"det var inte jag"

"Det var fotens fel att leksaksbilen gick sönder."
"Hon gjorde så att jag slog henne i ryggen!"
"Bordet gjorde så att pärlorna välte ut över golvet."
 
Våra äldsta barn har kommit in i den åldern att de börjat undersöka nyttan av frånskyllningar. Det kans vara rätt spännande att höra olika orsakssamband här hemma och lyssna till förklaringar till varför det ena och andra händer. Våra barn är påhittiga och långt ifrån dumma. Och egentligen är väl barnens beteenden och förklaringar inte långt ifrån speglingar av hur vi själva kan komma att brista i självansvar? Är det någon här som kan komma på situationer som vi gärna skyller på andra eller självansvar som vi ofta smiter ifrån?
 
Generellt tror jag att varken barn eller vuxna har långt till att fly ansvar. Med undantag för de minsta barnen som villigt erkänner "det var för att jag puttade honom" när frågan vi ställer frågan om varför kompisen är ledsen. Men ofta trubbas den oreflekterad ärligheten av olika anledningar av.
 
Varför kan ansvar vara svårt att ta? Jag tänker att det kan väcka jobbiga känslor hos oss som vi gärna undviker. Eller att insikten om vårt att ansvar pekar mot konsekvenser vi måste vara beredda att ta. Vi människor vill gärna vara konstruktiva och göra rätt; och tänker ofta om oss själva att vi är sådana. Därmed tycker vi att det är jobbigt att ta ansvar för de beteenden i oss som inte är samstämmiga med den självbilden. Dessutom tror jag att vi ofta blundar för vårt ansvar för att vi känner oss rådvilla och faktiskt inte vet hur saker skulle kunna vara på ett annat sätt.
 
För att försöka vara konkret:
"Hur kan hon förvänta sig annat än att jag ska bli arg, hon är ju så fruktansvärt slarvig..."
"Klart jag blir bitter efter allt som har hänt mig under alla år!"
"Mitt barn måste sluta trycka på mina irriatationsknappar, annars vet det att de får skylla sig själva."
 
Men för att låta som om jag säger emot mig själv så har jag en poäng som jag vill göra: ibland kan vi inte hjälpa oss! Vi reagerar på personer, omgivningen och omständigheter. Vi faller i mönster och beteenden som vi upprepat igen och igen. Neuronerna går sina upprepade stigar i hjärnan. Däremot är vi lika ansvariga som tidigare. Vårt ansvar ligger då i att härleda de beteenden vi inte kan låta bli till närmsta punkt där vi kan agera och göra på ett annat sätt.
 
Exempelvis: 
Om jag märker att mitt trötta jag är en kass konflikthanterare med kort stubin och att jag vid trötthet ständigt blir arg över andra personers tillkortakommanden så kan jag förmodligen inte ändra på att jag reagerar med ilska där och då. Men kanske kan jag börja reflektera av vad det är i andras beteenden som triggar min ilska och se saker från andra håll nästa gång. Ibland räcker sådana nya insikter för att jag ska se situationer och personers beteenden i ett nytt ljus. Eller så kanske jag anpassar de situationer och de utmaningar som dagen ska bjuda på utifrån min dagsform. Längre bak i härledandet kanske jag inser att jag är ansvarig för mitt sömnbehov och måste själv se till att få den sömn jag behöver utifrån rådande omständigheter. Eller kanske är jag helt enkelt för ensam i situationer som jag inte mäktar med, då kan mitt ansvar vara att be andra om hjälp. Och så vidare.
 
Eller så ser jag gång på gång att min historia av självförakt ligger som ett filter över hur jag tolkar människor jag möter. Kan jag knäppa med fingret och börja se allt från den ljusa sidan samt trolla bort mitt självförakt? Nej, det är knappast en realistisk förväntan på mig själv eller livet. Däremot kanske jag inser att någon annan kan hjälpa mig ur mitt beteendemönster, då är mitt ansvar att leta ta reda på en sådan person, någon som vunnit över självföraktet och som vill stå med mig i att trampa upp nya tankevägar och beteenden. Eller så räcker min ork till att be en vän att stötta mig genom motståendet det kan vara att ens söka hjälp. Alla ärliga försök är att ta ansvar.
 
Hoppas principen blir tydlig. Meningen är att planera och rigga livet så att jag kan lyckas och få leva på det sätt som är i linje med mitt hjärta och mina drömmar utefter de förutsättningar jag står i. 
 
Det är viktigt att förstå skillnaden. Att sitta och skamma sig själv för att jag känner som jag känner, gång på gång beter mig illa eller inte lyckas leva upp till det jag jag vill vara kommer jag ingenstans med. Men jag kommer heller ingen vart om jag gömmer oss i det passiva uppgivna "jag kan inte hjälpa det", det aggressiva "jag har rätt att bete mig såhär hur mycket jag vill" eller självbedrägeriet "jag har inga problemskapande beteenden, problemet sitter alltid hos andra och i omständigheterna". 
 
Den enda vägen framåt till är att härleda problemet bakåt; var blir jag ansvarig? Hur kan jag göra för att vända om, göra om/göra rätt, ta mitt ansvar och njuta av att vara kapten på min egen skuta?
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0