här är elis lika gammal som lo är nu

Ramlade in bland gamla bilder och tänkte att det kunde vara kul att posta några rara foton på en ett och ett halvt år gammal Elis. Ganska precis så gammal som Lo är nu. De här tre bilderna väcker magiskt fina sommarminnen. Som alla romantiserats med tiden. Ni ska få höra.
 
 
Vi åker tåg till Helsingborg för att fira ett fantastiskt pars kärlek. Och Elis är så himla lik sig med en min som är hans. Här ser resan synnerligen harmonisk ut. Det var den säkert också, till en del. Men förseningar, felskyltade pågatåg och ett barn som inte vill somna gjorde oss till slut gråtfärdigt trötta innan vi kom till Helsingborg vid elvatiden på kvällen. Vad hade vi gett oss in på? Som tur är landade vi i några fina personers lägenhet den natten och vi kunde somna glada.
 
 
Elis är på kvällsprommis i Västerbotten, på den vackra plats där vi firade att hans älskade farbror och fasters giftermål. Vad ingen kan utläsa på den här bilden är att resan dit blev en pärs. Elis hade haft en tuffare slags eftermiddag med tårar och var inte i sitt esse. Varför var han vissen? Farmor och pappa jobbade på bra med bilunderhållningen och vi närmade oss festplatsen när Elis plötsligt kräktes ner hela sig och hela bilstolen. Han hulkade och storgrät, bilen fylldes med den oangenäma doften och pulsen gick upp hos samtliga vuxna. Var det bara åksjuka eller drog vi med oss en magsjuka till hela bröllopssällskapet? Vi satsade alla kort på det förstnämnda och allt slutade lyckligt efter en extremt jobbig sista bit i bilen och en ordentlig tvagning. 
 
 
Vi har morgonskoj i vänners stuga ute vid havet. Elis hade unnat oss tidernas sovmorgon. Sådär så att vi var överraskade och upprymda. Att vi ägnat extremt långa stunder vaggandes med vagnen kvällen innan och ihärdigt försökt att få en trötting att somna in i den ljusa sommarkvällen är lätt att glömma. Det gör vi gärna. För det var fina vänner och ett fint dygn på en fin plats.
 
Man får liksom ofta ta det idylliska med det som smakar lite beskare. Efteråt minns man mest av sötman.
Det är rätt trevligt att vi funkar så ändå. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0