om tjockhet och kilon som klamrar sig fast kring hjärtat

Det här med att ha en kropp och vilja älska den utan reservation. Att liksom omfamna den var den nu än har hamnat när man uppmärksammar den och hjälpa den att vara den kropp som den allra helst vill vara. Hur gör man? Det är fult att va tjock, det är fult att bry sig för mycket om sina kilon.
 
Jag har alltid brytt mig mycket om mina kilon. Jag minns inte när det började, men jag minns hur medvetenheten om min kropp växte tills den var det självklara sällskapet i alla sammanhang. Jag minns hur skällsorden som ringde i öronen började ringa i varenda cell i min kropp. Att sitta och prata med någon var att vara medveten om hur låren bredde ut sig över stolen och hoppas att ingen annan skulle märka det. Att sitta i någons knä var att spänna benen och hålla vikten i luften. Att bada var att gömma magen i vatten eller handduken. Och så vidare.
 
Jag minns berömmet som kom när jag lämnade kilon bakom mig. Jag minns nya sätt att bli sedd på, nya tonfall och ny respekt. Ändå hängde den gamla identiten som tjock med mig. Ja, ända tills dess att jag många år senare blev det igen. Smärtsamt medveten om vad som hände med mig och hur jag igen och igen förlorade kontrollen över mig själv blev jag ändå chockad när jag såg mig själv på bild när jag vägde som mest. Var det jag?
 
Det är så lätt att skämmas. Matematiken är enkel: ät inte mer än du förbränner. Så säger dom. Att va tjock, det är väl ett val? Och vad ska jag svara? Det är så lätt att skämmas. Det är så lätt att ta handen från sig själv. På avstånd förakta sin kropp och glömma bort att det är kärleken som plockar fram det bästa i den.
 
Sedan gick jag ner i vikt igen. Tjugosex kilo. Mot slutet av viktnedgången rasade vikten av mig och jag vägde mindre än på många många år. Det skrämmande var att tjockidentiten följde med mig och fortsätta driva på. Ständigt en girig röst som begärde mer av mig. Jag var inte tillräckligt smal. Men jag hade en annan identitet som höll emot och så stannade det av. Jag välkomnade några fler kilo tillbaks och jag hittade en kropp att försöka trivas i. Att vara stark i. Att ha roligt med. Att bli frisk i. 

Så kom graviditeten med ett illamående och en ursäkt att inte bry sig om sina kilon. Och utan kontrollen är jag chanslös. Upp tjugosex kilo igen. Trodde aldrig jag skulle vara där igen. Ner igen. Samma historia utspelade sig igen med nummer två. Utan att jag gick ner i vikt sedan. Så blev jag gravid igen, med nummer tre. Och här sitter jag och känner mig som förr igen. Kanske inte lika föraktfull som då. Men medveten, och skamsen. Varför låter jag det här hända mig?
 
Och jag vet. Det är stressen, det är behovet att vinna över tröttheten efter en amningsnatt för att orka dagen ensam med två små barn, det är ohejdad vana, det är pengarna som inte räcker till för vad jag helst vill, det är roliga med matlagning och bakning, det är illamåendet och bäckenbottenssmärtan, det är genetik, det hur maten tränger bort jobbiga känslor när jag inte har tid att bearbeta dem, det är hur den smakar på tungan, guldkanterna, det är bristen på mättnadskänsla och det är känslan av att vilja höra till. Och känslan av att det är fult att vilja gå ner i vikt. Att bry sig. Det är nämligen fint att inte bry sig om kilon eller kalorier när man är smal. Blir man tjock slutar obryddheten vara fin.
 
"Fast du är fin som du är!" Jag vet. Jag är kick-ass-fin. Det har inte med saken att göra. Jag har en fantastisk kropp. Det är en kropp som kan simma i kalla sjöar, ha himmelskt sex och slänga femtonkilos gullungar högt upp i luften så de kiknar av skratt. Det är en kropp som kan krama vänner, föda barn, känna saker och bara vara allmänt behjälplig i många sammanhang.
 
Nej, jag kommer aldrig se ut som filmstjärnorna eller reklambönorna. Jag kommer aldrig ha en platt mage eller ben som en stylist skulle visa upp i en kort kjol. Och jag bryr mig faktiskt inte om det. Eller kanske lite ibland. Men det jag bryr mig mest om är att få ha en kropp som gärna springer milen och orkar många armhävningar. En kropp som klättrar i träd och står på händerna. En kropp som orkar äventyr och törs testa nya saker tills döden skiljer oss åt. En sån kropp. Och då kan den inte vara såhär tung.
 
Är otålig på att ta tag i det en gång för alla. Men det får bli den dagen ingen bebis ska nära sig på den.
Så tro mig om att kunna. Tala till mig som en som vet hur man tar sig dit.
Då vet jag att jag kommer våga be om hjälp den dag jag känner mig ensam och trött.
 

Kommentarer
Postat av: Lina

Hej! Hittade din blogg via din instagram och är alldeles förtjust. Du inspirerar mig, sådär på riktigt långt in du vet? Och du skriver så att jag blir varm. Tack för att jag får läsa. Kram!

Svar: Å! Tack Lina för de orden och för att du delar med av vad du känner. Så fantastiskt uppmuntrande att få läsa de här raderna. Som att få en present. Kram!
.

2013-06-19 @ 17:14:33
Postat av: Alexikexi

Fina fina vän! Tack för att du delar! Jag är där med dig kilon upp eller ner. Och ja, jag vill också klättra i träd och jula!! Pok

Svar: Kära Alexi! Tack för uppmuntran. Vi får ordna en trädklättringsfest med våra barn för att fira en dag!! Puss!
.

2013-06-19 @ 19:10:21
Postat av: filippa - en blogg om second hand

fantastiskt bra inlägg - på många sätt. du är verkligen grym!

Svar: TACK IGEN awsome woman!
.

2013-06-19 @ 19:43:13
URL: http://madeinhistory.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0