I eftermiddag har vi firat hemma hos oss. Vi har tidigare i veckan sagt hejdå till Elis blöjor dagtid och Elis föreslog att vi skulle äta en tårta till hans ära. Sagt och gjort, idag slängde vi ihop en fantastisk liten glasstårta att kalasa på. Eller vi och vi, det var ju just det som var grejen...

 Trots att vi har en filosofi om att våra barn ska få va delaktiga i sånt vi vuxna gör och känna sig efterfrågade har jag och Nils ibland svårt att leva upp till den. Ibland vill jag ju bara få fullfölja min vision utan barnhänder som smyger sig emellan och känslan av att behöva ha uppmärksamheten uppvriden till max. True story of a mom. Så var det i alla fall idag när jag tryckte ut en tårtbotten och skulle trolla fram allt som skulle ligga ovanpå. Jag ville göra själv. Nils var ute och sprang och jag var rädd att jag skulle få fyra hjälpande smakande barnhänder att hålla reda på.

 

Elis ropade glatt när han märkte vad jag höll på med: "Jag vill hjälpa till! Jag vill!" Jag försökte argumentera för att jag skulle få överraska honom och att jag ville göra själv och föreslog att han kunde leka. Han svarade:  "Du kan leka och jag kan överraska dig, och pappa och Lo och mig." Här önskar jag att jag kunde säga att jag varit kompromissvillig och gjort plats för honom vid köksbänken. Men det gjorde jag inte. Minns inte vad jag sa. Om jag sa något. Tog mig i alla fall inte tid att göra något bra av situationen.

 

Istället börjar han leka loss och försöka engagera Lo. Skönt tycker jag, Kort därefter hittar han hinken vi brukar ha våra sopor i. Inga sopor och ingen påse däri, bara en tom men ändå lite ofräsch hink. Han börjar leka med den på sitt huvud och jag ber honom ställa ner den och låta den stå. Han fortsätter att leka med den och kastar den sedan oförsiktigt på golvet. Jag förebrår honom: "Varför lyssnar du inte på mig?" och han kontrar: "Men varför lyssnar inte du på mig?" Fast jag nog redan insett mitt misstag frågar jag: "Hur menar du, vad vill du att jag lyssnar på?" 

 

 

Just det. Hjärtat mjuknar. Vill jag bli lyssnad på får jag gå före. Det betyder inte att jag måste säga ja till allt min treåring vill och själv inte uttrycka gränser, nej, men det betyder att jag måste göra utrymme så att han åtminstone känner sig lyssnad på. Min tur att be om förlåtelse.