Igår morse låg snön fortsatt tung på Ersboda.  Hade gärna vandrat in där mellan träden. Nu var vi dock på väg till lilla pulkabacken mellan radhusen.

 

 

Hej svarta morgon med asfalt som glas. Idag är vi trötta hos oss. Barnen vaknar innan fem och ingen av oss har egentligen sovit klart då. Dom bara tror det. Men humöret avslöjar oss alla. Och  min kropp är avdomnad av trötthet. 

 

Jag sitter i en upplyst pendelstågvagn på väg. Väcker hjärtat med musik och drömmer om att ett vitt kallt snötäcke ska bryta upp den här svärtan, dra oss ut ur lägenheten och göra oss barnsligt sugna på lek och fart. 

Pappor

skriver

kramas

går

och dricker (te, mjölk, vatten och kaffe)

 

Det förklarar Loppan för mig när jag nyfiket frågar vad pappor gör. 

 

 

Ibland är det bra att påminna sig om vilka valmöjligheter vi besitter. Det brukar i alla fall jag jag behöva. Särskilt i tider när knappheten gör sig kännbar. Och för mig och Nils har sådana tider varit många och långa. Några månader i vårt gemensamma liv har vi haft två fasta inkomster. Innan dess och efter det har vi valt att inrätta vårt liv efter små inkomster, exempelvis en lön och en sparsam föräldrapeng, eller som nu - en föräldrapeng och ett studiebidrag och lån. Det är ingen ekonomisk dröm. Vi har inte gjort oss kända för ekonomiskt taktiska val: Vi har valt tre små barn innan jag utbildat mig och börjat jobba. Jag sa som blivande tvåbarnsmorsa upp mig från en ohälsosam arbetsplats trots min fasta trygga anställning. Vi har gett våra barn mycket tid med oss i starten av deras liv och skjutit på förskolestart. Vi har haft församlingsengagemang och kreativa projekt och ohälsa vid sidan av som gjort att deltidsarbete i perioder varit en förutsättning för att balansera tillvaron. När marginalerna krympt är det bland annat dessa val jag kommer tillbaks till. Dom har varit överordnade mycket stash på banken. Varför skriver jag detta? Jag vill berätta en aning om den bakgrund som finns till det jag skriver nedan.

 

Trots att vi många gånger känt av bristen på pengar och gjort avkall på många önskningar och behov har vi försökt leva med visshet om att sättet vi spenderar våra pengar är ett sätt att välja värld och framtid. Vad menar jag då? Jo, vi har försökt välja så att vår längtan efter att ha mer pengar att röra oss med inte ska såga av den gren vi själva sitter på. Vi köper inte billigare oekologiska bananer på bekostnad av de som odlar bananerna (deras hälsa, deras ekonomi och marken som förgiftas). Att handla ekologiskt, kemikaliefritt och äkta vara må vara kostsammare, men vad är nyttan med mer pengar på banken om jorden eller vi blir sjuka av all skit som tränger in i våra kroppar eller ut i naturen? På vems bekostnad ska jag unna mig att vara ekonomisk? På samma sätt vill vi unna oss de dyra färska grönsakerna, frukterna och de kostsamma alternativen till raffinerat socker, vitt mjöl och mjölk. Hur ska vi annars få i oss de byggstenar som våra kroppar behöver för att hålla in i ålderdomen? Pasta och tomatsås med linser må vara budgetvänligt. Men det är inte mat för varje dag. Att äta halvdan mat idag är att grunda för halvdan hälsa imorgon. Och har en som jag redan halvdan hälsa så behöver kroppen varenda liten vitamin, mineral och litet spårämne för att få förutsättningar att läka. Andra val vi försöker göra är att välja det för oss vackra, det sköna, det hållbart tillverkade, det uppfinningsrika, det som berättar en berättelse och är ett uttryck för andra människors kreativitet och passion. 

 

Gör vi fullkomliga och genomkonsekventa val? Nej. Har vi upptäckt under resans gång att vi prioriterat fel eller gjort fel val med begränsad kunskap? Ja. Har vi mer att lära och mer att växa i? Ja. Men jag är glad att vi utmanar oss själva att inte vilja hårt i slantarna på bekostnad av jorden, våra medmänniskor, kommande generationer eller vår egen hälsa. Med de pengar vi har vill vi rösta! Inte bara för att vi annars riskerar att urholka framtiden, men jag kan inte riktigt motivera andra val med tanke på hur den Gud jag tror på har skapat mig. När jag tänker på hur Gud är så blir jag verkligen inspirerad till att välja värld med mina pengar, inte som en piska eller gnagande känsla av skuld, utan som ett uttryck för den jag är.

 

 

 

 

Ps. Jag slänger in en perspektivskänga: Vi tillhör den rika delen av världen med våra förutsättningar. Jag och Nils har det dessutom så väl ordnat att vi har medkännande generösa föräldrar (som själva levt i långa tider med slantvänderi) som många gånger sått in i våra liv och stöttat oss när de velat visa praktisk omsorg. Det är inte heller alla väl förunnat. Men, desto mer rikedom desto större är vårt ansvar att använda pengarna väl för dem som inte har lika mycket att välja värld med.

Min älskling ser mastodontfilm på bio med vän. Jag har nattat kids, ätit mörk choklad så att hjärtat slår för snabbt och lyssnar på någon rar folk-jul-lista på Spotify. Inte dumt för en lördagkväll i skenet av adventsstjärnan. Jag har saker att göra och ro för tusen kvällar på en man hand. Det finns ingen del av mig som otrivs i mitt eget sällskap. Samtidigt finns det få saker jag älskar så mycket och får så mycket energi av som kvällar i sällskap av vänner, familj eller nya bekanta. Det har tagit lång tid för mig att förstå mig på mig själv och denna motsägelsefulla sammansättning av min person. Jag känner mig som en utpräglad extrovert introvert eller introvert extrovert. Vilket som. Någon som känner igen sig?

 

Familjen Lundkvist firar sin första friska helg efter tre sjuka. Då är vi ändå inte helt i hundra form nu heller; men om vi ska jämföra, och det ska vi! Det har vi firat med peppisbak, filmen Upp, hushållssysslor, ibethel.tv, spel, klossbyggen, julkalender, kittel och skoj, hårklippning, julmusik samt adventsfika med vänner. Och såklart lite barnslagsmål, bajsgastande och annat som inte gör sig lika fint på bloggen. Vi lever ett väldigt oprydligt småbarnsliv hörrni! Men det är fullt av stökig kärlek. Imorgon fortsätter vi hursomhelst helgfestligheterna med en sväng till kyrkan, ett barnkalas och så blir det min tur att följa en vän på bio. Tackarrrr! 

Att det är Lucia idag har jag tyvärr inte märkt eller själv gjort mycket av. Min man är lite för rastlös för att njuta av luciatåg på skärmen. Det är visst inte hans kopp te alls. Tolv minuter stämning bjöds i vår soffa innan han fick nog. Själv skulle jag gärna ta en tidsresa tillbaks till mammas mysiga lussemornar då hon bjöd på varm choklad, saffransbullar med mandelmassa och goda pepparkakor i soffan framför Lucia på tv. Eller till känslan vid skolans firande när alla stearinljusen tyst tändes i den mörka korridoren och jag med resten av tåget sjungande gled ut i vit särk och glitter i nersläckt fullsatt gympasal. Ibland är jag en sucker för traditioner, det är bara att erkänna.

Sitter febersvettig i soffan och lyssnar på julsånger. Resten av familjen flydde röran och det uttråkade instängda kaoset här hemma. Nils har trött roddat söndagen själv, fortfarande påverkad av sina tre feberdagar. Det här är min första vakna timme, innan har jag plågat sovit mig igenom dagen i små smärtsamma kvartar.  Jag gav upp och la in en värktablett på eftermiddagen, och nu har jag varit lite mer människa sedan dess.

 

Jag vet att det kan höra till småbarnsåren att drabbas av många infektioner. men det här året har varit ett hånfullt skämt. Förutom några friska veckor i sommar har någon ständigt varit sjuk hemma hos oss. Ibland lindrigare, men oftast rejält medtagen. Visst, det är inga kroniska eller dödliga sjukdomar som andra kan behöva kämpa mot. Men jag har ändå svårt att vara tacksam över att vi inte är värre drabbade när hela vårt liv är på efterkälken. Känner mig bestulen på hösten och allt som skulle bli så bra. Helg efter helg har vi ställt in saker, isolerat oss hemma och fått sänka tusen ribbor för hur vi vill leva med våra kids. Vi har bara försökt ta oss igenom dagarna. Överleva.

 

Och det värsta är att det är jag och Nils som varit mest illa däran. Vi har gjort de här en-ensam-förälder-med-tre-barn-dagarna till leda. Familjelivet jag ser andra leva på Instagram och i Facebook-flödena känns som en avlägsen dröm. Gå på en julmarknad, fira gudstjänst, utflykta med vänner, bjuda in på middagar, finnas för andra, leva församlingsliv i Bagis eller göra roliga aktiviteter med barnen. En hägring. Så lever vi uppenbart långt borta från familjer och en del nära vänner som gärna skulle klivit in med en hjälpande hand eller en medkännande famn. För när man är i det här läget så finns inte ens ork att be om hjälp. Alla har trots allt fullt upp med sitt. 

 

Detta är den osköna sanningen om varför det varit så tyst här.