sällskapet i alla sammanhang. Jag minns hur skällsorden som ringde i öronen började ringa i varenda cell i min kropp. Att sitta och prata med någon var att vara medveten om hur låren bredde ut sig över stolen och hoppas att ingen annan skulle märka det. Att sitta i någons knä var att spänna benen och hålla vikten i luften. Att bada var att gömma magen i vatten eller handduken. Och så vidare.
 
Jag minns berömmet som kom när jag lämnade kilon bakom mig. Jag minns nya sätt att bli sedd på, nya tonfall och ny respekt. Ändå hängde den gamla identiten som tjock med mig. Ja, ända tills dess att jag många år senare blev det igen. Smärtsamt medveten om vad som hände med mig och hur jag igen och igen förlorade kontrollen över mig själv blev jag ändå chockad när jag såg mig själv på bild när jag vägde som mest. Var det jag?
 
Det är så lätt att skämmas. Matematiken är enkel: ät inte mer än du förbränner. Så säger dom. Att va tjock, det är väl ett val? Och vad ska jag svara? Det är så lätt att skämmas. Det är så lätt att ta handen från sig själv. På avstånd förakta sin kropp och glömma bort att det är kärleken som plockar fram det bästa i den.
 
Sedan gick jag ner i vikt igen. Tjugosex kilo. Mot slutet av viktnedgången rasade vikten av mig och jag vägde mindre än på många många år. Det skrämmande var att tjockidentiten följde med mig och fortsätta driva på. Ständigt en girig röst som begärde mer av mig. Jag var inte tillräckligt smal. Men jag hade en annan identitet som höll emot och så stannade det av. Jag välkomnade några fler kilo tillbaks och jag hittade en kropp att försöka trivas i. Att vara stark i. Att ha roligt med. Att bli frisk i. 

Så kom graviditeten med ett illamående och en ursäkt att inte bry sig om sina kilon. Och utan kontrollen är jag chanslös. Upp tjugosex kilo igen. Trodde aldrig jag skulle vara där igen. Ner igen. Samma historia utspelade sig igen med nummer två. Utan att jag gick ner i vikt sedan. Så blev jag gravid igen, med nummer tre. Och här sitter jag och känner mig som förr igen. Kanske inte lika föraktfull som då. Men medveten, och skamsen. Varför låter jag det här hända mig?
 
Och jag vet. Det är stressen, det är behovet att vinna över tröttheten efter en amningsnatt för att orka dagen ensam med två små barn, det är ohejdad vana, det är pengarna som inte räcker till för vad jag helst vill, det är roliga med matlagning och bakning, det är illamåendet och bäckenbottenssmärtan, det är genetik, det hur maten tränger bort jobbiga känslor när jag inte har tid att bearbeta dem, det är hur den smakar på tungan, guldkanterna, det är bristen på mättnadskänsla och det är känslan av att vilja höra till. Och känslan av att det är fult att vilja gå ner i vikt. Att bry sig. Det är nämligen fint att inte bry sig om kilon eller kalorier när man är smal. Blir man tjock slutar obryddheten vara fin.
 
"Fast du är fin som du är!" Jag vet. Jag är kick-ass-fin. Det har inte med saken att göra. Jag har en fantastisk kropp. Det är en kropp som kan simma i kalla sjöar, ha himmelskt sex och slänga femtonkilos gullungar högt upp i luften så de kiknar av skratt. Det är en kropp som kan krama vänner, föda barn, känna saker och bara vara allmänt behjälplig i många sammanhang.
 
Nej, jag kommer aldrig se ut som filmstjärnorna eller reklambönorna. Jag kommer aldrig ha en platt mage eller ben som en stylist skulle visa upp i en kort kjol. Och jag bryr mig faktiskt inte om det. Eller kanske lite ibland. Men det jag bryr mig mest om är att få ha en kropp som gärna springer milen och orkar många armhävningar. En kropp som klättrar i träd och står på händerna. En kropp som orkar äventyr och törs testa nya saker tills döden skiljer oss åt. En sån kropp. Och då kan den inte vara såhär tung.
 
Är otålig på att ta tag i det en gång för alla. Men det får bli den dagen ingen bebis ska nära sig på den.
Så tro mig om att kunna. Tala till mig som en som vet hur man tar sig dit.
Då vet jag att jag kommer våga be om hjälp den dag jag känner mig ensam och trött.
 

sommaren jag hoppas på

barfotaväder
spela spel i åsliden medan solen aldrig går ner
packa picknick tills jag blir less
se nya ställen i stockholm
vattenmelon, körsbär, smultron och nektarin
hinna ha tråkigt
va med familjerna
solvarma jordgubbar direkt från landet
mycket blommor på bordet
havet
träffa småtting innan vi reser norrut
grillmiddagar med grannarna
snigelpromenader
öppen himmel i bagis
come-away-with-me-helg med nils
simma kilometrar
bryggor
se räven, ugglan och älgen
gelato på stikkinikki
överraskningar
se kusinerna leka
bli utbjuden på restaurang
sommarprat i hängmattan
äventyr med jesus
va med vännerna vi träffar så sällan med håller av så mycket
rabarberpaj
formulera drömmar
skissa på planer
smörja in små ryggar och magar med solkräm hundra gånger
skriva dikt
fira
stugbadminton
hoppa i en pöl med fnittriga barn
hinna längta efter hösten
TYP SÅNT

bananas på smycken

Himlarns fina! De hittar du hos Fawning in love på Etsy.
 
 
luv4sams sjukt kitschiga affär hittade jag dessa som jag tyckte var roliga och snygga:
 
 
Lite mer klass och cash står Speciments för. Men oj, vad gillar dessa oslipade diamanter:
 
 
Och några sista som jag är förtjust i, från BeautySpot:
 

RSS 2.0