Här är den sista bilden ever på mig med en bebiskula. Här är jag fortfarande klar och stark. Jag är öppen fem centimeter, jag jobbar värkar, andas pepparmyntsolja och däremellan dansar jag och Nils. Skrattar. Och high fivar. Det är fortfarande den första november. Det är lite för bra för att vara sant. Det var sant. Sedan blir det den andra november och jag går in i töcknet där tröttheten är så absolut att jag tappar kontrollen. Värkarbetet är intensivt. Jag får få pauser. Jag dyker ner i lustgasen.

   Allt går bra, ännu en förlossning utan komplikationer. Fast jag är glad att det är min tredje. För min barnmorska är inne på andra förlossningar och hänger inte med i svängarna inne hos mig. Jag blir otrygg och får inte den hjälp jag behövde när jag behöver den. När hon till slut kommer kan inte saker gå nog fort för mig, jag känner att vårt barn är på väg, men inget är förberett för hans ankomst. Jag tror jag ska gå sönder eller svimma av smärtan. Till slut är ändå alla redo. Jag håller ihop, jag är med.

Vår Ted kommer, trycker släpper och vi är yra av glädje.

 

Det är ett mäktigt och sjukt smärtsam privilegium att få föda barn tycker jag. 
Vill dela en skärva av det med er just därför.
Ni ska bara veta hur tacksam och tuff jag känner mig på bilden.