några minneskyssar från sörböle
Mit hjärta brister lite vid tanken på att det inte blir mer av det här i år. Jag är inte mätt på hur asparna rasslar i vinden, hur den fuktiga marken luktar nere vid sjön eller att se ut på vattnet när det skymmer. De här dagarna känns redan som en evighet sedan.
en liten kik in i ett sovrum
Plastgolvsbonanza
Kånken på krok, trasmattor på rad
Temporär trevlig tavelvägg
bra burk
Yeah
Och så kom en av rummets ägare in. Vi får titta mer en annan dag om sådär ett år då vi flyttat in på riktigt.
början på en dröm
Här är början på en dröm om ett klättrande grön badrumsfönster där växterna får vara insynsskydd
Men dröm som jag egentligen ville skriva om var inte badrumsfönstret, utan den dröm vi snart kliver in i genom att ta flyget över Atlanten och börja nio månaders liv i Redding. Nu är det mindre än en månad kvar. Vi känner oss tacksamma bortom orden att få göra det här äventyret som vi upplever att Gud dragit in oss i. Ända sedan vi besökte Redding och församlingen Bethel Church har vi längtat efter att få komma tillbaks. Här framöver kommer jag att försöka sätta mer ord på varför och vad det är som fångat oss där - antingen här eller på den renodlade nyhetsbrevsblogg vi ska dra igång. Kommer länk till den sedan för de som vill följa oss.
Bara för att det är en dröm för oss innebär det inte att vi tror att allt kommer vara guld och gröna skogar. Det finns saker som känns utmanande med det här valet vi gjort. Men vi vill ändå göra det, för vi tror att glädjen att få göra det kommer övertrumfa allt det andra. Trots att det skiljer oss från familj och vänner i nästan ett års tid, trots att vi tillsammans med barnen får kämpa för att vi ska känna oss hemma i en annan kultur och med ett språk vi inte behärskar som vårt modersmål, trots att det är en ekonomisk prioritering som kan synas galen och ostrategisk, trots att det kan se ut som ett upp och nervänt karriärmässigt beslut och trots att vi möter en del skepsis. Men allt som är viktigt är värt att ta risker för. Och så känner vi för det här.
skellefte, skellefte
Hej igen kära bloggen!
Veckorna gick, flyttlasset och inlämningen av c-uppsatsen likaså. Nu bor vi i vårt lilla radhus och gillar vad livet bjussar på. Jag springer slutsträckan på c-kursen och ska ner till huvudstaden för opponering i slutet av veckan. Kort och gott: vi överlevde.
Ville bara tala om det, så kommer jag tillbaka med mer substans strax, när sommarlovet är här.
Det finns så mycket att säga.
Allra vänligast,
den här bloggens upphovsperson
håll dig borta från människor som får dig att känna det som att du är svår att älska
Rubriken skulle kunna räcka som inlägg, den talar för sig själv. Jag ramlade över den på Pinterest. Ett av alla dessa inspirations-citat som väller över oss i de sociala mediernas värd. Jag brukar inte lägga så mycket vid dem. Scrolla, scrolla. Mycket tycker jag känns: jaha. Eller: blaha. Typ så. Men när jag ramlade över det de orden hände något. Jag till och med skapade en egen mapp för ord med tyngd. Med botten. Lite hastigt och lustigt gjort. Men ändå. Jag vill ta fasta på meningar, på ord som kan hjälpa mig rikta mina tankar. Påminna mig om vad som är sant. Ge lögn minsta möjliga plats i mitt liv.
Hursom tycker jag att det här är ett bra råd. Det ska balanseras mot att jag i mitt liv ska göra rum för människor som törs vara obekväma med mig. Som är sanna mot mig. Men att umgås med människor som inte kan gå mig till mötes i kärlek kommer att dränera mig. Att känna sig svår att älska är att leva stympad, att tro sig behöva täcka upp eller låtsas vara någon med rädsla som drivkraft, att umgås med lögn. Först när jag inser att det finns en trygg plats för mig, där ingen viker undan med blicken, först då kan jag leva helt.
skir grönska, trött huvud, ljus framtid
Hej dagarna! Hej sprängande ömmande överdådiga vår! Jag älskar dig mitt ibland alla ronder jag går mot c-uppsatsen, mot flyttkartonger, mot långsam väntan på svar och feedback. Min kropp är trött av för lite sömn, av anspänning, av dålig balans. Huvudvärk, svarta fläckar för ögonen, förkylning och ont i muskler och leder. Men vet du? Du gör mig så gott. De ljumma vindarna, solen som bränner mot mina svartklädda ben och varendaste litet löv och varenda fågelsång. Du brister ut över mig. Lind, hägg, rhododendron och spirea. Mina barn kommer hem med dammiga kläder fulla med gräsfläckar och lust. Lust till att klättra, gunga, hitta sniglar och springa fort. Mitt hjärta är så tungt av förälskelse. Till mannen. Till mina små. Till varenda vän jag haft och har. Till framtiden som springer mig till mötes. Till Honom vars famn är ett hav utan bekymmer.
Ja, så är det. Det är mer volym än jag har rum för. För skrymmande för att kontrolleras. Det brister ut, det störtar fram, det är obetvingligt. Jag är bruten mot lyckan, mot våren vars sång är: in your face döden, in your face.
instalove, del jag vet inte vad
Bilderna kommer från min gilla-lista på IG. Ser du din bild här och vill att jag ska ta bort den, hör av dig. Då tar jag bort den.
riskanalys
Ibland skulle jag behöva tänka efter en extra gång. Faktiskt kalkylera risken med min planer. Inte ängslas. Men fråga mig om det är värt det. Är jag beredd att handskas med med det uteblivna svaret? Kan jag skaka den kalla handen? Har jag någon strategi för att hantera skammen jag översköljs av när jag upptäcker att mitt bjuss eller min sårbarhet inte föll i god jord? Eller när det föll i goda jorden men eftersmaken ändå stavas l-ä-s-k-i-g-t eller o-r-o.
sa jag att jag kommer sakna vår i stockholm?
vår vid flaten
jag tycker om smala späda stammar i grupp
och små duniga huvuden som tillhör små personer som gillar att slänga saker i vattnet
sjön
I söndags fick vi en sådan där utflyktsdag som är essensen av mina tankar om utflykt. Det man bara kan hoppas på när man varken kan kontrollera väder eller barnens humör. Inte kan jag påstå att dagen började i rätt ända. Nils glömde bankkortet när han skulle handla och fick gå en extra runda, lådcyklarna skulle servas och vår egen behövde lite kärlek i form av en skiftnyckel och pumpning, tiden gick, Elis var mer än mulen över att behöva sitta i botten på lådan och trängas med packning istället för på bänk som syskonen. Och sedan, när vi hade hunnit ett par hundra meter fryser Loppan till is och ropar: kissnödiiiig! Trots sistkiss innan. Nils bekände en halvdan packning av skötväskan, men vi lyckades hala fram en hjälplig uppsättning kläder som vi bytte på en huttrande Lo och fick löfte av våra vänner som vi skulle möta upp i Skarpnäck om lån av överdragsbyxor. Sedan la sig svetten och vi kunde skoja den våriga vägen fram. När vi väntat in våra vänner under den mulna himlen drog vi mot reservatet och Flaten.
Sedan fick vi lön för all vår möda. Det var grill och upptäckter, chanser att verkligen prata och chanser att verkligen leka. Våra barn var tjuvar, poliser, pirater och sig själva. Vi var tjuvar och poliser. Det lektes i vattenbryn, i stora sandhögar, på gungor och i skogen på stora stenar. Elden tog sig och lunchen smakade gott med sjöutsikt i kära vänner sällskap. Så kom också solen, och värmen. Vi kisade. Barnen drog av sig skor och strumpor. Det var långt mer än vad vi kunnat hoppas på. Javisst, det kladdades och kletades, det gräts, det blev bulor och skrapsår och oenigheter, det blev en halvdrutt i sjön och barnen gillade minsann inte hederliga hajkbananer. Men det går ändå inte att inte bortse från hur gott det gjorde hjärtat mitt.
Å, vad jag kommer att sakna lövskogar, vår i April
och allra särskilt dessa våra vänner. Juveler är dom.
loppanlo, del 4
Nattning hos Lo i våningssängen som hittar på sånger under täcket.
De är många, och fina. Det här är en som jag minns:
Ingen björn
Ingen björn
Ingen björn
Det kom en björn, den var snäll
och den var ledsen, det kom tårar
hela skogen blev våt
Då kom det tomtar
som hade presenter
Mera presenter
Mera presenter
Mera presenter
När hon sjungit den så sjöng jag den för att visa att jag hade lyssnat och att jag mindes den. Då blev hon så glad, så glad.. Ögonen plirade och hon klappade sina händer.
Och det är nog första gången någon har reagerat så på min sång. Haha.
Och det är nog första gången någon har reagerat så på min sång. Haha.
något slags genombrott
Den här veckan har gått i övervinneriets tecken. I måndags fick jag klart att jag rodde iland statistiken. I tisdags skrev jag vad som kanske kommer vara min sista salstenta evert. Härligt.
Sedan har jag bokat intervjuer för glatta livet och lyckas kanske göra alla den närmsta veckan. Det trodde jag inte! Det gör att allt känns lite mer möjligt och överkomligt. C-uppsats, I've got you.
Men, det intensiva skoleriet och mina tappra försök att insupa den sista månaden i Bagis, i Stockholm den märks förstås här. Och nu ska jag ägna någon timma åt transkribering. Sedan bara vara lycklig att finnas till. Vi ses när vi ses. Lite eller mycket.
tbt, mitt vardagscrew
Nu är jag mamman som "har skola nästan jämt" tycker störsten.
Men förr var jag mamman som var med kidsen nästan jämt.
när du inte behöver ursäkta dig för mig
Det här med att själv göra avvikande val ska väcka ett ursäktande beteende hos människor som av någon anledning känner sig dömda av att de inte gör samma val. Eller när andra tillskriver mig val jag inte har gjort.
Å. Jag blir så trött ibland. Hemskt trött. Sist jag kollade har inte jag någon domartröja på mig.
Ät ditt smågodis. Stek mat i teflonpannor. Köp dina konventionellt odlade grönsaker. Ät dagens andra portion av rött kött. Köp duschdraperi i PVC. Svär ofta. Drick kaffe utan rättvisemärkning. Ta en burgare på Donken. Micra maten i din glasslåda. Flytta ihop och ha sex innan ni gifter er eller inte gifter er. Ta bilen istället för bussen. Ät mjök, mjöl och raffinerat socker varje dag. Måla med färger fulla med gift. Tyck att det är krångligt med vegetariskt. Fortsätt att inte börja träna. Ät utfiskade fiskar. Och så vidare.
Självklart önskar jag att alla människor ska unna sig tid att sätta sig in i frågor de tycker är viktiga, göra pålästa val och våga vara obekväma med sig själva. Självklart finns det val som jag gör som jag tycker är viktiga och som jag i vissa fall tror är livsförändrande. Det finns även andra val jag gör som jag tror skulle göra världen till en bättre plats om fler gjorde dem.
Och ja, jag blir glad när människor värdesätter mina tankar och åsikter och ber mig om råd i frågor. Men. jag är inte intresserade av att människor ska fatta beslut och ändra beteenden utifrån vad jag tycker eller inte. Skulle önska att jag inte blev en person som någon projicerar sina mindervärdeskänslor eller skuldbeteenden på. Att jag inte tillskrivs en massa egenskaper som distanserar mig från andra. Om du är sann och ärlig mot dig själv, då kan vi mötas trots vad vi väljer olika. När jag reduceras till en domare känner jag mig berövad på verklig gemenskap.
Ursäkta mig, men för detta kan du kan väl sluta ursäkta dig? Min dröm är att du, nästa gång du känner att det kliar en ursäkt eller förklaring inombords när du rör dig i min närhet, ska fundera på varför det känns sådär skavigt hos dig. Våga ta det vidare. Det jag vill är att du ska vara sann mot dig. Där börjar alla verkliga möten och utvecklande fortsättningar.
Ps. Note to self: skriv ut och läs själv när du vill ursäkta inför någon annan att barnen får spela en lång stund på ipad, att du köpt nytt istället för begagnat, gör majonnäs på fulolja med mycket omega 6 eller något annat som du inte tycker ringer sant med dina övertygelser.
länkfredag
Två väldigt geniala personer, Malin och Elin, gör den här väldigt fina sidan Maytember och ger mig väldigt många anledningar att le, att känna tacksamhet att upptäcka nya saker. Ärligt och rakt. Tips, tips!
