Rubriken skulle kunna räcka som inlägg, den talar för sig själv. Jag ramlade över den på Pinterest. Ett av alla dessa inspirations-citat som väller över oss i de sociala mediernas värd. Jag brukar inte lägga så mycket vid dem. Scrolla, scrolla. Mycket tycker jag känns: jaha. Eller: blaha. Typ så. Men när jag ramlade över det de orden hände något. Jag till och med skapade en egen mapp för ord med tyngd. Med botten. Lite hastigt och lustigt gjort. Men ändå. Jag vill ta fasta på meningar, på ord som kan hjälpa mig rikta mina tankar. Påminna mig om vad som är sant. Ge lögn minsta möjliga plats i mitt liv. 

 

Hursom tycker jag att det här är ett bra råd. Det ska balanseras mot att jag i mitt liv ska göra rum för människor som törs vara obekväma med mig. Som är sanna mot mig. Men att umgås med människor som inte kan gå mig till mötes i kärlek kommer att dränera mig. Att känna sig svår att älska är att leva stympad, att tro sig behöva täcka upp eller låtsas vara någon med rädsla som drivkraft, att umgås med lögn. Först när jag inser att det finns en trygg plats för mig, där ingen viker undan med blicken, först då kan jag leva helt.

Hej dagarna! Hej sprängande ömmande överdådiga vår! Jag älskar dig mitt ibland alla ronder jag går mot c-uppsatsen, mot flyttkartonger, mot långsam väntan på svar och feedback. Min kropp är trött av för lite sömn, av anspänning, av dålig balans. Huvudvärk, svarta fläckar för ögonen, förkylning och ont i muskler och leder. Men vet du? Du gör mig så gott. De ljumma vindarna, solen som bränner mot mina svartklädda ben och varendaste litet löv och varenda fågelsång. Du brister ut över mig. Lind, hägg, rhododendron och spirea. Mina barn kommer hem med dammiga kläder fulla med gräsfläckar och lust. Lust till att klättra, gunga, hitta sniglar och springa fort. Mitt hjärta är så tungt av förälskelse. Till mannen. Till mina små. Till varenda vän jag haft och har. Till framtiden som springer mig till mötes. Till Honom vars famn är ett hav utan bekymmer. 

Ja, så är det. Det är mer volym än jag har rum för. För skrymmande för att kontrolleras. Det brister ut, det störtar fram, det är obetvingligt. Jag är bruten mot lyckan, mot våren vars sång är: in your face döden, in your face. 

Ibland skulle jag behöva tänka efter en extra gång. Faktiskt kalkylera risken med min planer. Inte ängslas. Men fråga mig om det är värt det. Är jag beredd att handskas med med det uteblivna svaret? Kan jag skaka den kalla handen? Har jag någon strategi för att hantera skammen jag översköljs av när jag upptäcker att mitt bjuss eller min sårbarhet inte föll i god jord? Eller när det föll i goda jorden men eftersmaken ändå stavas l-ä-s-k-i-g-t eller o-r-o.