träffad

Petra Krantz Lindgren bakom bloggen En annan du skrev ett inlägg som träffade mig idag. Inte som en blixt från klar himmel kanske, men som en påminnelse om hur jag pratar med mina barn. För dig som inte har tid att läsa inlägget på studs kan jag kort säga att det handlar om hur vi vuxna ofta avkräver barn att ta personligt ansvar för sina känslor och sitt beteende, men hur vi själva ursäktar oss generöst. Å, vad fostrande och rättrådig jag kan låta när jag försöker prata med mina barn om deras snedsteg. Det spelar ingen roll vem som började bråket, det är lika illa att vara den som fortsätter. Ett exempel på min egen repertoar; låter snusförnuftigt eller hur? För jag håller mig ju alltid lugn och sansad när mina barn börjar bråket. Alltid.
 
Jag har redan, bland annat tack vare Danny Silk varit inne på detta spår. Att inte låta någon annans handlingar kontrollera mig så att jag släpper taget om de värden som är viktiga. Eller om mina gränser för hur jag vill bete mig i kärlek mot andra. Men jag har en bit kvar att växa när det gäller självkontroll, tåla mod och personligt ansvar. Faktiskt. Danny brukar lyfta fram hur otryggt, om än oformulerat, det måste vara för ett barn att vara i sina föräldrars händer när det upptäcker att de kan kontrollera sina föräldrar.
 
Här hemma händer vissa saker när barnen inte får vad de vill, inte vill samarbeta. Det uppstår rätt heta konflikter - syskonen emellan, och förut i stor utsträckning också mellan oss och barnen. Helst vill vi förebygga dessa konflikter från start. Se till att barnen har en full kärlekstank, kommunicera tydligt och själva vara goda förebilder. Men det är inte alltid vi lyckas med det ändå. Då gör barnen en hel del grejer som trycker på en del knappar i oss vuxna: "du är en pruttskalle", säger "då kastar jag ner den här bilen från sängen", kastar ner bilen från sängen, slår lillebror, puttar mamma, kastar något mot pappa. Med mera. När vi vuxna inte klarar av att behärska oss gormar vi, eller så dundrar vi ilsket fram och hugger tag i barnen och försöker med hålla-fast-armar få slut på eländet. Det blir en maktkamp som alla förlorar. För det är ingen seger för mig när mitt barn till slut gråter för att det är för othärdligt att bli fasthållen och att det gör för ont. Den mjukhet och följsamhet som kan komma sedan när vi är sams igen, den har faktiskt ingen god eftersmak. Det spelar ingen roll vem som började bråket, det är lika illa att vara den som fortsätter.
 
Sen en tid försöker vi odla ett nytt konfliktmönster. Nedan är bara ett exempel på hur jag kan reagera istället för att förebrå, hota, gorma eller liknande. Tänk er barn med mycket arg röst och vuxen med lugnt tonfall:
 
"Jag vill inte ha den här maten!"
"Å, du vill inte ha den här maten. Du är sugen på någonting annat?"
"Ja!"
"Jag förstår. Så kan jag också känna ibland, att jag hellre skulle vilja äta någon annan mat än det som står på bordet. Det är den här maten som vi serverar till middag idag. Nästa mål är kvällsfikat. Då får du äta då istället." (Ibland slutar en konflikt redan i det här stadiet)
"Jag tänker inte äta det här!! Jag vill ha något annat!"
"Okej, jag hör att du vill det. Jag vill inte laga mer mat nu, du får välja mellan att äta det här eller vänta tills kvällsfikat."
"Dumma Mamma! Men om du inte ger mig någonting annat så välter jag bordet... jag ska slå dig och Ted!"
"Det låter som om du vill att jag ska bli arg, stämmer det?"
"JAA-A!"
"Jag har ingen lust att vara arg. Så jag tänker inte bli arg. Men hur ska vi lösa det här?"
"Jag vet inte!!"
"Ska du komma på en lösning eller ska jag ge förslag?"
 
Och sedan försöker jag mitt yttersta för att komma på en bra lösning beroende på vilken typ av konflikt och vad jag tror att den rotar sig i. Oftast behöver jag nödfylla mitt barns kärlekstank (även om jag tycker att den borde vara full för att det och det och det borde ha fyllt den). Andra gånger är det att presentera en attraktiv väg framåt, valmöjligheter som skänker inflytande eller vara någon står med i i ett känsloutbrott som måste få rinna ut. Då plötslig har vi en icke-konflikt. Den mjukhet och följsamhet som barnen kan visa då har alla gånger en bättre eftersmak. För jag var jag. Ingen monster-morsa.
 
Vill här tillägga att det inte är alla som gormar eller tar tag i armen. Det finns andra sätt att gå över barns gränser: förebrå, tala nedlåtande - "det där var inte särskilt smart du", skuldbelägga, flytta ansvar, skämma ut, förlöjliga och förminska - "men så fjantig du är som bryr dig om en sådan struntsak". Till exempel.
 
Mina barn vet att skrika, förstöra och slå är fel. Det behöver jag inte tala om för dem. Och hellre än att ha barn som lyder mig för att de som det sägs "vet vad som händer annars" så har jag barn som kan lita på att jag alltid är att lita på oavsett vilken röra de har ställt till med. För vad säger jag om jag säger - vi gör inte fel i den här familjen - vad säger jag då?
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0