Hej dagarna! Hej sprängande ömmande överdådiga vår! Jag älskar dig mitt ibland alla ronder jag går mot c-uppsatsen, mot flyttkartonger, mot långsam väntan på svar och feedback. Min kropp är trött av för lite sömn, av anspänning, av dålig balans. Huvudvärk, svarta fläckar för ögonen, förkylning och ont i muskler och leder. Men vet du? Du gör mig så gott. De ljumma vindarna, solen som bränner mot mina svartklädda ben och varendaste litet löv och varenda fågelsång. Du brister ut över mig. Lind, hägg, rhododendron och spirea. Mina barn kommer hem med dammiga kläder fulla med gräsfläckar och lust. Lust till att klättra, gunga, hitta sniglar och springa fort. Mitt hjärta är så tungt av förälskelse. Till mannen. Till mina små. Till varenda vän jag haft och har. Till framtiden som springer mig till mötes. Till Honom vars famn är ett hav utan bekymmer. 

Ja, så är det. Det är mer volym än jag har rum för. För skrymmande för att kontrolleras. Det brister ut, det störtar fram, det är obetvingligt. Jag är bruten mot lyckan, mot våren vars sång är: in your face döden, in your face.