Jag fångar upp Lo från rutschkanan i farten och går så fort jag kan ner mot grinden medan jag har börjat gråta. Inga stilla tårar. Ful gråt som bränner i hela kroppen. Gråtens grimaser i ansiktet. Bakom min rygg hör jag min sons skrik efter mig, hans hulkande i pedadgogens famn. Jag ser framför mig hur han nyss försökte brotta sig ur hennes grepp. Hur han sökte mig. Hur jag vände honom ryggen och började gå. Mamma! Jag vill gå hem med dig!

 

Ut genom grinden, bort från gården. Sätter mig på en bänk dit en medkännande förälder jag inte känner följt mig och jag hasplar ur mig fragment av hur det känns och hur det är. Försöker sansa mig. Försöker vara en mamma för Lo. Hon och jag går till en lekpark och jag förstår inte varför Elis inte ska va med oss och leka.

 

Det är Elis fjärde vecka på föris. I två dagar har jag kompromissat med honom och stannat kvar extra länge på förmiddagen så att dagen ska kännas kortare. En överenskommelse för att han skulle tänka sig att gå dit. Idag försöker jag korta av. Berättar att jag ska gå och handla mat med Lo när larmet vi ställer på min klocka ringer. Först verkar han ska ta det bra, men under tiden vi letar upp en pedagog som kan va med honom bombarderar han mig med frågor om när jag ska komma. Jag berättar igen och igen. Möter och bekräftar hans känslor. Sedan kommer allt: jag vill inte vara på förskola nu. Jag vill gå med dig hem. Nej. Jag vill inte. Tårarna tränger fram i hans ögon, han klamrar sig fast vid mig. Pedagogen säger till mig att det bästa är att göra det så kort som möjligt. Att bara göra det. Så händer det som jag nyss skrivit om. Precis som igår. Och dagen innan det. Värre varje dag. Avskeden river upp varenda övertygelse i mig om att förskola är en bra val för honom. Jag är inte säker på att jag vet hans bästa. Och jag förväntas vara den som vet.

 

Hur vet jag om det bara är smärta och svårigheter att våga stå kvar i? Sådant som inte bryter ner, men är jobbigt att komma igenom ändå. Att han aldrig kommer att trivas om han inte övervinner rädslans och känslan av otrygghet. Han säger: jag har det inte bra där. Jag trivs inte på förskolan. Jag vill att du och Lo ska vara där. Jag vill vara hemma med er. Jag vill inte va på förskolan. Jag vill inte gå dit. Det är så långa timmar.

Hur vet jag att det inte är bättre för honom att va hemma med oss? Hur kommer det sig att jag sätter honom i den situationen att han måste öva på avsked och att vara ifrån oss med vuxna och barn som han inte känner och inte är trygg med? Han känner inte såhär när han är bland vuxna som känner honom och som han känner väl. Då är det inga problem att säga hejdå till pappor och mammor. Vem är jag att säga att han är stöpt i förskoleformen och kommer att trivas där? NI måste lyssna på MIG, jag vill INTE gå till förskolan. Ni kan inte bestämma allt för mig. 

Jag vet att han lugnat sig. Jag vet att han har stunder av kul. Men det verkar liksom inte vara tillräckligt. Inget som övertrumfar känslan av att inte vilja vara där.

 

Det som gör det ännu smärtsammare är att jag är hemma med hans syster. Hon som han har roligt med och har börjat leka mer och mer med. Idag är vi i parken, leker, handlar mat, äter picknickmat, promenerar hem, och nu vilar hon. När hon vaknar ska vi hämta storebror. Vad i den här dagen hade inte han varit nöjd med? Snart väntar nya tider med en till att dela uppmärksamhet. Har försökt förklara. Någon som ska äta, någon som ska sövas, någon som ska bytas blöja på och skötas. Då kanske det känns annorlunda. Då kanske jag känner mig så otillräcklig att jag inte kan tänka mig att ha honom hemma de här tre dagarna? Men så känns det inte nu. Trots att vi har konflikter. Trots att han vill ha mer av mig än jag kan erbjuda. 

 

Fler frågor. Varför väljer jag den här vardagen nu? Hur ska vi orka alla dessa avsked, han och jag? Hur ska vi fylla dagarna med mer än oron för att det kommer en förskoledag igen? Hur ska jag va en mamma för Lo och någon som ska orka med allt som ska orkas om tårararna bränner i ögonen hela dagarna? Kommer vi att bryta igenom? Om vi gör det, hur lång tid ska vi hålla ut? Och Elis, förblir han intakt, eller kommer han resignera i en stor besvikelse för att jag vänder honom ryggen och lämnar honom gråtande i en annan vuxens famn?

 

Ja.

Ni kan ju bara tänka er att jag känner mig som en lumpen morsa nu. 

Och det kanske jag skulle kunna leva med om jag visste att jag gjorde rätt. 

Men det vet jag inte. Och det känns så fel.

 

Mitt i all tacksamhet, lycka och förväntan så går jag runt med det blödande föräldrahjärtat. Storbarnet har börjat förskolan. Vi har trivts och varit otroligt glada i vårt val att ha honom hemma så pass länge som han ändå varit. Ett beslut jag inte ångrar. Nu har vi resonerat som så att vi att han ska få vidga sin värld och låta honom öva på att vara i sammanhang och relationer på egen hand, där vi inte hela tiden finns med och möter honom. Förskola tre dagar i veckan.

 

Jag och Nils tänker oss att förskolan kan erbjuda en verksamhet som innebär fler ja och färre begränsningar av hans upptäckar- och leklust. Hemma där lillasyster och en lillebror är på väg behöver jag krympa världen lite grann för att få ihop den (och just nu är den redan rätt liten till följd av mina gravidkrämpor). En konsekvens av att vilja ha tre barn med få års mellanrum. Min tillvaro kommer handla en hel del om att organisera barnens dagar så att de alla ska få äta vad dem behöver när dem behöver det, att dem ska få vila och sova när det behövs. Och en treåring och ett spädbarn har inte riktigt samma behov. Att säga ja till den enes behov kommer ju många gånger bli att säga nej till den andres. Inte alltid, men min erfarenhet säger mig att det kan uppstå en hel del kollisioner. På förskolan komprommissas också hans behov och önskningar, men det finns fyra fina pedagoger som hjälps åt att göra rum för femton treåringars pepp, samspel och utveckling. Några timmar under veckan som inte handlar om vad mamma vill göra först innan hon kan hjälpa till att bygga en tågbana eller åka rutschkana tillsammans.

 

Elis har bara hunnit vara på förskolan under mindre än tio dagar på tre veckors tid. På den tiden har det gått från att vara det mest spännande och roligaste som hänt på hela sommaren till "Men mamma, NI måste lyssna på MIG, jag vill INTE gå i förskolan". Han har dessutom uttryckt mer saker som har varit smärtsamma att höra som förälder. Och det är en utmaning att visa att vi lyssnar på honom och vill ta honom på allvar samtidigt som vi tror oss själva om att ha en större överblick och uppmuntra honom att våga stå kvar i det här som är en jobbig process. Vi tror att det ska få bli bra och kul till slut. Men hur känns det för honom att vi gör såhär? Vad kommer det här ge för eftersmak? Det vet vi inte än.

 

Imorse var kompromissen att jag skulle stanna till lunchen innan jag gick hem. Hur vi ska lösa nästa vecka får vi se när den kommer. Jag vet bara att den här processen och annat som som händer runtomkring Elis väcker en massa känslor i mig som jag måste handskas med. Det märks verkligen att vi klivit in i en ny tid som föräldrar.

 

 

 

När jag typ bjussat på kvällsfikat i mina barns drömmar, generöst töjt på deras sovtid, läst två långa önskeböcker och gått med på att göra saker i den ordning de önskat, då är det så svårt att vara glad och full av tålamod när ett av barnen bestämmer sig för att ändå vara rebell: retskrattande springa ifrån mig, morsan med foglossning som inte har en chans, ropa om sin ilska, härja med sitt syskon och gasta om hur dum mamma är och hur jag ska bli slagen om jag inte läser en till bok och lyder minsta order. Ja, just då kan det kännas ganska otacksamt att va en mamma. 

 

Kram till alla hjälte-föräldrar som får smaka på denna medusin! 
Och en kram till mina egna föräldrar för varje gång jag bjussat dem på liknande situationer.

 

Jag lär mig väl.

 

 

Vi ska ta ett kvällsbad och han står mot badkarskanten och fingrar med duschdraperiet som hänger där, precis som det alltid gör. Han säger:

 

Vilken utmärkt idé. Sådana behöver man ju alltid vara på sin vakt inför.

Treårshjärnan! Vilken hjärna!

 

Ofta beror hennes ilskeutbrott här hemma på att hon i skrikande stund försöker lyfta en alltför tung och otymplig hög med böcker och bära den till soffan. Sällan ger hon sig och plockar bort några böcker. Istället kämpar hon argt tills dess att hon betvingat högen och fått den dit hon vill ha den. Hjälp vill Lo inte ha. Sedan vill hon också bestämma lästakten. Just nu jobbar hon igenom böcker med högt tempo. Hon kommenterar och läser valda delar innan hon slänger ihop den, deklarerar att den är slut och tar upp nästa i traven.

 

Elis älskar att lyssna på böcker och läsa tillsammans. Senast imorse uttryckte han hur superglad han blir när vi läser ihop. Han har inte knäckt bokstavskoden än, men läser många gånger böcker högt ur minnet. Det är roligt att lyssna på. Biblioteket på torget är välbesökt och Elis har fått ett alldeles eget lånekort.

 

Allt det här påminner mig om hur fint det var att vara barn och älska böcker. Unnar mina barn det också.

 

 

 

Här är ett utsnitt av den rackare som rumlar runt i min mage. Två små händer. På en gullböna söthöna som i magen fyller 20 veckor idag. Han är halvvägs mot att vara redo för livet ute hos oss. Vi är allihop väldigt glada att vi ska få rå om honom. Jag är himla nyfiken på vem det här. När det inte är en Elis och heller ingen Lo. 

 

Graviditetsstarten var en pärs, ett frosseri i äckelkänslor, illamående och energilöshet. Nu har det till stor del bytts ut mot huvudvärk och foglossning. Barnet som kommer är såklart värd besväret tusen gånger om, men det är klart att det har kastat en skugga över våren. Våren som kommit och handla mycket om allt jag inte orkat vara och göra.

 

Döden har också gjort sig extra påmind. Inget liv kan tas för kan tas för givet. Två i min närhet var gravida samtidigt och beräknade till ungefär samma datum som mig, men förlorade sina barn. En annat par vänner fick tidigt under året veta att deras ungefär tjugo veckor gamla barn var dött. Mamman födde sedan fram deras fantastiska lilla dotter och de fick ta avsked av henne tillsammans. Så jag har gråtit och känt med vänner. Och påtagligt vetat hur mycket som kan gå fel. Trots allt bär jag ett stadigt hopp om att vi ska få se vårt barn i ögonen någon gång i oktober. 

 

Nu hoppas jag på en sommar då det är lättare att ha ork att va jag. Det vore skönt. Det är så trist att vara vännen som inte hör av sig, eller mamman som säger nej och drar sig undan. Så håll tummarna eller be för mig. Och Ted. Vår tredje. Vår efterlängtade.

 

Vi flyttade från Umeå för snart fyra och ett halvt år sedan och landade här i Bagis. Vårt hemma. Det innebär att vi har många långa mil till våra föräldrar och de flesta av syskonen. Avstånden känns i hjärtat och med åren har jag kommit att bli allt mer blödig över månaderna som går mellan det att vi ses. Om det dels beror på barnen och någon slags längtan att göra hela deras storfamilj tillgänglig för dem, att få se mer av de relationer som de odlar med våra föräldrar och syskon. Vet int'. Men så har det blivit.

Och jag saknar att inte få lära känna min systerdotter. I sommar, när vi ses för tredje gången i hennes liv, har hon typ hunnit bli en ettåring som säkerligen kommer knata runt på mjuka gräsmattor och proppa i sig jordgubbar på deras gård. Att få ha tid med hennes fina föräldrar. Va föräldralediga ihop. Saknar min syrsa i Umeå, att inte få snickasnacka på hennes gröna balkong närsomhelst i sommar eller lära känna hennes karl. Att bjuda hem mina päron på en lunch en vanlig lördag och hänga hela eftermiddagen med glada barnbarn. Sånt saknar jag.

 

Samtidigt så är det vi vill ha här så viktigt för oss just nu, och det är inte tid för norrlandsflyttar. Kanske blir det aldrig. Det är sånt vi inte vet eller har bestämt än. Här i Bagis är vi ett gäng år till. Minst. Så hjärtat får fortsätta värka och längta emellanåt.

 

Därför är det bra fint att vi också får besök ibland. När ni kan läsa det här inlägget firar vi Nils pappa jubilaren i efterskott. Det gör vi på en prästgård utanför Enköping dit vi alla reser för att få en helg tillsammans allihopa. Mina kära svärföräldrar. Nils fina syskon, deras fina makar och ett gäng underbara ungar. Det är sånt som värmer hjärtat på oss som lämnat familjen långt bort i landet. 

 

Och sedan i juli, då får vi ytterligare en dos av familj. Det blir bra det.

 

 

Elis pratar om hjärtat, varför man inte kan se det och vad det har för färg. Jag undrar vad han tror.

Han frågar som ofta:

"Jag tror att det är rött, som blodet" svarar jag.

"...eller grönt som avocado" gissar han.

I eftermiddag har vi firat hemma hos oss. Vi har tidigare i veckan sagt hejdå till Elis blöjor dagtid och Elis föreslog att vi skulle äta en tårta till hans ära. Sagt och gjort, idag slängde vi ihop en fantastisk liten glasstårta att kalasa på. Eller vi och vi, det var ju just det som var grejen...

 Trots att vi har en filosofi om att våra barn ska få va delaktiga i sånt vi vuxna gör och känna sig efterfrågade har jag och Nils ibland svårt att leva upp till den. Ibland vill jag ju bara få fullfölja min vision utan barnhänder som smyger sig emellan och känslan av att behöva ha uppmärksamheten uppvriden till max. True story of a mom. Så var det i alla fall idag när jag tryckte ut en tårtbotten och skulle trolla fram allt som skulle ligga ovanpå. Jag ville göra själv. Nils var ute och sprang och jag var rädd att jag skulle få fyra hjälpande smakande barnhänder att hålla reda på.

 

Elis ropade glatt när han märkte vad jag höll på med: "Jag vill hjälpa till! Jag vill!" Jag försökte argumentera för att jag skulle få överraska honom och att jag ville göra själv och föreslog att han kunde leka. Han svarade:  "Du kan leka och jag kan överraska dig, och pappa och Lo och mig." Här önskar jag att jag kunde säga att jag varit kompromissvillig och gjort plats för honom vid köksbänken. Men det gjorde jag inte. Minns inte vad jag sa. Om jag sa något. Tog mig i alla fall inte tid att göra något bra av situationen.

 

Istället börjar han leka loss och försöka engagera Lo. Skönt tycker jag, Kort därefter hittar han hinken vi brukar ha våra sopor i. Inga sopor och ingen påse däri, bara en tom men ändå lite ofräsch hink. Han börjar leka med den på sitt huvud och jag ber honom ställa ner den och låta den stå. Han fortsätter att leka med den och kastar den sedan oförsiktigt på golvet. Jag förebrår honom: "Varför lyssnar du inte på mig?" och han kontrar: "Men varför lyssnar inte du på mig?" Fast jag nog redan insett mitt misstag frågar jag: "Hur menar du, vad vill du att jag lyssnar på?" 

 

 

Just det. Hjärtat mjuknar. Vill jag bli lyssnad på får jag gå före. Det betyder inte att jag måste säga ja till allt min treåring vill och själv inte uttrycka gränser, nej, men det betyder att jag måste göra utrymme så att han åtminstone känner sig lyssnad på. Min tur att be om förlåtelse.

Innan jag var gravid med vår äldste så hade jag och Nils redan formulerat att vi hade en önskan om att få vara hemma länge med våra kids. För anknytning och för att det för oss känns som en försvinnande kort tid vi har den möjligheten att få spendera heldagar med dem. Med den drömmen visste vi att det skulle komma konsekvenser: ett magert bankkonto, sämre pensionsspar, känslan av att emellanåt leva i liten värld och ett stort ansvar att forma en vardag som känns utvecklande, rolig och meningsfull för oss alla. Hittills vill jag bara highfiva mig själv och maken för det här valet, är sjukt tacksam för alla dagar med Elis och Lo. Himla rik känner jag mig, fast hemmaliv inte alltid är guld och gröna skogar.

 

Till hösten börjar Elis förskola och är då tre och ett halvt år gammal. Och där ska han få vara så mycket han vill. Men han kommer inte vara tvungen, om han mot förmodan inte skulle trivas, eftersom jag kommer att vara hemma med Loppan. I snart två år har vi fått frågor om när Elis ska börja och varierande reaktioner på vårt val. Många oprovocerade försvarstal från förskoleföräldrar, argumentationer om barns behov av jämnåriga och medkänsla å Elis vägnar. Stackarn! Utvecklas han verkligen som han ska? Jag håller ibland onödigt låg profil med svar på tal eftersom jag inte vill att någon ska känna sig stött. För jag har förståelse och respekt för andras val. Även om jag också har frågor. Men det innebär kanske att jag blir otydlig kring hur gärna vi vill leva det här livet. Det är inte i brist på förskoleplats. 

 

Vi har gjort det praktiskt möjligt med snålande av föräldradagar. Sen har det underlättat att ha tätt mellan barnen. Men det är ju inte ett val vi gjort av den anledningen. Från och med i sommar hoppas vi också få beviljat vårdnadsbidrag för Lo. Det är ju inte en förmån förunnat föräldrar i alla kommuner. Men för många går det på ett eller annat sätt om man vill. Via ett forum för hemmaföräldrar har jag upptäckt att det finns ett helt gäng mammor och pappor som vill va hemma under barnens första år. Där delar människor med sig av tips, erfarenheter och tankar. Plus att många dessutom knyter kontakter och hittar andra familjer att göra utflykter med om dagarna när alla andra är på jobb, universitet och förskola. Uppmuntrande!

 

Vårt avvikande val har avslöjat hur mycket laddning och känslor som finns kring förskolenormen.

Vad har ni som läser med er för känslor och tankar?

 

Jag återkommer på ämnet.

 

 

 

Den andra sortens sopbilar, de som trollar fram vårkänslor, körde utanför vårt fönster medan vi satt och åt vår frukost. Vår förstföding säger: