Innan jag var gravid med vår äldste så hade jag och Nils redan formulerat att vi hade en önskan om att få vara hemma länge med våra kids. För anknytning och för att det för oss känns som en försvinnande kort tid vi har den möjligheten att få spendera heldagar med dem. Med den drömmen visste vi att det skulle komma konsekvenser: ett magert bankkonto, sämre pensionsspar, känslan av att emellanåt leva i liten värld och ett stort ansvar att forma en vardag som känns utvecklande, rolig och meningsfull för oss alla. Hittills vill jag bara highfiva mig själv och maken för det här valet, är sjukt tacksam för alla dagar med Elis och Lo. Himla rik känner jag mig, fast hemmaliv inte alltid är guld och gröna skogar.

 

Till hösten börjar Elis förskola och är då tre och ett halvt år gammal. Och där ska han få vara så mycket han vill. Men han kommer inte vara tvungen, om han mot förmodan inte skulle trivas, eftersom jag kommer att vara hemma med Loppan. I snart två år har vi fått frågor om när Elis ska börja och varierande reaktioner på vårt val. Många oprovocerade försvarstal från förskoleföräldrar, argumentationer om barns behov av jämnåriga och medkänsla å Elis vägnar. Stackarn! Utvecklas han verkligen som han ska? Jag håller ibland onödigt låg profil med svar på tal eftersom jag inte vill att någon ska känna sig stött. För jag har förståelse och respekt för andras val. Även om jag också har frågor. Men det innebär kanske att jag blir otydlig kring hur gärna vi vill leva det här livet. Det är inte i brist på förskoleplats. 

 

Vi har gjort det praktiskt möjligt med snålande av föräldradagar. Sen har det underlättat att ha tätt mellan barnen. Men det är ju inte ett val vi gjort av den anledningen. Från och med i sommar hoppas vi också få beviljat vårdnadsbidrag för Lo. Det är ju inte en förmån förunnat föräldrar i alla kommuner. Men för många går det på ett eller annat sätt om man vill. Via ett forum för hemmaföräldrar har jag upptäckt att det finns ett helt gäng mammor och pappor som vill va hemma under barnens första år. Där delar människor med sig av tips, erfarenheter och tankar. Plus att många dessutom knyter kontakter och hittar andra familjer att göra utflykter med om dagarna när alla andra är på jobb, universitet och förskola. Uppmuntrande!

 

Vårt avvikande val har avslöjat hur mycket laddning och känslor som finns kring förskolenormen.

Vad har ni som läser med er för känslor och tankar?

 

Jag återkommer på ämnet.