Det går bra nu. Vinden har vänt.

 

Samma dag som jag skrev inlägget om hur allt kändes, om hur det var att vara jag mitt i alla känslor, både Elis och mina egna så började det kännas bättre. En del av det som kändes bättre var nog att dela. Det andra som kändes bättre var att pedagogerna förstod att Elis började behöva hjälp och trygghet vid avskeden. De löste det så att en av dem tog ansvaret för lämningarna till att börja med. Han fick också byta bord för att han skulle få sitta kring henne vid lunchen. Samma dag, när jag hämtade honom, då ville han för en sekund att det skulle vara en förskoledag morgonen efter. Men sedan var det tillbaks till tårar och ifrågasättande.

 

Under helgen bävade han för förskoleveckan. Han fick feber och magont på måndagen som han tyckte räddade honom undan förskoletisdagen. På tisdagkvällen pratade han om att han skulle ha feber och ont i magen även på onsdagen. Så att han slapp gå till förskolan. Morgonen efter vägrade han att gå dit och grät i sängen medan han deklarerade sin opepp på förskolan. Inget lockade honom. Inte ens hans älskade kompis som stod i dörren och försökte resonera med honom. Ut kunde han till slut tänka sig att gå, men inte till föris. Då upptäckte jag att de ute-nödvändiga stövlarna var glömda på förskolan. Så då tog vi oss dit bara för stövlarna och för att prata med pedagogerna om en lösning. Jag hade inte hjärta att lura dit honom för att sedan svika ett förtroende. Förtroendet var: vi går dit för stövlarna och för att prata med pedagogerna om hur vi ska lösa det. Då gjorde vi en ny överenskommelse: vi stannar på förskolan och villkoret från Elis sida var att jag och Lo skulle stanna till lunch. So we did. Ett gråtande hejdå senare hade han en bra dag på föris.

Dag nummer två så var det samma visa hemma. Men vi gick ut till att börja med. Väl ute var hans kompis på väg och han kunde tänka sig följa med. Halvvägs bröt han ihop och försökte övertala mig om att få gå hem igen. Vi skulle bara följa bästvännen till gården och sedan gå hem igen tyckte. Jag, han och Lo. Det var allt han ville. Han la sig i en gråtande klump på marken. Sedan försökte han springa hem. Då fick höggravida mamman fånga honom i famnen och bära honom gråtandes på vägen dit. Hela kroppen var full av protester. Så blev också det en bra dag till slut. Å, vad jag gruvade mig för dag nummer tre. Hur skulle vi komma dit? Väl på föris hade avskeden blivit mindre dramatiska. Men hur skulle jag lyckas ta mig dit igen? Det är liksom inte en barnlek när jag är gravid i åttonde månaden och ska ta mig dit med både en ovillig och en ett och ett halvtåring.

 

Den morgonen nådde jag honom. Och det jag berättade för honom väckte associationer hos honom som ledde till en lösning, ett egenfattat beslut, ett "okej då" Med det beslutet tog han sig till föris utan ånger, och vi sa hejdå utan tårar och drama.

 

Den senaste veckan fortsatte sedan i samma anda. Han var inte peppad på tisdagen, men valde till slut att samarbeta. Dagarna som kom efter det handlade inte längre om han skulle gå till föris utan om han var tvungen att göra det nu på en gång. Så vi har trillat in lite sent, men kommit dit, det har vi. Och sagt hejdå, det har vi. Jag har vinkat av en glad och spänd Elis som inte längre behövt samma pedagog som sin trygghet. Jag har fått pussar och kramar och frågor om när jag ska komma. Men han har inte sörjt mig med tårar. På eftermiddagen har jag hämtat en glad en, som glittrar som den gyllene unge han är när jag kommer. Det är också fint.

 

Ni skulle bara veta hur tacksam jag är. Glad i pepp och kärlek som jag fått ifrån några av er som läst. Glad i alla böner för honom. Det här kanske inte är en rak väg framåt men att veta att det kan vara såhär, det känns skönt i mig. Och det verkar verkligen kännas skönt i honom. Han kan fortfarande säga att han inte vill gå till föris nu om kvällarna. Men han har också lyst upp och faktiskt velat höra att det ska komma förskoledagar igen.

 

Så. Hjärtat slår lite lugnare igen i mitt bröst.