U MIGHT LIKE WHAT I LIKE -

fallin' in love

Snubblade härom veckan över ett spännande socialt experiment en kvinna vid namn Mandy gjorde, efter att ha läst en studie som professor Arthur Aron gjorde på slutet av nittiontalet. Studien undersökte hurvida främlingar kunde utveckla djupa känslor för varandra och bli förälskade genom att följa de anvisningar som Aron föreskrev. Och visst kunde de det... flera par, tidigare främlingar, utvecklade varma känslor för varandra. Ett par beslutade sig för att fördjupa relation och valde sedan att gifta sig ett halvår efteråt. Experimentet Mandy gjorde grundade sig i det kärleksrecept som professor Aron testade på sina studiedeltagare; hon och en manlig bekant upprepade anvisningarna med viss modifikation och skulle undersöka "kan vi framkalla dessa känslor av förälskelse för varandra?" Det kunde dom och är tydligen ett par ännu.

Hur lyder då detta recept på varma känslor och samhörighet? Paren i studien fick 36 frågor som de skulle ställa till varandra under 45 minuter. I sina svar uppmuntrades de av forskningsledarna att vara sårbara och öppna. Frågorna började på relativt trygg mark för att sedan gradvis bli mer utforskande och blottande. Efter den här stunden av delande och lyssnande skulle det sedan se varandra in i ögonen under tystnad och utan att bryta kontakten. I hela fyra minuter. Mandy och mannen i experimentet lät samtalandet dra ut i timmar, men fullföljde ändå sedan tiden av ögonkontakt. Läs mer om det i länken ovan.

Jag tror inte förälskelse är en magisk formel som går att framana för alla eller under alla förutsättningar, men jag tror att det ligger en stor portion verklighetsförankring i både studien och experimentet. När jag läste dessa texter så slog det mig hur jag själv under åren varit med om situationer som påmint om dessa och hur känslor som jag och andra utvecklat för varandra får rimliga förklaringar. Förälskelse och känslor av samhörighet är inget som bara uppstår ur intet utan föregås av specifika förhållningssätt och beteenden hos oss och andra.

Om öppenhet, intimitet, sårbarhet och ögonkontakt bäddar för att varma känslor, djup vänskap eller förälskelse, vad innebär det för förälskelsebegreppet? Det blir inte längre någoting som bara händer oss, förälskelse blir också något som vi väljer att utsätta oss för. Något som vi i viss utsträckning kan ansvara för och styra.

Vi kan styra det på det sätt att vi kan välja med vilka vi vill odla den typen av känslor. Ofta uppstår spontan attraktion till människor, vare sig den är sexuell eller platonisk. Vi kan känna oss dragna till vissa typer av människor, ibland för vad de utstrålar, ibland för deras attribut, ibland för deras sätt att föra sig eller deras egenskaper. Vill vi kan vi odla den känslan och bygga på den dragningskraften. Däremot är det ofta svårare att hejda känslor av förälskelse när de väl har uppstått. Det ligger ju i förälskelsens berusande natur då att vilja multiplicera de här känslorna av samhörighet som blir kittet och drivkraften i relationen.

Och när vi upptäcker oss själva också som ansvariga så bör det väcka en känsla av respekt inför våra relationer med andra människor. Hur umgås vi med människor runtomkring oss? För jag mig på sätt som är i linje med mina övertygelser och mina drömmar? Säg att du längtar efter att träffa någon som du kan bygga en framtid med - då är det kanske läge att undersöka livslängtan och värderingar hos den eller de personer du känner dig dragen till innan du börjar odla förälskelsen.Det är inte bäddat för en frisk livslång relation om en person i förhållandet drömmer om att bo utomlands, vill satsa på karriären och älskar tanken på att leva i traditionella könsroller medan den andre vill bo på svenska landsbygden, ha massa djur och barn samt ett jämställt äktenskap utanför rådande strukturer. Visst vore det enkelt om vi bara kunde bli kära i människor som vi har bra förutsättningar att leva med, eller om vi bara drogs till personer som vi hade konstruktiva och dynamiska relationer med.

Mitt exempel är banalt, förhållanden kan visst härbärgera en rad olikheter, men en anledning till att de spricker är skilda livsdrömmar, grundläggande värderingar eller liknande viktigheter. Och det är lätt i en tid av förälskelse att blunda för allt som vi egentligen känner går emot vad vi tror är möjligt och bra för oss med en förhoppning om att det kommer att ordna sig. Men trots passionen och peppen får vi ofta till slut betala ett pris om vi sedan står på en plats där uppbrottet är ett faktum. Om det inte är just den typen av kortare intensiva relationer som vi söker.

En positiv sak som detta experiment pekar på är hur vi genom att skapa goda förutsättningar kan odla de varma känslorna, samhörigheten och förälskelsen i befintliga relationer. Jag tror inte det går att slänga in de här 36 frågorna och fyra minutrarna av ögonkontakt i ett äktanskap som krisar och förvänta sig att det ska göra underverk. Men principen är sådan att om båda är villiga att jobba på relationen och investera i varandra på det sättet att den andre vågar leva sårbart och öppet samt att man ser varandra i ögonen så kan kärleken aldrig dö. Hur man jobbar på det blir ett helt annat blogginlägg.

Det är lätt, särskilt i kärlekshistoriernas värld, att bara vilja dras med i något och förvänta sig att det ska bli en romantisk saga med ett "så levde de lyckliga i alla sina dar"-slut. Men tänk om vi måste bli mer intentionella när vi letar någon att dela livet med? Både så att vi undviker att trassla in oss i de relationer som inte leder dit vi längtar, och så att vi tar oss själva och den vi vill dela liv med på allvar genom att med eftertanke välja varandra. Jag tror att det är dom förutsättningar som bäddar för den största lovestoryn.

2015-01-29 @ 10:01:00 livscoach Permalink

Kommentarer

Postat av: kristina

hej!
ville mest bara säga att jag läser din blogg och att det är en av mina favoritplatser på internet för tillfället. jag tycker att du skriver så vackert och klokt.

jag kom att tänka på detta inlägg och läste om det ikväll. det är verkligen intressant! och jag delar dina tankar om att vi borde tänka en gång extra innan vi väljer den vi vill vara med. att inte utsätta sig för något som ändå inte kommer hålla och bara kommer göra ont sedan. men kan ändå inte låta bli att tänka om vi inte ibland har för höga krav? var går gränsen liksom? tänker jag på sådant som är viktigt för mig, verkligen viktigt, börjar jag fundera om inte denna lovestory aldrig kommer uppstå. och jag ser ett sverige som längtar efter kärlek men som är ensamt. verkligen verkligen ensamt. vad beror allt detta på?
(det finns flera svar, och många fler tankar. men jag låter det vara så nu.)

och tack, tack för denna plats!

Svar: kristina! dina varma ord gör mig glad. tack för att du skriver! det är fint att få dela en läsares tankar.
jag förstår din tankegång! jag önskar att det fanns en ännu större dejtingkultur i sverige, det tror jag underlättar förutsättningarna för att hitta någon. tycker det ofta går från noll till allvar så himla fort (betraktelse på avstånd eftersom jag typ inte varit singel under hela mitt vuxna liv). den växande internet-matching kulturen kanske ökar förutsättningarna att träffas och liksom känna av varandra innan man är allvarligt insyltade i varandras liv. :) och sedan finns det nog en rad olika hinder för kontakt som gör många av oss ensammare än vad vi skulle behöva vara. skulle gärna höra mer om dina tankar.
det är svårt det där med för höga krav/bra förutsättningar för en hållbar relation. verkligen! kanske återkommer med ett inlägg om mina tankar kring det. angående det som är viktigt för dig, är det alltså så att du aldrig träffat någon med liknande värderingar och livstankar? då förstår jag i fall du känner dig tvivlande. men samtidigt så finns det många människor på vår jord, har svårt att tänka att det inte skulle finnas några som du skulle känna djup samhörighet med.. eller har jag fel?

kärlek till dig!

Evelina Lundkvist

2015-02-22 @ 21:59:32

Postat av: kristina

tack för svaret!

har länge förespråkat för en bredare dejtingkultur i sverige, så jag håller helt med dig i det, det går verkligen för ofta från noll till allvar!
Trots att jag tycker att är väldigt bra att det finns internet-dejting och att det växer (det kan ju medföra att ”vanliga” dejtingen också växer), så tror jag att det kan finnas en fara i internet-dejtingen. Att det ”alltid kan dyka upp nån bättre” eller att inte riktigt avsluta något påbörjat, för att det är lätt att bara inte svara bakom en skärm. Har svårt för att det ska vara ”okej” att bara inte skriva tillbaka om man inte är intresserad. Dessa dissar alltså! Tycker alla människor är värda ett svar i alla fall! (Haha, så det är nog inte min grej.)

men vad anser du vara hinder för att få kontakt med människor? (karriär? att vi vill förverkliga oss själva först? att vi inte vågar vara sårbara? att vi lever i ett individualistisk sverige?) jag kan ibland känna mig så fruktansvärt ensam i kyrkan. och detta är ju så oerhört tragiskt! kyrkan! där gemenskapen borde vara som starkast. detta gör mig så himla ledsen. och jag är ändå en social person som har många vänner! och hur många människor finns det inte som verkligen är ensamma? ofrivilligt.

härom veckan när jag jobbade (i förskolan) var det en nysvensk mamma som skulle hämta hennes barn och bad min kollega om hjälp med hennes sfi-läxor. mitt hjärta brast. jag vill inte inse att kvinnans närmaste svenska ”vän” är hennes barns förskollärare. var är grannarna? var är medmänniskorna? var är vi? som ska hjälpa dessa människor att komma in i samhället?!
nu kom jag av mig lite. men den ofrivilliga ensamheten ser jag lite överallt och funderar en del kring den. den är så fruktansvärt ful.

angående lovestoryn. nog händer det nån gång. jag är ung och så himla svårt kan det bara inte vara, haha. men nej, har inte träffat någon (singel, i min ålder, som jag attraherats av) som har liknande värderingar och framtidsdrömmar som mig.

(läser igenom det jag skrivit och inser hur deppigt det låter. jag är inte en deppig person! det finns så mycket vackert i livet! men det kan vara skönt att skriva lite av sina tankar till en person man inte känner!)

Kram!

Svar: jag känner mig priviligerad som får vara med när du processar dina tankar. det känns värdefullt för mig. haha, och du låter inte som en deppig person bara för att du ställer de där frågorna, jag känner igen mig i dem. och jag skulle inte heller beskriva mig som en deppig person!
förstår verkligen de poänger du tar upp kring internet-dejtingen! kan tänka mig att det inte passar alla. dock så många par som hittat varandra över dejtingsajter att jag inte liksom kan blunda för den potential som finns där trots att jag själv inte gjort den resan. men verkligen fram för mer dejtingkultur i kyrkan...

i grund och botten tror jag det är rädslan som håller oss från den stora gemenskapen. den kan vara klädd i många kläder. som t ex "religion" i kyrkan - med det menar jag den anda som lyfter lagar och normer högre än friheten hos jesus. i sammanhang där att vara kristen förknippas med ett viss box innehållande särskilda attribut, livstilar, preferenser gör det svårt för människor att andas och vara sanna. utan sannhet ingen gemenskap. alla ägnar tid åt att upprätthålla den kristna bilden av sig själva. det var en kortfattad reflektion. finns mer att säga och kommentera.
ibland är det också svårare att vara en person som känner sig själv väl och reflekterar mycket - det gör att andra som inte ännu mött sig själva i samma utsträckning inte kan möta en person som utforskat sig själv mer. det kan lämna en med en känsla av att inte vara känd trots att man själv försöker vara sann och göra sig synlig bland andra. då kan man liksom omge sig med människor som man trivs med, dela liv, men ändå känna sig ensam. sedan är olika sammanhang olika bra på att odla en kultur av gemenskap. det vi är på väg in i redding nu fascinerar mig oerhört. och jag åker delvis ditt för att jag tror att gud vill lära oss än mer om att älska väl, att upprätta seende och friska relationer med människor. det finns vissa kopplingar till några människor som jag gjort där över mejl där jag känner mig mer sedd och i gemenskap än jag gör av vissa människor i en närmre relation här i sverige. för att det känns som om dom är vidöppna för mig som person, att jag ska vara mig själv och ser mig som gud ser mig typ. det säger jag inte för att glorifiera det sammanhanget, det har sina brister också, men jag är just nu berörd över hur älskad jag känner mig av personer som jag ännu inte träffat.

hjärteknipar-berättelse från din arbetsplats. å. jag ser fram emot att se möjligheterna framför mig när det gäller hur jag kan vara med och överbrygga avstånd i den här världen, i grannskapet jag lever i och kliva ur mina bekväma sätt att umgås. jag har övat en massa på det under åren här i bagis där jag haft relationer över flera gränser, men jag känner inte att jag hittar hela vägen igenom när det kommer an på att göra skillnad för att jag inte fått leva i något långsiktigt bärande. utan de där skillnaderna, krockarna till slut dragit isär oss. hmm. får mig att börja fundera mycket. men visst ska vi fråga oss hur överflödande, mottagliga och inkluderande liv ser ut. var börjar vi? jag ser fram emot att upptäcka hur vi ska odla vårt skellefteåliv sedan. vill vara en person som verkar för gränsöverskridande gemenskaper och relationer som rymmer en kärlek som känns, som prickar rätt.

och om lovestoryn igen - tror som du skriver att din ålder har en del med saken att göra. och har svårt att tro att du ska gå genom livet utan att bli mött i en sådan längtan.

allt det här skrivandet gör mig nyfiken på dig!

kram!

Evelina Lundkvist

2015-03-11 @ 21:41:14

Postat av: kristina

Åh! Blir verkligen berörd av ditt svar. Så oerhört fint och bra och klokt och sant!

Stort tack för det!! Och glad påsk!

2015-04-04 @ 13:23:24

Trackback