Får jag lov att sucka lite en stund? Jag gört. Suck. För ett par veckor sedan behövde vi göra klädinköp till vårt förskolebarn. Det skulle inhandlas byxor och ett par tröjor. I mina drömmar köper jag eko-kläder från de märken som bjussar på kläder och tryck i alla möjliga färger, former och mönster. Men med vår plånbok vill jag liksom inte alls gotta mig i Mini Rodini, Anïve, Bobo Choses, Popupshop och dylika märken som jag tycker har många fantastiska barnplagg! Även i andra hand får man ge närmre nypris för många av dessa märken. 

Överhuvudtaget gillar jag att köpa barnkläder second hand, men med brist på bra ställen alldeles nästgårds blir det väldigt sällan nuförtiden. Det är heller inte längre så kul att gå på second hand tycker jag, inte när sällskapet är uttråkade kids som hellre leker loss vilt i butiken än bläddrar bland plagg. Det brukar behövas tid för att göra fynden! Likaså behövs tid om man ska bevaka auktioner och bläddra kläder på Tradera och Blocket. Det är tid jag inte alltid jag känner finns i vårt liv just nu.

 

Så, där står jag på Söder vid alla kedjorna och ska leta mig igenom deras utbud. Och nu står jag inför det fruktade som många föräldrar berättat om i takt med att deras barn blivit större: möjligheten att klä sitt barn med variation och färgrikedom och frihet i form blir nästintill obefintlig. Om man inte gillar och omfamnar det könsnormativa förstås. Å, fy vad tråkigt det är! Jag blir frustrerad och det kliar i hela kroppen av bara tanken på det.

 

Här var det kläder för pojkar! Mörkt, dovt, blått, det är tuffa arga tryck och råare sömmar, det är randigt och rutigt med emblem. Det är rakt och vid passform med mycket rörlighet.

Här var det kläder för flickor! Det är pastell, rosa och prinsessa, det är snälla tryck med stora ögon. Det är rynkade sömmar, och puffiga ärmar, det är tight och det är tunt. 

 

Där står jag och tycker om varken eller. Där står jag och blir arg för att storlek 98 på killarnas avdelning är för brett åt min son trots att jag spänner åt det elatiska bandet inuti byxorna till max medan han måste gå upp i storlek 110/116 på tjejernas överdelar för att de inte ska krama blodet ur arm och mage. Storlek 98 i byxor på tjejernas sitter som ett scmäck medan storlek 104 på killarnas överdelar fortfarande är något för stora och slappa för honom. Inte helt lätt att navigera mellan storlekarna alltså. Och jag frågar mig gång på gång varför det ska behöva vara såhär. Vill bara kunna lägga tilbaks alla plaggen i butikerna och gå någonstanns där killar och tjejer kan ha samma storlekar och hellre betala 300 kronor styck per plagg. Men, ja. Den prioriteringen kan vi faktiskt inte göra om vi inte ska tumma på annat som vi bestämt är viktigare just nu.

 

Jag plockar åt mig kläder de kläder från tjejavdelningen jag fattat tycke för eftersom det ändå är där jag hittar störst variationer och flest plagg jag gillar. Just de fina plaggen är roliga att komma hem med och stoppa in i hans garderob, men eftersmaken i handlandet är inte god. För här sitter jag någon månad senare och behöver skriva av mig. Och jag fortsätter fundera på hur det är möjligt att påverka. Ja, hur gör jag det egentligen?