Det händer att jag har hela dagar som jag säger konstiga saker i samtal med andra. Till och med vänner. Trötta, flackande dagar. Igår var en sådan dag. Kläcker ur mig knäppa kommentarer och svarar på frågor på sätt som inte alls känns som mig. Jag viker med blicken och ofrivilligt avslöjar jag varenda känsla som drar förbi inuti, i mina ansiktsuttryck. Det är svårt att vara mig då tycker jag. Känner mig suddig i konturerna och alldeles för utelämnad. Och egentligen är det lätt att göra något åt. Oftast behöver jag bara dra mig undan för att få mig lite sömn och vila i den nåd som räcker för allt.