Ibland skulle jag behöva tänka efter en extra gång. Faktiskt kalkylera risken med min planer. Inte ängslas. Men fråga mig om det är värt det. Är jag beredd att handskas med med det uteblivna svaret? Kan jag skaka den kalla handen? Har jag någon strategi för att hantera skammen jag översköljs av när jag upptäcker att mitt bjuss eller min sårbarhet inte föll i god jord? Eller när det föll i goda jorden men eftersmaken ändå stavas l-ä-s-k-i-g-t eller o-r-o.