Jag fångar upp Lo från rutschkanan i farten och går så fort jag kan ner mot grinden medan jag har börjat gråta. Inga stilla tårar. Ful gråt som bränner i hela kroppen. Gråtens grimaser i ansiktet. Bakom min rygg hör jag min sons skrik efter mig, hans hulkande i pedadgogens famn. Jag ser framför mig hur han nyss försökte brotta sig ur hennes grepp. Hur han sökte mig. Hur jag vände honom ryggen och började gå. Mamma! Jag vill gå hem med dig!
Ut genom grinden, bort från gården. Sätter mig på en bänk dit en medkännande förälder jag inte känner följt mig och jag hasplar ur mig fragment av hur det känns och hur det är. Försöker sansa mig. Försöker vara en mamma för Lo. Hon och jag går till en lekpark och jag förstår inte varför Elis inte ska va med oss och leka.
Det är Elis fjärde vecka på föris. I två dagar har jag kompromissat med honom och stannat kvar extra länge på förmiddagen så att dagen ska kännas kortare. En överenskommelse för att han skulle tänka sig att gå dit. Idag försöker jag korta av. Berättar att jag ska gå och handla mat med Lo när larmet vi ställer på min klocka ringer. Först verkar han ska ta det bra, men under tiden vi letar upp en pedagog som kan va med honom bombarderar han mig med frågor om när jag ska komma. Jag berättar igen och igen. Möter och bekräftar hans känslor. Sedan kommer allt: jag vill inte vara på förskola nu. Jag vill gå med dig hem. Nej. Jag vill inte. Tårarna tränger fram i hans ögon, han klamrar sig fast vid mig. Pedagogen säger till mig att det bästa är att göra det så kort som möjligt. Att bara göra det. Så händer det som jag nyss skrivit om. Precis som igår. Och dagen innan det. Värre varje dag. Avskeden river upp varenda övertygelse i mig om att förskola är en bra val för honom. Jag är inte säker på att jag vet hans bästa. Och jag förväntas vara den som vet.
Hur vet jag om det bara är smärta och svårigheter att våga stå kvar i? Sådant som inte bryter ner, men är jobbigt att komma igenom ändå. Att han aldrig kommer att trivas om han inte övervinner rädslans och känslan av otrygghet. Han säger: jag har det inte bra där. Jag trivs inte på förskolan. Jag vill att du och Lo ska vara där. Jag vill vara hemma med er. Jag vill inte va på förskolan. Jag vill inte gå dit. Det är så långa timmar.
Hur vet jag att det inte är bättre för honom att va hemma med oss? Hur kommer det sig att jag sätter honom i den situationen att han måste öva på avsked och att vara ifrån oss med vuxna och barn som han inte känner och inte är trygg med? Han känner inte såhär när han är bland vuxna som känner honom och som han känner väl. Då är det inga problem att säga hejdå till pappor och mammor. Vem är jag att säga att han är stöpt i förskoleformen och kommer att trivas där? NI måste lyssna på MIG, jag vill INTE gå till förskolan. Ni kan inte bestämma allt för mig.
Jag vet att han lugnat sig. Jag vet att han har stunder av kul. Men det verkar liksom inte vara tillräckligt. Inget som övertrumfar känslan av att inte vilja vara där.
Det som gör det ännu smärtsammare är att jag är hemma med hans syster. Hon som han har roligt med och har börjat leka mer och mer med. Idag är vi i parken, leker, handlar mat, äter picknickmat, promenerar hem, och nu vilar hon. När hon vaknar ska vi hämta storebror. Vad i den här dagen hade inte han varit nöjd med? Snart väntar nya tider med en till att dela uppmärksamhet. Har försökt förklara. Någon som ska äta, någon som ska sövas, någon som ska bytas blöja på och skötas. Då kanske det känns annorlunda. Då kanske jag känner mig så otillräcklig att jag inte kan tänka mig att ha honom hemma de här tre dagarna? Men så känns det inte nu. Trots att vi har konflikter. Trots att han vill ha mer av mig än jag kan erbjuda.
Fler frågor. Varför väljer jag den här vardagen nu? Hur ska vi orka alla dessa avsked, han och jag? Hur ska vi fylla dagarna med mer än oron för att det kommer en förskoledag igen? Hur ska jag va en mamma för Lo och någon som ska orka med allt som ska orkas om tårararna bränner i ögonen hela dagarna? Kommer vi att bryta igenom? Om vi gör det, hur lång tid ska vi hålla ut? Och Elis, förblir han intakt, eller kommer han resignera i en stor besvikelse för att jag vänder honom ryggen och lämnar honom gråtande i en annan vuxens famn?
Ja.
Ni kan ju bara tänka er att jag känner mig som en lumpen morsa nu.
Och det kanske jag skulle kunna leva med om jag visste att jag gjorde rätt.
Men det vet jag inte. Och det känns så fel.
