Familjer är olika, har olika sammansattningar och olika behov. Vår familjs välmående vilar på några grundbultar varav fasta rutiner är en av dem. Vi och våra barn äter och sover på tider som förblivit bestående över tid. Det har liksom blivit en vinnande koncept och vi får ofta sota för när vi gör avsteg. Eller sota för. Riktigt så illa är det inte alltid och ju äldre som barnen blir desto större har marginalerna blivit. Särskilt när det gäller mattider. Men andra gånger blir det mindre kul. Ibland är det inte värt det, och ibland är det det. 

 

Idag hälsade vi på i några vänners församling. Vi har väl tänkt i över ett år att vi skulle ta oss dit, och nu äntligen blev det av. Deras gudstjänst drar igång klockan 16 och det tar en knapp timma att ta sig från dörr till dörr. Vi vet redan innan att det krockar med våra ordinarie tider. Men vi blundar för konsekvenserna och satsar på gemenskap. Det var fantastiskt att vara där, barnen trivdes och atmosfären är familjär. Dock så blev det sent för våra kids som börjar dagen tidigt om mornarna. Vid 18:40 försökte vi samla den lilla barnahjorden för att åka hem. Ingen av de tre ville avbryta den skojiga stojiga leken med kompisarna. Men vi var tvungna att ta oss hem, både för läggdagstid men också för att pappan skulle iväg på bio senare på kvällen och för att mamman ville ha lite hjälp att komma hem med trion.

 

Vägen hem bestod först av det värsta utbrott den äldste haft utanför hemmets väggar. Det började på väg ut ur kyrkan och han låg till slut skrikandes utan ytterkläder mitt bland alla minusgrader i vagnen på väg mot tunnebanestationen. Duuu-uuumma pappa! Sådär så att vi känner oss som en riktigt jättehärlig familj bestående av fantastiska föräldrar och supergulliga barn. Inte för att det är viktigt vare sig vad någon annan tycker eller tror om vårt föräldraskap. Men det är nog rätt jobbigt för barn att ha vredesutbrott, vare sig det är hemma eller på Fridhemsplan. En stund in på tunnebanefärden fick mellanbarnet spel i vagnen eftersom hon prompt ville gå ut. Hon ville iiiinte åka mer tåg, hon ville gåååååå, fast iiiinte sitta i vagnen, bara ligga, med suffletten nerfällduppfälldnerfällduppfääääälld. I Bagarmossen skyndar Nils hem med de stora medan jag promenerar hem med minsten i selen som då protesterar vägen hem. Uuuää. Och barnen som vanligvis somnar vid halv åtta knoppar av sådär en timma efter läggdags. Förutom mini som såklart har missat sömntåget och korvar runt som en lillsnackis i sängen till närmre nio. 

 

Det är faktiskt inget festligt eller rogivande sätt att spendera sin söndagkväll. 

Faktiskt inte.

Men idag var det krångliga valet värt.