vara jag, vara du, vara vi

Jag tänker såhär. Att vara sig själv är ett ständigt upptäckande, att hela tiden växa och bryta ljuset som lyser i oss på olika sätt. Ändå finns det en åder i oss som är något bestående och oruckbart, något som är sann identitet, något som vi har fått. Något att alltid känna igen. Det är mening att vi ska älska att vara oss själva. Att känna: ingen är så bra på att vara jag som jag och det är bäst att jag finns och är och gör avtryck. Det är inget självgott i att breda ut sig i sin egen kropp och ta upp den plats som finns för mig och ta reda på hur jag är mitt bästa jag. Jag är mitt bästa jag för att hjälpa dig vara ditt bästa jag. 
 
Att låta någon annan vara sig själv är att veta var jag tar slut. Där jag tar slut, där slutar min kontroll. I mötet med dig kan jag vara rädd. Eller älska. Om jag älskar låter jag dig veta och känna att du inte behöver vara någon annan än du är just nu. Jag tror dig om att vara värd min kärlek. Det betyder inte att jag tycker att du gör allt rätt eller att jag tycker att du är någon som jag vill ge priviligiet att leva nära mig. Men om jag älskar vet jag: du är du och du har ansvar för att vara du. Jag är jag och har ansvar för att vara jag. Och jag är den som bestämmer över mig själv i mötet med dig.
 
Att vara vi är att bestämma sig för att lita på att jag har tänkt vara en trygg plats för dig och tro dig om att vilja vara en trygg plats för mig. Och får vi plats hos varandra som dom storartade sårbara personerna vi är kan vi välja att gå mot forever ihop. För med forever som riktning och ett sigill för vårt vi ger vi varandra den bästa av förutsättningar att verkligen visa: här är mitt ansikte, här är mitt jag, såhär bryter jag ljuset som lyser i mig idag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0