Vi flyttade från Umeå för snart fyra och ett halvt år sedan och landade här i Bagis. Vårt hemma. Det innebär att vi har många långa mil till våra föräldrar och de flesta av syskonen. Avstånden känns i hjärtat och med åren har jag kommit att bli allt mer blödig över månaderna som går mellan det att vi ses. Om det dels beror på barnen och någon slags längtan att göra hela deras storfamilj tillgänglig för dem, att få se mer av de relationer som de odlar med våra föräldrar och syskon. Vet int'. Men så har det blivit.

Och jag saknar att inte få lära känna min systerdotter. I sommar, när vi ses för tredje gången i hennes liv, har hon typ hunnit bli en ettåring som säkerligen kommer knata runt på mjuka gräsmattor och proppa i sig jordgubbar på deras gård. Att få ha tid med hennes fina föräldrar. Va föräldralediga ihop. Saknar min syrsa i Umeå, att inte få snickasnacka på hennes gröna balkong närsomhelst i sommar eller lära känna hennes karl. Att bjuda hem mina päron på en lunch en vanlig lördag och hänga hela eftermiddagen med glada barnbarn. Sånt saknar jag.

 

Samtidigt så är det vi vill ha här så viktigt för oss just nu, och det är inte tid för norrlandsflyttar. Kanske blir det aldrig. Det är sånt vi inte vet eller har bestämt än. Här i Bagis är vi ett gäng år till. Minst. Så hjärtat får fortsätta värka och längta emellanåt.

 

Därför är det bra fint att vi också får besök ibland. När ni kan läsa det här inlägget firar vi Nils pappa jubilaren i efterskott. Det gör vi på en prästgård utanför Enköping dit vi alla reser för att få en helg tillsammans allihopa. Mina kära svärföräldrar. Nils fina syskon, deras fina makar och ett gäng underbara ungar. Det är sånt som värmer hjärtat på oss som lämnat familjen långt bort i landet. 

 

Och sedan i juli, då får vi ytterligare en dos av familj. Det blir bra det.