Igår gjorde jag intervjun för skolan jag ska gå, över halva jordklotet. Har nog inte varit så nervös inför någonting på många år. Eller jag var inte nervös alls förrän en halvtimma innan. Då kom all nervositet i en stor skopa. Hursom var det ett fint och uppmuntrande möte över Skype. Det enda hemska var att jag pratade spänd och stel engelska, alltså riktigt dålig engelska. Men det är lätt att göra det när kroppen är skakis av alla känslor. Nu dröjer definitivt svar fyra veckor till. Jag som verkligen fått intrycket av att det handlade om fyra dagar. Vi håller förväntansfullt ut.

 

Efter en helg på spänn inför förtidsbudandet på vår lägenhet så har vi nu bestämt att gå till ordinarie visning. Visningarna blir på sådär två veckor. Sådär ja, en slev till med väntan.

 

Och så är vi någon dag eller två bort från att veta om någon av oss ska åka upp till Skelleftet och slutgiltigt bestämma oss för om vi ska bo i bostaden som vi har budat på och isåfall skriva kontrakt och vara glada över att vi har ett nytt hem som väntar på oss när vi lämnar Bagis. 

Alltså, jag är inte alls under någon som helst anspänning.

Ingen stress.

Lugn som en filbunke hela dagarna.

Det är säkert det.

Inte!