Sitter febersvettig i soffan och lyssnar på julsånger. Resten av familjen flydde röran och det uttråkade instängda kaoset här hemma. Nils har trött roddat söndagen själv, fortfarande påverkad av sina tre feberdagar. Det här är min första vakna timme, innan har jag plågat sovit mig igenom dagen i små smärtsamma kvartar.  Jag gav upp och la in en värktablett på eftermiddagen, och nu har jag varit lite mer människa sedan dess.

 

Jag vet att det kan höra till småbarnsåren att drabbas av många infektioner. men det här året har varit ett hånfullt skämt. Förutom några friska veckor i sommar har någon ständigt varit sjuk hemma hos oss. Ibland lindrigare, men oftast rejält medtagen. Visst, det är inga kroniska eller dödliga sjukdomar som andra kan behöva kämpa mot. Men jag har ändå svårt att vara tacksam över att vi inte är värre drabbade när hela vårt liv är på efterkälken. Känner mig bestulen på hösten och allt som skulle bli så bra. Helg efter helg har vi ställt in saker, isolerat oss hemma och fått sänka tusen ribbor för hur vi vill leva med våra kids. Vi har bara försökt ta oss igenom dagarna. Överleva.

 

Och det värsta är att det är jag och Nils som varit mest illa däran. Vi har gjort de här en-ensam-förälder-med-tre-barn-dagarna till leda. Familjelivet jag ser andra leva på Instagram och i Facebook-flödena känns som en avlägsen dröm. Gå på en julmarknad, fira gudstjänst, utflykta med vänner, bjuda in på middagar, finnas för andra, leva församlingsliv i Bagis eller göra roliga aktiviteter med barnen. En hägring. Så lever vi uppenbart långt borta från familjer och en del nära vänner som gärna skulle klivit in med en hjälpande hand eller en medkännande famn. För när man är i det här läget så finns inte ens ork att be om hjälp. Alla har trots allt fullt upp med sitt. 

 

Detta är den osköna sanningen om varför det varit så tyst här.