Det gick inte att ta miste på när din blå merca rullade ner för backen till sommarstugan. Bara din bil lät sådär. Ibland vaknade jag till ljudet av den under morgonens tidiga timmar. Ibland satt jag uppkrupen i soffan och tittade på Sommarlovsmorgon med mina systrar när jag hörde den parkera utanför. Då och då tittade jag ut i trädgårdslandet där du stod på knä, på din hemmasnickrade pall. Där stod du och grävde ogräs under den höga morgonhimlen till ljudet av vinden i asparna och sädesärlornas melodier. Plötsligt hördes några tunga steg på bron och så ryckte det häftigt i dörrhandtaget. Jag minns hur mamma och pappa suckade åt att du envisades med att komma in så tidigt. Det här med semester eller andras behov av eget utrymme var inget som du kan ha funderat särskilt mycket över. Och jag minns samma suckar åt jorden från trädgårdslandet som du alltid drog in i spår över trägolvet och ner in i trasmattorna.

 

Jag var rädd för dig ibland. Min kropp spände sig när din näve fångade min handled lite för hårt och du fiskade upp mig i knät. Lilljäntor var vi allihopa. Varför kände jag så? Var det ditt ena öga som alltid kikade in mot näsbenet, var det din oberäknelighet och ditt temperament eller var det hur du aldrig riktigt hörde nej och stopp? Andra fick ständigt säga åt dig. Ändå, med åldern kom jag att känna så mycket ömhet för dig. Du som ville dela med dig av hela ditt Anundsjö och trakterna vida kring, dina rötter, dina resor, dina erfarenheter, dina envisheter. Du som ville unna mig och mina systrar alla glassar och fästmän i världen. Du överlevde dig genom dina sista år i livet. Du reste dig efter olyckor och sjukdom, stapplade vidare och vägrade stöd. Vad skulle det vara bra för? Aldrig skulle vi tro att du vara nere för räkning. Och ändå, till sist slöt du dina ögon för en sista gång, precis som vi alla ska göra.

 

Jag tar med mig din generositet mot mig, din kärlek till Sörböle, den hårda kramen och det blänkande glittret i dina ögon när jag första gången sa: Farfar, jag älskar dig.