Vad är väl en examination om jag inte passar på att slösa bort lite tid på ett blogg-hej? Jag läser ju halvfart nu under våren; det är fortsättningen på familj- och föräldraskapspsykologi. Efter att ha läst en hel del av de grundläggande delkurserna som läses av alla som pluggar psykologi på grundnivå så har vi äntligen fått sätta tänderna i litteratur som matchar inriktningen. Otroligt intressant! I mina böcker Parenting och The process of parenting får jag läsa om vad studier säger: vilka saker är det som verkligen räknas när det kommer an på föräldraskap? Det ni. Det kan jag dela med mig av mer en annan gång. Nu ska jag väl tillbaks till grupp-författandet av den här duggan...

 

 

Glad, himla glad, påsk till er! Jag har en underbar känsla av ledigt, av vila i min kropp. Den infann sig redan igår morgon fast Nils cyklade till jobbet som vanligt. Hursom, jag njuter av att sitta i soffan med några av våra bästa vänner, att peppa på Jesus och hans närvaro här och nu, att äta flott och gott, att se mina barns lys i ögonen för att vi har extra mycket tid för varandra. Det fina i kråksången är ju att detta är den första dagen av fyra. Må de överträffa varandra! 

 

Så låter det ofta hemma hos oss. Skärmens dragningskraft är stor. Men oftast är lusten att göra något annat bara ett bra erbjudande bort. Ikväll lockade pyssel med potatistryck och vattenfärgsmålning med sugrör. Det var mysigt. Elis ska tejpa ihop en tidning av våra alster har han kommit på.

 

Än har jag inte jobbat mig igenom och gjort verklighet av mer några händer fulla av idéer. Men redan har jag hittat mycket som varit mig till inspiration, hjälp och som helt enkelt tagit mig vidare på ett eller annat sätt. Och jag gillar att veta att jag har en förråd att ösa ur. Förutom att nåla saker, så trycker jag ibland bara på gilla. Det är också tillfredställande för mig som bara gillar att se och samla det som är vackert på ett ställe.

 

 

Här hittar du mig där. Jag menar, umightlikewhatilike. 

 

Ps. Felaktigt användande leder till stress över diskrepans mellan realitet och dröm. Jämförelsetortyr över andras fixade hem eller välarbetade kroppar. Depp över hur lite verklighetens garderob skiljer sig från den garderob du skulle ha med några mer lax i börsen. Typ sånt. Men, med lite Baloo-attityd, tacksamhet och generositet går det bra att navigera även i detta hav av idéer och produkter.

 

I två och en halv månad har jag tränat tre-fyra gånger i veckan. Beroendeffekten har varit total. Den nya vanan var etablerad. I två veckor har jag avstått träning på grund av feber och bihåleinflammation. På de två veckorna hann jag gå från frustrerad träningspeppad person till person som kände "Åh, hm, träna ikväll? Hellre sitta i soffan med en film och en skål med B och J, tack!" Fast nu var min vision förankrad och mitt driv orubbligt, därför - första bästa friskare dag är jag tillbaks på gymmet. Ett lungt pass visserligen. Men det behövdes bara ett litet pass för att jag skulle bli beroende igen. Det är bra kemi. Kan inte bärga mig till känslan av stark och kontrollerad blöder ut i hela mig.

 

Det sägs att en behöver göra en ny sak under minst trettio dagar för att rita upp nya vägar i hjärnan. Låta tankens floder flyta i nya fåror. Jag behöver läsa mer om det för att kalla det fakta, men jag tror verkligen på nått åt det hållet. Heja alla er som är på väg in i nya goda vanor!

 

Influensa mig hit och influensa mig dit. Sitter med sprängande bihålor, värkande kropp, hiskelig hosta med mera med mera. Jag som nyss koketterat så över hur ingen sjuka drabbat mig riktigt hårt och att jag varit back in business och träning samma vecka. Oj vad jag äter upp det nu. Vad ska man göra? Vänta ut eländet. Och odla tacksamheten. Forskning på lycka visar att det gör oss gott att formulera vår tacksamhet om vi vill må bättre. Här är några av mina:

 

fin och varm make

min yngstes gulliga utvecklingsfas med tungan hängades ur mun

sova mitt på dagen

barnkalas som är trevligt för vuxna också (gästerna gör festen)

experimentera i köket

min generösa farsa

min omtänksamma mamma

drömma om barcelona till hösten

eftermiddagssol i läggan

elis kärlek till vänner

vårt sköna hem

vackra färger överallt

san francisco-minnet

heaven now i betlhemskyrkan under helgen

uppmuntrande ord

mat i kyl, frys och skafferi

los kärleksförklaringar

se och höra människor berätta om hur de blivit helade

ärliga förebilder

fräknar från förra veckan

 

 

 

 

De här himla virusen som yr runt i världen. Less på dem. Vi, som i familjen Lundkvist, har slagit något slags rekord nu de två senaste månaderna. Vi samlar sjuka helger och ställer in stora delar av veckans planer igen och igen. Hur blev det så? Tycker själv att jag borde ha ett fenomenalt immunförsvar för att jag äter bra näringsrik mat och tar hand om mig. Men det fattas ju åtminstone en stor bit i hälsoekvationen. Sömn. Och sjukdom genererar inte direkt mer sömn. Varken i kvalitet eller kvantitet. 

 

Nu är det jag som har feber och värk i hela kroppen. Lo är också en febrig snorig böna och tittar på Barnkanalen här i soffan. Ted rosslar och sover i sin säng. Jag undrar om jag ska unna mig en liten tupplur. Så jag orkar tills maken och storbarnet kommer hem vid fyra. Bäst att passa på. Vore mysigt om Lo velat göra mig sällis! Men om jag känner henne rätt så vill hon inte det...

 

Hur gör ni för att hålla er friska? 

Inlägg om föräldramisslyckande, om att vara trängd, om nya vanor, om romerna som tigger här i stockholm, om tvättnötter, om nya recept, om att drömma, om allt som är osynligt, om sånt som är vackert, om lösningar, om kurser jag läser och så mycket annat.

 

Men de här inläggen hittar inte riktigt ut. Det är tentor, nya helger då vi är sjuka, kalasförberedelser, spontana vän-häng, det är blåsväder, catching fire-kväll, det är bön, det är kettlebells, det är få förskoledagar för storkillen och många dagar utan den förut sedvanliga pausen från barnen mitt på dagen. 

 

Var ska jag börja? Vad är ni sugna på att läsa om?

 

Andades den här luften imorse när jag tog stegen med podcasten Värvet i öronen. En intervju med Christian Kjellvander som jag inte hunnit lyssna till punkt. Har extremt lätt för att springa, träna, röra mig till och lyfta vikter till röster som pratar och pratar. Mest är det iBethel, Timothy Keller och Värvet som uppmuntrat mig de senaste veckorna.

Det är något magiskt med att vi äntligen börjat se solens soliga nuna om dagarna igen. Ljuset och glittret och värmen gör verkligen min kropp lättare och mina tankar klarare. Behöver det så mycket efter sjukdomsmånaden i ryggen.

Annars är vi tillbaks i vardagsrytm efter en renoveringshelg med Nils föräldrar här hemma och en bröllopshelg i Skellefteå. Jag anar nu att tiden med bebisskrik i öronen varje uteminut är över. En seger förfamiljelivet. Så de betyder att jag är rätt pepp på att upptäcka hur vardag med barn ska te sig nu. 

Ibland glömmer jag bort vem som bestämmer över mig, vem som är ansvarig på den här skutan. Det är ju jag. Och ibland upptäcker jag att jag inte är nöjd med vad jag bestämt. Eller oftast över vad jag låtit bli att bestämma. För ibland är det ändå lite som så, att livet gör val åt en. Val man inte räknat med först.

 

Inte skulle jag bli en sådan person som titt och tätt loggar in på Facebook och Instagram och kollar mejlen sjuttio gånger om dagen bara för att jag gick och köpte mig en smart telefon. Ne-he-hej. Inte då. Och ändå så har jag upptäckt mig själv fylla ut alla dessa små mellanrum som jag får med några vänner och bekantas nya statusar, en länk som jag tyckte var intressant eller några fler bilder att gillagillagilla. Och var tar det mig?  Till en plats där jag sällan tänker klart tankar, eller behåller siktet fast vid det jag drömmer om. Till en plats för långt från uttråkningen som tänder kreativiteten. På telefonlängds avstånd från mina barn. Och precis som med alla små beroendebeteenden som jag kan lägga till mig med så är det till slut inget beslut jag egentligen fattar, för hjärnan och händerna går på autopilot. Hoppsan liksom!

 

Så under en tid har jag tänkt på och längtat efter något annat. Rita ut nya vardagsvägar. Hur skulle jag göra den här gången funderade jag? Jag vill inte klippa helt med Facebook och Instagram och Pinterest - det finns mycket jag gillar och har nytta av där. Avstå i långa tider är inget problem för mig, det har jag testat flera gånger, men det hjälper ju uppenbarligen inte mig till ett bättre och sundare användade över tid. Hamnar likväl i samma egengrävda grop.

 

Därför har jag gjort mig en plan för en tid framåt. Jag ska ha en fast dag i veckan som jag inte meckar med telefonen och ovan nämnda funktioner. Och utöver det ska jag pausa helt varannan vecka. Då tänker min snillrika hjärna att jag kommer uppleva veckorna utan allt blippande, fixande och läsande på telefonen så otroligt meningsfulla och bra att jag kommer att bli mindre benägen till dumsurfning de veckor jag faktiskt har tillgång till FB och IG och P. Så kommer jag dessutom få åtnjuta de fördelar som kommer med att vara närvarande på nätet.

 

Det är ett exempel på hur jag tänker kring att bestämma över sin tid.

Just nu håller jag på att försöka balansera det viktigaste hemma. Se till att energin/tiden räcker till för familjen, för vänskap, för min halvtidskurs, för träning, för bra mat, för sömn, för hemmet som behöver tas hand om. I det här balanserandet har bloggen kommit i kläm. Tror det kommer finnas mer plats för den när jag får lite flyt och rutin på det andra. Och det känns kul. För precis som vanligt är jag peppad på det här. Orden, bilderna, delandet. Gillar riktningen jag målar ut för det här året, gillar att jag verkligen bygger livet från grunden eller inifrån och ut. Det känns tryggt.