att få va sig själv

Jag grunnar mycket på hur jag ska göra för att va mig själv. Oavsett om det stormar runt omkring, om någon väcker osäkerhet i mig, om mina barn trycker på alla mina knappar eller dylikt, oavsett sådana situationer vill jag vara mig själv och leva i enlighet med vad som är viktigt för mig. Jag vill inte bli en arg mamma, en feg person, eller en vän som en behöver känna sig otrygg med. Jag vill hitta till kärnan i mig snabbt efter att någon eller något får mig att vackla till. Och jag tror verkligen att jag kan växa på det området.
 
Jag hamnar ofta i situationer där jag inte trivs med vem jag blir. Där jag inte känner att jag sitter vid rodret utan att jag istället bara reagerar på andra och deras beteenden. Jag vill agera istället för att reagera.  Till exempel vill jag ha resurser inombords att kunna hantera situationer som denna: Jag vaknar på gott humör, är sugen på dagen och tacksam. Det blir frukostdags med familjen. Ett barn exploderar för det är fel sorts växtrikesbaserad mjölk på bordet och skriker och härjar och det går inte över trots föräldrars tappra försök att vända situationen. Barnet vill vara arg och sur till det går över. Då vill jag i alla lägen fortsätta vara bevarad i min positiva känslor och inte dra på mig mitt barns olycka. Även om jag tycker att det är en orimligt emotionell reaktion på en världslig sak, så blir det ju ännu orimligare om jag låter mig själv dra något gammalt över mig för att mitt barn lackar ur. Det är liksom att låta missöden med växtrikesbaserad mjölk växa sig allt för stora. Världen och dess relationer kommer aldrig bli friktionsfria. Då är det inte värt att låta friktion stjäla min glädje och frid. 
 
Tre små exempel på situationer som kan plocka fram det sämsta i mig:
 
Mitt barn behandlar mig respektlöst: "...om du inte gör det mamma, då slår jag dig och kastar mina saker i dörren! Då välter jag det här bordet!" Hånleenden och att mötas med skrikiga nej och slag och sparkar har liksom varit en trigger. Särskilt om jag just då ska räcka till för syskonen. Tidigare har det kunna väcka en sovande björn, en gormande morsa som till slut tappar tålamod och vänt uppförande och själv bråkar som värsta fyraåringen. (Kudos till alla er föräldrar som aldrig hänfaller till bråk, hårdhet, förminskande eller annat otrevligt!) Men här vill jag ta genvägen ur, komma till andra sidan utan att själv förvandlats till en som bråkar. Det var ju inte jag som bråkade. Eller som tycker att bråk är ett sätt som vi umgås på. Men, vips så var jag lika skyldig. Hursomhelst har jag flera gånger den senaste tiden hittat genvägen och sluppit bete mig på ett sätt där jag själv behöver säga förlåt efteråt. Vad mycket trevligare det är att vara jag då! Än om min son kan bete sig lika illa. Så kan jag bete mig efter mitt hjärtas övertygelser.
 
Osäkerhet hos andra plockar ofta fram osäkerhet hos mig. Å fy, det är ingen vacker syn! Jag hinner inte ens tolka den andre som osäker, istället låter jag det, vad det nu kan vara, oformulerat växa sig stort emellan oss. Och jag låter det som är viktigt för mig sväva iväg. Plötsligt är min autenticitet och fasthet som bortblåst. Jag är bara rädd. Exempelvis rädd att den andre ska uppfatta min olikhet som ett hot eller som dumhet och dra sig undan mig och aldrig tro mig om gott igen. Jag dämpar mig själv, mumlar, bortförklarar sånt ingen ljudligt anklagat mig för och bli suddig. När jag egentligen skulle kunna få vara bergfast och skicka in en massa kärlek i vad än för osäkerheter det är som försöker ta över relationen och låta relationen växa sig djupare och sannare. Djupare och sannare kan den inte bli om en inte låter det svaja ibland. Det låter mycket attraktivare attt bete sig så än att lämna en annan person med tvivel på min kärlek och att jag är en person att räkna med. 
 
Min man försöker för fyrtioelfte gången att linda in hur lång tid han beräknar att något viktigt han vill ägna sig åt ska ta och har för fyrtioelfte gången lämnat mig med en överraskning i knäet sådär precis innan han plötsligt ska dra iväg. Med samma "förlåt" som ackompanjemang. Hur fel jag än tycker att det är så tänker jag att jag skulle kunna handskas med det på schysstare sätt än jag många gånger gör. Ofta blir jag så frustrerad att jag straffar ut honom med taggar utåt och en trött uppgivenhet. Sur och otrevlig och dan kan jag vara. Bete mig mot honom på ett sätt jag själv skulle avsky att bli bemött. Även om jag var på gott humör innan och tyckte livet var life. Varför ska jag låta min dag och vår relation förpestas av hans misstag? Visst är det okej att bli arg och besviken och önska att ens äkta hälft skulle ha fått iordning på det där, vad det nu är, vid det här laget. Men kan jag hitta sätt att bearbeta och kommunicera det som är schysst och konstruktivt? Kan jag hitta sätt att va den fru som jag vill vara oavsett om jag blir sårad och besviken? Kan jag lämna honom med en känsla av, det är tryggt att göra misstag kring min älskling, hon straffar inte mig? Jag tror det.

Det är nämligen en frihetskänsla utan dess like att få vara sig själv. Att få föra sig på ett sätt så att en trivs med sig själv under alla omständigheter. Det tycker jag är eftersträvansvärt. Och jag tror jag vet vad jag behöver mer av i mit liv för att jag ska få leva just såhär...
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0