Det var disco och vi tillhörde båda gruppen de oåtråvärda. Kvällarna luktade av Date och Axe, av popcorn och läsk. Bland kramiga tryckare och ryckiga danser tävlade vi barn om godispris och popularitet. Den här gången skulle jag ligga på rygg mot golvet med en Banana Skids i munnen och du skulle göra armhävningar ovanför medan du tuggade i dig godiset och närmade dig min mun. Vi och två andra par. Kanske vann vi tävlingen. Men vad spelade det för roll? Jag skämdes. Vi var skämtet att fnissa åt.

 

Utanförskapet. Jag vet inte om du förstod och kände det i din kropp. Eller om dina drömmar var en fristad där du var ohotad och precis så häftig som du ville vara. Jag har i alla fall det finaste av minnen fastetsat: jag står bakom dig på väg ut på skolgården. På väg ner för den lilla betongavsatsen fäller du ut jackan mellan sträckta armar och sjunger sången du alltid sjunger på medan du stolt och högröstat kastar dig ut: I believe I can fly, I believe I can touch the sky

Jag hoppas vingarna fortfarande bär dig mot allt du längtar efter.